Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. XXV. Helge Erik konung.
- Till allmänheten. Av Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket hans bild sedermera blef omgifven. Det var
emot de hedniska Finnarne han vände sina vapen, retad
genom deras ofta upprepade plundringar på Svenska
kusten och fast besluten att göra ett slut på dessa,
ett syftemål, hvilket bäst kunde uppnås genom landets
omvändande till kristendomen och underläggande under
Sverige. Huru hans befallning om denna ledungsfärd
upptogs i landet, derom vet den gamla krönikan ännu
att berätta, och omtalar med oefterhärmlig naivitet,
huru
Hvar redde sig i sin stad
Och gjorde gerna som konungen bad
Och sköto ut snäckor och löpeskutor
Och många stora penningeknutor
Vorde då löste och gifne dem,
Då de skulle skiljas vid sitt hem
Och visste ej, när de kommo åter.
Vridna händer och stärker gråter
Vardt så af någon fruga sedder,
Dock gladdes de att det var Guds heder,
Som skulle meras af den färd..
Månget gammalt fadernesvärd
Vardt då neder af väggen klängdt.
Som hade många dagar hängt.
Dem vardt då fagerliga följdl till strand
Och helsades väl och togs i band,
Mång roder mun vardt då kysst,
Som aldrig kysstes sedan af hjertats lust,
Somlige sågos aldrig mer.
Af sådan skilnad sådant sker.
I trakten af det nuvarande Åbo synes landstigningen
hafva skett, och der kom en stor hop Finnar konungen
till möte. Han bjöd dem då fred, om de ville anamma
en kristen tro; men då de vägrade att antaga denna,
angrepp han dem och vann en stor seger. Knäböjande
tackade han Gud för denna, men fällde dervid många
tårar, - förklarande han för dem, som sporde honom
om anledningen dertill, - »att så många själar gått
förlorade, som eljest skulle blifvit behållna till
salighet, om de nu velat antaga den sanna tron. De
öfverblifna Finnarne sammankallades derefter, och för
dem predikades kristendomen, hvarjemte många döptes;
kyrkor byggdes och prester tillsattes, och en Svensk
koloni grundades förmodligen redan nu i Nyland. Till
biskop i Finland insattes den Hel. Henrik, hvilken
försakade rikedom, vänner och Upsala biskopsstol,
för att bland stora, faror kalla de vilda Finnarne
till Kristus, lemnande sålunda de nio och nitio fåren
i öknen, för att uppsöka ett enda, som kommit vilse».
Der konung Erik gick förut med svärdet, der följde
biskop Henrik, — en Britt, i likhet med så många bland
kristendomens första förkunnare i Sverige, — efter med
fridspalmen och blef Finlands förste apostel, ehuru
äfven han måste lida martyrdöden för Lalli’s bila.
Konung Erik sjelf fick också en våldsam död. Prins
Magnus af Danmark, som varit delaktig i gamle konung
Sverkers mord, beslöt att äfven undanrödja Erik, för
att derigenom bana sig väg till tronen i Sverige! Med
biträde af missnöjda Svenskar, ryckte han oförmodadt
fram mot Östra Aros, der Erik höll gudstjenst i
Trefaldighetskyrkan, då en af hans män bragte honom
underrättelse om fiendens anryckande och derjemte
rådde honom att genast med sina män gå honom till
möte. Men konungen önskade höra messan till slut;
det öfriga af gudstjensten hoppades han till Gud få
pä ett annat ställe högtidligen höra. Sedan messan
var slutad, anförtrodde han sig i Guds hand, tryckte
korset mot sitt bröst, väpnade sig och sitt folk och
gick med en ringa hop manligen emot fienden. Denne
riktade anfallet hufvudsakligen emot Erik, som snart
föll, genomborrad af talrika lansar och pilar. Hans
hufvud afhöggs, hans lik sargades och hånades; men
på det ställe, der hans blod först strömmade ut,
upprann den källa som ännu i dag kallas S:t Eriks
källa nere i Upsala stad.- Efter detta sista intyg
om hans helighet följde sedan flera, och under hela
medeltiden var konung Erik ansedd som ett af Nordens
yppersta helgon. Hans qvarlefvor nedsattes i gamla
Upsala och fördes derifrån till Östra Aros, der de,
förvarade i ett helgonskrin, insattes i det träkapell,
utomkriug hvilket den nuvarande domkyrkan byggdes,
och här ligga de ännu förvarade i ett invid högaltaret
stående helgonskrin. På hans dödsdag, den 18 Maj,
hvilken högtidligen firades öfver, hela riket,
fördes hans helgonskrin kring fälten vid Upsala,
på det årsväxten måtte blifva god; vid kröningar
uppställdes det på högaltaret och koret bekläddes
med »S:t Eriks tapet», på hvilken hans bedrifter voro
virkade, och hvilken förstördes först i Upsalabranden
1702 (en afbildning deraf finnes i Pe-ringskiölds
»Monum. Ulleråker»), hans baner fördes vid stora
faror i fält mot rikets fiender och troddes medföra
säker seger, och vid edgång hette det, »så sannt
mig Gud hjelpe och Sanct Erik konung!» Helge kung
Eriks bild utgör ännu i dag Stockholms vapenmärke.
Th.
Till allmänheten.
En gång en skald lyste ut auktion
Uppå sitt hjerta — sin enda vara —
Och en matrona tog mot det, hon,
Till år och fägring kusin med »Sara».
Nå ja, på köpet dock skalden vann,
Ty ack! kontanter är det reela,
Och som man billigtvis ej kan stjäla,
Så gjorde säljarn förnuftigt, han,
Tänk om en ann’ kunde hitta på
En sak att erbjuda allmänheten,
Der öfver klubban hon helt förveten
Och ack! med pengari hand ses stå:
Mitt hjerta? — utnött och dödt, förkastas!
Min skönhet? — icke ett öre värd;
Mitt sätt att vara? — med skäl det lastas,
Ej blef mig någonsin grace beskärd;
Min karaktär? — öfverflödig vara,
Förutan sådan det går en bäst;
Min bildning ? — Gudar! det feltes bara!
Den ryms i knapphålet af min väst;
Ack ja! hur sorgfälligt jag må leta,
Jag arma, strandsatta strumpa blå,
Så kan jag verkligen icke veta
En sak att lysa auktion uppå.
Jo tyst! om bjuda jag skulle våga,
Fast Gud skall veta att den är klen,
Min enda tillgång, min rimförmåga,
Mån väl en hacka j derför gen?
Att jag ej sjelf mäktat henne drifva
Till mer än knopp är en sak för sig;
I annor hand kan hon kanske blifva
En hygglig blomma på lifvets stig.
En ärlig säljare vill jag blifva,
Vill visa varan sådan hon är,
Sen få’n j sjelfva er skulden gifva,
Om klubban faller, er till besvär:
Hvad fördel kan det således skänka,
Att skrifva vers i en tid som vår,
Att »diktens perlor» omkring sig stänka
Och kokettera med »smärtans tår?»
Jo, för det första, så har man — äran,
Som mer är värd än »det lumpna gull»;
Visst magrar derpå man till förfäran,
Men det får gå för den högas skull;
Det är dock något, det kan ej nekas,
Då själens hydda sig tar motion,
Att höra hviskas, att skåda pekas:
»Se, der går han!» eller: der går hon!»
</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0038.html
