Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vandring i Gullbrandsdalen. - Konsertsalen i "Alhambra".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dimma. Vägen går åter ned i djupet och den förståndige
hästen pröfvar nu för hvarje steg det ställe hvarpå
han skall stiga. Endast vattnet är ännu rörligt och
brusar med sitt eviga sus i nattens stillhet.
Ändtligen visar oss en skimrande ljusstråle
vandringens mål. Tvänne säterbodar ligga vid sjöns
strand, de äro eländiga och motbjudande, och af den
tjocka smuts som omgifver dem, har en god del äfven
kommit in uti dem, men de äro de enda boningarne
häromkring. Emottagandet är ingalunda efter önskan,
ägarinnan är till och med riktigt ovänlig, men vi
bry oss ej derom. Vi inrätta oss så godt som möjligt,
bereda oss sjelfva den enkla aftonmåltiden och söka
derefter, trots ostlukten i rummet, hvilan på vårt
eländiga läger. Följande morgon lär oss värdinnans
oförskämdhet, att engelsmän äfven här redan vetat att
medelst sitt guld bannlysa den medfödda gästfriheten.
Vi stiga ännu, alltjemt följande Bäbran, uppför
bergen. Landskapet blir ödsligare och sorgligare för
hvarje steg. Växtligheten synes vara utdöd ända till
mossa och endast här och der ser man en och annan
oansenlig buske i de moras, som bildas öfverallt,
der vattnet ej genast hade fått ett fritt och hastigt
aflopp. Vägen kan knappast mera kallas en väg, fastän
stenhögar och trädstolpar vid sidan deraf utvisa att
det skall vara en landsväg. Framför den sista höjden,
der, hvarest det väldiga isfältet, som ligger omkring
Galdhaaspiggen, i två dalar sänder tvänne gletscher
ned i djupet, ligger en liten stuga för de resandes
beqvämlighet; hästar beta i dess närhet, äfven folk
blir synligt, hvaraf en inbjuder oss till en kort
hvila i hyddan. De äro renjägare, som redan i flera
dagar förgäfves hafva genomkorsat högbergen, för att
finna något af sitt skygga villebråd. Jag lockades
här till den knappt femhundra steg från vägen liggande
Smörstagletschern, hvars blåa kristallgrottor visade
allt för underbara gestalter, former, taggar, kanter
och spetsar. Der hvarest vattnet urholkade gletschern
ligger, öfver hundra fot högt, isen i flera lag öfver
hvarandra och visar för ögat alla dessa färgers och
formers sagolika prakt, som man knappast kan förstå
och ännu mindre beskrifva.
Vår gångstig har nu uppnått bergets höjd. En ofantlig
tomhet omgifver oss; ögat söker nästan ängsligt efter
något lefvande. Kalla och döda, ej en gång lefvande
i färger, ligga j ismassorna ’ på de mörka, svarta
bergen och dit de ej kunde sända sina utlösare,
derifrån, stirrar ett virrvarr af klippblock och
stenar oss tfll mötes. Ej öfver allt har den gula
renmossan kunnat utbreda sig, alla öfriga växter
trifvas ej mera här uppe. Orörliga ligga de mörka
vattnen i bergshålorna, blott en enda prålar i sin
underbart gröna färg. Till och med backarne brusa
och susa här ej mera glädtigt fram, fjällslätten
hämmar deras lopp. Ödemarken är storartad, men
kall, nästan ryslig, trots gletschern och de skarpa
klipptaggarne och spet-sarne! Och likväl är lifvet
här ännu ej helt och hållet utdödt. Midt ibland isen
visar det sig i all friskhet och allt behag. Muntert
dansar den kära stensqvättan från sten till sten,
förtroligt närmar sig den nu gråklädda fjellripan
vägen och der öfver Fanerök utsträcker en stenörn
sina kretsar och sväfvar stolt bort
»högt öfver allt jordelif högt öfver all död!»
Men vi begifva oss åter ned i djupet och vi skynda, så
fort vi kunna, öfver den stilla slätten ditåt. Vattnet
leder oss mot dalen, men ännu är vägen besvärlig,
ännu befinna vi oss uti isregionen, inklämda mellan
gletscher, men plötsligt träffar ögat en intagande
utsigt: Mellan de mörka, snöbekrönta bergen har det
evigt arbetande vattnet gräft en dal, hvars början
ligger öfver tretusen fot högre än den vattenmassa,
som uppfyller mer än hälften deraf, en dal som man
genomvandrar från gletscherna till hafvet på mindre än
tre timmar. Väl tjugo sidodalar och klyftor utmynna
i denna dal och genom alla lemna gletscherna sin
tribut. Höjdernas fattigdom och dalens ymnighet räcka
här hvarandra handen; ifrån döden till lifvet är här
så att säga endast ett enda steg.
Och åter susar och dånar vattnet, som i otaliga
fall störtar sig i djupet, klangfullt upp till
oss, åter bebåda vallbjell-rornas ljud aftonen,
som till all glans der nere nu äfven lägger sitt
skimmer på de isiga höjderna; då gå och klättra
vi nedför de branta klipporna och vandra till
<Je hyddor, derifrån skalmejans toner helsa
oss välkomne. Alla besvärligheter och mödor
glömmas; det rikt lyckliggjorda hjertat härdar
de uttröttade lemmarne, och djupare och djupare
bär det utföre, till säterstugorna, till de första
gårdarne, till byn. Bredvid den lefvande bäcken går
gångstigen, med honom genomvandrar den alla dalens
krökningar. Vänliga, redliga menniskor bo här,
hvarje hus står öppet för den resande. Den följande
morgonen följer jag den lilla rännilen vidare och ser
med glädje huru den växer till bäck och flod. Denna
leder mig genom det herrliga landskapet till målet
för min resa och detta ligger äfven snart så skönt
och älskligt framför mig, att jag ’.- ej känner igen
det. Ty vägledaren måste två, tre gånger säga mig,
att denna stilla, solklara, gröna alpsjö, som jag vill
kringvandra, är den salta floden, är hafvet, innan
jag vill tro honom! Jag står vid hafvet - och känner
ej hafvet; - hvad behöfver jag efter dessa ord ännu
tala om den förtrollning uti hvilken Lysterfjorden
hade insnärjt mina sinnen! Jag öfverlemnar åt en hvar
att sjelf tänka sig det.
Konsertsalen i "Alhambra".
get är icke oss möjligt, och kanske icke heller någon
annan, att med uppmärksamhet följa alla de uppväxande
herrligheter, hvars namn man ofta knappast har hört;
icke heller är det någon färsk nyhet, hvarvid vi
dröja för denna gången; likväl torde den bild vi
här framställa för många af våra läsare innehålla
något nytt, under det att den hos andra lifvar ett
äldre minne. Sålunda erbjuda vi vår hand åt hvar
och en, som vill låta ledsaga sig till den i mer än
ett hänseende »yngre sonen» bland Geo. Carstensens
foster. Midt framför ett nytt Rosenborg, till en
del uppfördt i den Fjerde Kristians renaissansstil -
snedt emot ett Odeum, som blott till namnet visar ett
svagt beroende af atheniensiska förebilder - med ett
ord: vid midten af Fredriksbergs allé, till höger,
då man vänder ansigtet emot
den nedgående solen, ligger med sin palatslika
hufvudbyggnad »(som blott saknar kupolens
regelmessiga, men allt för dyrbara hufvudb e
täckning), med sina kiosker och smidiga minareter,
med sina kinesiska vauxhallar, sin grekiska
belysning och sina gaslågor af engelsk kol,
framför allt med sina mau-riska hästskobågar -
det mesopotamiskt-köpenhamnska Alhambra. Skulle
någon tycka, att detta program stöter väl mycket på
babyloniska och å la Nose ark, så kunna vi intyga,
att endast namnen tyda derhän, och att det hela är
mycket komfortabelt och inbjudande.
Så finnes här utom mycket annat naturligtvis en
konsertsal, och det en af yppersta slag. Vi beklaga,
att vi blott förmå för ögat framställa bilden^ utan
att för örat kunna gifva ett återljud af hvad man
får höra i denna tonernas sal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
