Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Malla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Goda, beskedliga herrar, gör ej far något ondt. Han
är icke elak, fast han super lite ibland.»
Flickan knäppte ihop händerna.
»Far din icke elak; jo, det är mig en snygg
gynnare. Han har nog varit med om inbrott förr,
fast han krånglat sig fri; men nu ha’ vi honom fast,
om icke f–n sitter i’et. Ur vägen unge, och tjut icke
så förb–, det hjelper ändå icke.»
Polisbetjenten slängde flickan åt sidan, sparkade upp
dörren och gick in jemte sin kamrat. Några minuter
derefter hördes inifrån skrik och svordomar, så en
häftig brottning och derpå blef allt tyst.
Grannarne hade kommit ut ur sina kyffen och samlats utanför
skoflickarens dörr, afvaktande hvad som följa skulle.
Slutligen öppnades dörren och polisbetjenterna
trädde ut med fången mellan sig. Vid ljudet af deras steg
såg Malla upp. Hon utstötte ett klagoskri, sträckte händerna
mot fadern och stammade:
»Pappa, pappa, gå ej ifrån mig; låt mig få följa med!»
Fången såg på barnet med slö och oredig blick, utan
att säga ett ord.
Malla ville resa sig, men förmådde icke. Under det
hon med ett barns hela hejdlöshet gaf luft åt sin
smärta, bortfördes fadern af polisens handtlangare. De
nyfikna följde med ut på gatan, för att i det längsta
få betrakta det bedröfliga skådespelet.
Per och en äldre qvinna, som såg riktigt barsk ut,
hade stannat hos det stackars barnet.
»Gråt icke, Malla», sade Per med deltagande, »jag
skall tala vid pappa, att han släpper ut far din;
men då får du icke lipa så der som en käring.»
»Tyst han och laga sig af hem till sitt;» utbrast den
gamla qvinnan; »så’n der polisafföda har ingenting
här att göra.» Gumman beledsagade sina ord med en
uttrycksfull åtbörd, och Per drog sig med ett doft
mummel åt sidan.
Qvinnan vände sig till Malla sägande: »Kom nu med mig,
din stackare, och gråt icke mera öfver far. En sådan
kanalje som han skulle väl slutligen få fri bostad
i kurran och derifrån slipper han icke så lätt, se’n
han en gång kommit dit; men det der rår du icke för,
ditt arma kräk.»
Hon fattade Malla om armen och förde henne in
i sitt kyffe, som låg på andra sidan gården. I
förbigående undfägnade hon Per med ytterligare några
kraftord. Först när pilten såg Malla försvinna bakom
Snöbergskans dörr, begaf han sig bort.
*
Följande dag stod att läsa i tidningarne en utförlig
beskrifning öfver en större inbrottsstöld, dervid
äfven en menniska blifvit mördad. Polisens nitiska
efterspaningar hade till en del krönts med framgång,
i det man lyckats gripa en af de för delaktighet i brottet
misstänkte, en skoflickare med namnet Anders Lästgren.
Madam Snöberg uppläste hela polisreferatet i Dagbladet
för den lilla förgråtna Malla. Hon tog derefter af sig
glasögonen vek ihop tidningen och sade med sin sträfva röst.
»Nu vet du, hvad din far är för en, och det skall du
aldrig glömma, utan noga lägga märke till. Men detta
är en sak och en annan är, att du har honom att tacka
för lifvet, och det får du icke heller glömma. Nu
är det visserligen ganska knappt för mig ensam om
bitarna,» tillade gumman efter ett kort uppehåll,
»men det blir väl ändå icke någon ann’ råd, än att
jag behåller dig qvar hos mig. Fattigvården skall väl
gifva något till hjelp åt dig, din stackare. Hos
mig ska’ du åtminstone få lära dig arbeta och icke
blifva en slik menniska, som far din. Den uslingen
har icke en gång låtit dig komma i skolan. Nå, nå,
det kan väl blifva bot för den saken också.»
Madam Snöberg tog till bekräftelse en väldig pris ur
sin messingsdosa med spegel i locket.
*
Snöbergskan höll ord. Malla kom i skolan, fick
lära sig sy och läsa. Flickan var läraktig och
tillegnade sig snart de kunskaper, som meddelades i
fattigskolan. I hemmet hölls hon
strängt och om födan ibland var ringa, så var arbetet
det aldrig, utan det ena fick ersätta det andra.
Mallas far erhöll sin dom och fördes till Långholmen,
att der tjena ut sitt fästningsstraff.
Hvarannan Söndag tog gumman Snöberg flickan med sig
dit. Hon lärde flickan att förakta och afsky brottet,
men hysa medlidande med brottslingen.
Malla uppväxte sålunda under den fattiga och
rättänkande qvinnans ledning, och de grundsatser,
fostermodern inplantade hos henne, voro sådana,
att de borde utveckla Malla till en bra flicka.
Som gummans lefnadsregel var »arbeta», tillät hon
icke Malla att vidare deltaga i barnens lekar, och
unge Per såg Malla ej mera.
*
Malla hade uppnått sitt fjortonde år då Snöbergskan,
som dragit sig fram med att, som det heter, »gå i
hjelphus», förkylde sig, insjuknade och dog.
Der stod nu Malla åter utan huld eller skydd.
Hon hade sedan ett år sprungit ärenden och varit ett
slags uppasserska åt en fru som sydde hattar.
Fru Garnér tog också, vid fostermoderns död, flickan
till sig; Malla hade anlag för finare handarbete,
och modisten lät henne biträda vid hattsömnaden, då
det var synnerligen brådtom. Flitig och uppmärksam,
var Malla efter ett par år en ganska användbar
hattsömmerska. Hon var derjemte tyst och stilla, och
fru Garnér fästade sig mera vid Malla, än vid någon
af de andra flickorna. Dessa åter funno det icke vara
så alldeles i sin ordning, att en simpel tjenstflicka
blef dem föredragen. Hennes söndagspromenader till
Långholmen blefvo dem också bekanta, och det dröjde
icke länge, innan de erforo att dessa besök gällde
en fånge och att denne fånge var Mallas fader.
*
Första Maj stundade. Alla Stockholms modister, fru
Garnér inberäknad, hade fullt upp med beställningar
till den stora vårfesten. Malla arbetade rastlöst
natt och dag, och de öfriga sparade icke heller
sina krafter; men det var ej nog. Fru Garnér måste
annonsera efter flera biträden.
En Måndag, medan brådskan var som störst, infunno sig
hattsömmerskorna först sedan förmiddagen var långt
framskriden. Fru Garnér blef uppbragt och begärde i
häftiga ordalag en förklaring öfver deras uppförande.
Den äldsta af hennes sex biträden tog då till orda
och sade sig uttrycka sin egen och sina kamraters
gemensamma mening, då hon förklarade, att aktningen
för dem sjelfva förbjöd dem att vidare arbeta i lag
med en, som plägade umgänge med tjufvar och andra
brottslingar och dertill var en fästningsfånges
dotter. De voro sjelfva barn af hederliga föräldrar
och kunde icke stanna qvar, om fru Garnér ville hafva
i sitt bröd en person af så tvätydig karakter.
Nöden har ingen lag. Fru Garnér visste, att de skulle
utföra sin hotelse, emedan flera af dem voro erbjudna
anställning på annat håll. Hon lofvade således, att
Malla skulle få flytta, och de unga damerna återgingo
till sina arbeten.
Det var påkostande för fru Garnér, att till Malla
framföra det beslut, hvartill hon blifvit nödd och
tvungen; men det måste ske.
Den sjuttonåriga flickan emottog underrättelsen med
undertryckt smärta. Hon hade hört tillräckligt af
kamraterna, för att veta, att hon nu måste plikta
för faderns missgerningar.
Redan följande dag skulle Malla begifva sig bort;
men hvart, det visste hon icke. Hon plockade ihop
sina små tillhörigheter, för att derefter gå ut att
söka sig tjenst. En och annan tår tillrade utför de
bleka kinderna.
»Gud skall icke öfvergifva mig», hviskade hon vid
sig sjelf. Dörren till köket, der Malla befann sig,
öppnades, och fru Garnér ropade på henne.
Malla skyndade in i rummet, der kunderna emottogos,
och fann der jemte fru Garnér ett annat fruntimmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 20 10:05:43 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/famijour/1867/0032.html
