Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Malla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Här är flickan, om hvilken jag talat med fru
friherrinnan,» sade fru Garnér.
Friherrinnan höjde på hufvudet och kastade genom
lorgnetten en granskande blick på Malla.
»Åhja, hennes utseende konvenerar mig, och på fru Garnérs
rekommendation finner jag mig böjd att antaga henne.
Friherrinnan lät lorgnetten falla, sjönk ned i en
emma och ställde så sitt tal till Malla:
»Du får komma i mitt hus som kammarjungfru och kan
tillträda din tjenst hvilken dag som helst.»
Derefter följde en lång ramsa om lön och hvad Malla
skulle få att göra, hvilket allt vi förbigå och
tillägga endast, att efter tvänne dagar var hon
kammarjungfru hos friherrinnan Swerdenskiöld.
*
Malla fann sig väl hos sin nya matmoder och förrättade
med nit och villighet, hvad henne blef ålagdt.
Så länge baronens vistades i hufvudstaden, fortfor
Malla med sina besök hos fadern; men visste nu allt
för väl, att hon dervid måste iakttaga den största
försigtighet, om hon icke åter ville blottställa sig
för att mista sin plats.
Emot sommaren följde Malla sitt herrskap till deras
landtgods, Swerdensholm i Vestergötland.
Der var en ung inspektor, som nyligen tillträdt sin befattning.
Malla tyckte, vid första sammanträffandet, att hans
ansigte var henne bekant; men hon forskade förgäfves
i minnet, för att erinra sig, hvar och när hon förut
sett honom. De första veckorna voro de icke heller i
någon direkt beröring, så att hon derigenom kunde få
någon hjelp för minnet. Malla hade så mycket att sköta
och ägde aldrig en ledig stund, och inspektoren å sin
sida var ständigt ute på ägorna eller på kontoret.
*
En Söndag hade baronens rest bort. Malla satt ute på
gården och läste, då inspektoren nalkades henne.
»Jungfru Malla och jag äro de enda, som stannat
hemma,» sade han. Efter denna inledning kom samtalet
så småningom i gång och vände sig till en början kring
likgiltiga ämnen. Slutligen utbrast inspektoren:
»Det är allt många år sedan vi sist träffades.
Har jungfru Malla glömt det?»
Mallas kinder purprades, hennes hjerta klappade
häftigt. Nu stod det klart för henne, hvem han
var. Tankarne flögo tillbaka i tiden. Hon erinrade sig
lifligt en annan Söndag, den, då hennes far släpades
till fängelset. Det var Pers fader, polisbetjenten,
som grep den brottslige, och denne Per, det var
inspektoren på Swerdensholm.
Tårarne stego Malla upp i ögonen.
»Var nu icke ledsen för det jag framkallat ett
bedröfligt minne,» återtog inspektoren. »Jag önskade
endast åberopa en äldre bekantskap. Ifrån vårt första
möte kände jag igen den fordna lek-kamraten, som jag
fruktar att hafva varit allt utom beskedlig emot.
Malla kom nu ihåg, huru Per denna så bittert
minnesdigra afton delat med sig åt den uthungrade
flickan af sin aftonvard och huru han rätt mången gång
lagt sig emellan, då de andra velat slå henne. Nog
hade han varit morsk och högmodig; men också alltid
redo att försona den förtryckta.
Efter denna afton talades Malla och inspektoren ofta vid.
Han var städse så vänlig och artig emot henne, att det
uppväckte hushållerskans afund. Denna värda person
hade nämligen för egen räkning sina förhoppningar
fastade på inspektoren, och Malla blef derföre ett
föremål för hennes illvilja. Hushållerskan hade satt
sig i sinnet, att det ej skulle blifva något allvar
af med det der fjäsket, som hon kallade inspektorens
uppmärksamhet mot kammarjungfrun.
Hösten och baronens afresa från Swerdensholm kommo
jungfru Charlotta till hjelp, och hon svor i sitt
sinne, att Malla icke skulle blifva gammal i gåle,
utan när baronens nästa
gång återkommo till landet, skulle hon icke vidare
gå Charlotta i vägen.
Under vintern fortsattes förföljelserna ihärdigt;
den ena historien uppdukades efter den andra
och förskaffade kammarjungfrun många ledsamma
stunder. Det hade lyckats hushållerskan att stämma
baronen illa emot Malla. Var något i olag, så var
det alltid hennes fel; det var då gifvet. Hade
någon sak kommit bort, och det hände nu ofta, att
än det ena och än det andra saknades, så hade alltid
Charlotta något ord till hands, som kastade skuggan
på kammarjungfrun. Misstron till hennes ärlighet
spred sig snart i hela huset. Det var en hård tid för
Malla, och om ej hoppet att med våren få öfvergifva
Stockholm och återse barndomsvännen hållit henne qvar,
hade hon väl sökt att få sig en annan plats.
*
En Söndag i början af April vandrade Malla af till
Långholmen. Hon hade tagit med sig sitt Nya
Testamente, emedan hon hade för vana att läsa ett
kapitel för fadern och derefter tala förmanande
ord till den förslöade fången. Malla närmade
sig fästningsporten, denna gång som alla, med
beklämdt hjerta.
Men hon skulle icke komma längre än till ingången. Här
meddelade man henne, att fadern blifvit insatt i cell;
emedan han tillika med ett par andra fångar gjort
ett försök att rymma och, när de blifvit ertappade,
föröfvat våld emot bevakningen.
Förkrossad af dessa underrättelser fann den arma
flickan sig nu så olycklig, att hon trodde sig
aldrig kunna blifva det i högre mått.
Vid hemkomsten mötte henne hushållerskan med spefulla
blickar och sade, att baronen flera gånger frågat
efter henne.
Malla gick genast upp till husbonden, ehuru hon af ångest
och bedröfvelse var beröfvad all reda i tankarne.
Baronen låg på sin soffa och rökte, då hon inträdde. Han
såg föraktligt på kammarjungfrun, då han yttrade:
»Hvarifrån kommer ni?»
Mallas knän svigtade, det svindlade för ögonen,
då hon svarade:
»Från Långholmen, herr baron.»
»Från Långholmen?! Hvad har ni der att göra?
»Jag har besökt min far.»
»Han är vid bevakningen, kan jag förmoda.»
Malla kunde icke få svaret öfver sina läppar.
Baronen reste sig med ädel värdighet och tillade:
»Under en längre tid har här i detta hus kommit
bort det ena efter det andra af större eller mindre
värde. Senast i går bortstulos ur min friherrinnas
skrifbyrå femtio riksdaler.
Som en rättrådig man ville jag äga bevis, innan jag
beskyllde en tjenare för alla dessa stölder. Jag har
dem nu. Eller hvad är denne fader, som ni besöker, om
icke en usling, som blifvit utstött ur samhället och
inspärrad i fängelse, emedan han var en öfverbevisad
tjuf, en missdådare, som blifvit antastad för
mord. Hvilka fullgiltigare intyg kunna väl företes för
att ådagalägga er oärlighet, fortfor den samvetsgranne
ransakaren och vise domaren, än att ni smugit er
in i mitt hus, utan att uppgifva, att er far var
straffad för stöld. Huru listigt ni än sökte dölja
detta och att ni oupphörligt haft gemenskap med honom,
är dock ert bedrägeri nu afslöjadt. Det vore min pligt
att öfverlemna er åt domstolen; men stränghet är mig
förhatlig. Jag vill låta nåd gå för rätt. Sök att för
framtiden bättra ert uppförande, ni lär ha haft goda
föredömen i edra kamrater. Ni lemnar nu er tjenst och
laga att ni kommer härifrån, innan friherrinnan får
se er. Något afskedsbetyg kan ni naturligtvis icke få;
jag vill ej återfordra hvad ni stulit.»
Malla gick, utan att med ett ord få försvara sin oskuld.
Så var hon åter bortjagad och äfven nu för hans skull,
som gifvit henne lifvet.
Malla visste icke huru hon kom ned i sin kammare. Det
var för många hårda slag på en dag. Hon förmådde icke hålla
sig upprätt, utan sjönk ned på en stol. De yttre föremålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0033.html
