- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
42

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bilder af Thorvaldsen. - Ett väl valdt namn.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grekernas ljusa blomstringsperiod slocknade slutligen
under Romarväldet, men plastikens gudomliga anda
vek dock ej, den slumrade blott, men den slumrade i
sekler.

"Menskorna klagade nyss: "Den heliga konsten har
flyktat:

Gudarne stiga ej mer ner från sin glada Olymp. Skopas
vaknar ej mer: Praxiteles ryckte sin mejsel,

Ryckte sin hemliga konst med sig till skuggornas
land. Hellas äger ej mer ett Athen, ej Roma en
konstnär,

Gudarne, vålnader nu, sväfva kring sköflade fält;
Eller de fästas i flygtiga drag på multnande dukar,

Redo att gömma sig snart evigt i själarnes
djup. Marmorn qvalfullt våndas i tung, i tryckande
dödssömn:

Ingen i sekler förmått väcka dess slumrande
lif. Mången försökte det väl: men det blef ett halflif
allenast,

Menniskors ändliga lif: Gudarnas tändes ej
mer." "Se! då kommer en dag rned en hel Olymp på sin
skuldra.

Kommer med Jupiters blixt, fängslad i skapande hand,
Hög, ljuslockig och stark från yttersta Thule en
yngling,

Furste till ande och håg, hjelte till snille och
börd. Hyperboreernas ljus han tänder i eviga staden:

Verlden af häpnad är stum: konungar komma med
skatt. Konsten en verkstad har fått. Se flisorna
flyga för mejseln,

Skönheten födes på nytt under besvärjarens hand,
Fjellarne börja få lif och stenarne längta att tala:

Nyfödd, jublande, skön springer ur klippan en
Gud. Redan Olympen är väckt: Cararas slumrande
skatter

Vända sig ren i sin graf, fira uppståndelsens fest."

Så sjunger en af våra svenska skalder*) om den från -
w det yttersta Thule» - från Island, den fornnordiska
sagans och sångens hemland, Albert Thorvaldsen;
den nyare skulpturens störste konstnär, som med sin
underbara mejsel - med samma skönhetens ungdomliga och
friska fägring som genomströmma de gamles verk - ur
den »i dödsslummer» slutna marmorn, än en gång för en
beundrande verlds blickar frammanat till lefvande lif
Horners och den grekiska diktens hjeltar och Gudar,
ja han kom denna mäktige konstnär, med - som skalden
säger - »en hel Olymp på sin skuldra!»

Lika stor som denne mästare är i de af sina verk,
hvilka, behandlande grekiska ämnen, utgöra en mera
direkt fortsättning och utveckling af antikens konst,
lika stor är han i framställningen af kristna ämnen,
ty utom det att vi i de sistnämda genast mötas af:
»känslans innerlighet, och en längtan, som icke
trifves på jorden, utan alltjemt ser upp till det
himmelsblå stjerntältet, der saligheten bor, der det
klappande hjertats oro stillas» **)... så återfinna
vi också i dessa verk samma »stilens tukt och aga,
som aldrig förgäter sig, aldrig glömmer det hela för
någon gynnad del», och hvilken stilens

| egenskap tillhör alla Thorvaldsens arbeten.
Det är denna i stil, som karakteriserar den
grekiska dikten och plastiken, hvilket ock
gör att denna sednare måste förblifva det
ursprungliga mönstret för all plastisk konst.

Thorvaldsens Kristus och Apostlarne samt
»Johannes-gruppen» - i sitt framställningssätt
(t. ex. stilen i draperingen etc.) hvilande äfven,
sorn ofvan antyddes, på den antika konstens grund -
utgör det mest fulländade och oöfvcr-träffade den
kristna konsten hittills frambragt.

Otaliga äro de arbeten Thorvaldsen lemnat i
basreliefer, i fristående figurer och grupper,
samt i statyer och byster af en mängd berömda
personligheter. Bland basrelieferna utmärker sig
företrädesvis »Alexandertåget», detta verk som anses
epokgörande i den nya konsten, och till hvilket vi
framdeles torde återkomma.

Bland de många poetiska ämnen som Thorvaldsens mejsel
behandlat intager basrelieferna öfver de fyra åldrarna
(betecknande tillika årstiderna) ett utmärkt rum,
och hvilka vi i träsnitt meddela, fastän dessa, till
följd af den lilla skalan, endast kunna gifva ett
begrepp om komposition och gruppering, lemnande vi
åt läsarens imagination att komplettera det öfriga;
denna oändliga finhet och grace i teckning, former
och uttryck, i förening med det nästan öfversinliga
skimmer som j strålar från den snöhvita, halft
genomskinliga och klara mar-morns alla partier.

Kompositionen och grupperingen i dessa taflor $öra
dem

! så talande, att de näppeligen behöfva någon närmare
beskrif- .

i ning. Emellertid skåda vi i »Våren»», huru från
barnens krets

skänkas de blommor hvaraf ungmön binder den första
fägrin-

| gens kransar; - i »Sommaren»: lifvets lust,
den svallande

| känslans, den mognande skördens och fruktens,
ungdomens och

j kärlekens tid; - i »Hösten»: den väpnade, från
jagtens möda,

| till hemmets lifvande härd återvändande
mannen; familjens,

qvinnans och barnets stöd under lifvets strid och
stormar; -.

och slutligen, i »Vintern», dessa båda ensamma gamla,
höljda

i täta draperier, längtande efter mera värma,
en annan vår,

en annan sol, mera ljus ... ett högre lif!

I danska hufvudstaden reser sig en byggnad, hvars
partier höja sig kring den store mästarens graf,
och hvilken | byggnad inom sina murar bevara alla
hans verk. Det är på samma gång ett grafmonument och
en konstsamling, hvars like verlden ej kan uppvisa,
och kändt under namnet: »Thorvaldsens Museum».
Svante.
-

Ett väl valdt namn.

ij" roportionsvis kunna endast få efterlemna
förmögenhet | i jord eller penningar åt sina barn;
men det finnes j äfven ett annat slags arf, som
ofelbart är bättre än rikedom, genom sitt i moralisk
bemärkelse omätliga och i bok-staflig betydliga värde.
Med detta arf, som en hvar kan efterlemna, i huru
ringa samhällsställning och i huru små omständigheter
han än må vara, mena vi ett ej allenast väl aktadt,
utan äfven väl valdt namn.

Under alla förhållanden ligger det i föräldrarnes skön
att åt sina barn gifva hvilket dopnamn de önska,
men de böra ej anse detta val såsom en småsak,
utan noga tillse, att ingen anledning till drift
eller förvrängning måtte förefinnas i namnens ljud,
betydelse eller sammanställning. Man skulle knappt
kunna tro, det föräldrar och anhöriga så ofta fela
härvid, alldenstund kärlek och ömhet bestämma valet
af namn. Men kärleken är ofta blind och ömheten kan
ganska väl vara förenad med dålig smak. Ofta låter man
någon gammal tants vältalighet, någon konsideration
för onkel Jakob, Nikodemus eller Nepomuk, någon fix
idé eller något orimligt infall bestämma det nämda
valet, utan att betänka, det ett olämpligt namn
lätt förlöjligas och sedan vanligen hänger efter
till lifvets slut. Lifvets egentliga plåga består ej
af enstaka svårare olyckor, utan fastmera af dessa
myggbett artade förtretligheter, hvilka *) Bernhard
El’s Malmström. **) Tegnér.

uttrötta, emedan de dagligen förnyas. Och ett namn,
som antingen i sig sjelft är löjligt eller på något
löjligt sätt är sam-manfogadt med ett annat, gifver
blott allt för lätt anledning till småaktig drift
eller retande hån. Ett stort förråd på sådana |
sammanställningar och uppfinningar af namn skulle man
finna, i om man ville genomse de husförhörslängder,
hvari våra pastorer bland annat uppteckna sina
församlingsboars namn, Jong i Bencelius Östergren,
Charles Emile Jönsson, Ephraim Elezamar j Napoleon
Carlsson, Euphemia Augusta Eugenie Blindt äro
t. ex. alla sådana, att intet land på jorden kan
framvisa maken, undantagandes Amerika, hvarest
herr Anazimander Zebedeus Washington Saladin Chip
eller mamsell Cecilia Therpsichore Phips ej anses
låta ovanligt. I detta afseende herrskar äfven
! i flera andra länder, t. ex. England, den mest
oinskränkta fri-, het och smaklöshet, ehuru i något
ringare mån. j Dessutom lida vi ej någon
brist på vackra dopnamn. Agnes

t. ex. ljuder lent och betyder mildhet, Amalia
eller Amelie, den behagliga; Flora, blomman, den
blomstrande eller blom-stergudinnan; Isabella,
skön som en dag; Clara, den ljusa, berömda; Rosa
m. fl. äro oklanderliga, så till ljud som betydelse,
men passa dock ej tillsamman med hvilket tillnamn som
helst. Ett klangfullt, välljudande dopnamn fordrar
ett tillnamn med samma egenskaper; på betydelsen
ligger mindre vigt/ Så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free