Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett väl valdt namn.
- Helsingfors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnas många »söta» qvinnor med namnet Maria, Marie eller
Mary, ehuru det härstammar från »amara» (den bittra).
Valet af karlnamn, sådane som t. ex. Andreas (den manlige),
Alexander (den manlige försvararen), Petter (klippa) eller
gamla svenska, såsom Karl, Erik, Rolf, Sven, Knut m. fl., är
i det hela lätt, men fordrar likväl stor försigtighet; emedan
gossar länge benämnas med dopnamnet och hafva stor förmåga
och lust att deri utleta något användbart vid fabricerande af
öknamn.
Hvad det välaktade namnet angår, inses lätt, att det har
en vida större betydelse; ja, det har en sådan makt, att det
mest triviala och missljudande namn derigenom kan blifva adladt.
*
Helsingfors.
En turist, som ställer sin färd till norden, för att lära
känna icke blott dess särskilda länders yttre fysiognomi,
utan äfven det inre lif, hvaraf denna är ett uttryck,
bör icke försumma att besöka Finland och dess hufvudstad.
De egendomliga historiska och politiska förhållanden, hvilka
åt Finland skapat dess närvarande, i så många hänseenden
tänkvärda och betydelsefulla ställning, hafva äfven till en del
tryckt sin prägel på den yttre skepnad, i hvilken landets hufvudstad
uppenbarar sig. Flera hvarandra mycket olika elementer
utöfva här sitt inflytande. Och detta inflytande torde
för den jemförande och tänkande främlingens blick framstå
ännu bjertare och bestämdare, än för infödingen.
Helsingfors är en skapelse af den allra nyaste tiden, och
det finnes kanske i hela verlden, med undantag af Amerika,
icke en stad med så få minnen, en stad så utan forntid och
historia, som Finlands nuvarande hufvudstad. Man söker här
förgäfves efter några spår af ett förflutet, af en tid som varit;
icke ett enda gammalt minnesmärke, icke en enda liten
ruin finnes qvar. Det enda, som ännu erinrar om ett fordom,
är några usla kojor på den så kallade Skatudden, men
äfven dessa skola innan kort försvinna, för att lemna rum för
moderna, praktfulla byggnader och anläggningar. Ännu för
blott ett halft sekel tillbaka var Helsingfors så obetydligt till
anseende, att det från societeten på Sveaborg, hvilken ansåg
det föga bättre än en bondby, fick emottaga lagar för sin ton
och sitt lefnadssätt. Det var först efter styrelseverkens och
universitetets förflyttning till Helsingfors, som staden erhöll
sin nuvarande betydelse och förkofran.
Då man från hafvet närmar sig Finlands hufvudstad, erbjuder
densamma en anblick af öfverraskande och storartad
prakt samt med särdeles karakteristiska drag. Det fria, öppna
läget, tillräckligt kuperadt, för att åt vyerna skänka nödig
omvexling; de djupa med skog bekransade, med holmar och
klippor beströdda inskärningar, som hafvet bildar, de skimrande
blåa vågorna, hvilka nästan helt och hållet omsluta staden,
utgöra redan i och för sig en fond, lika vacker som
sällsynt och anslående. Lägg härtill det, som konsten och
odlingen med förenade krafter frambringat, dessa täcka, af
frisk grönska kringbäddade anläggningar, promenader och trädgårdar,
dessa prydliga och delvis praktfulla offentliga och enskilda
byggnader, denna rymliga, af naturen och fliten lika
rikt begåfvade hamn, så eger man för ögat ett helt, som genom
sin rikedom, sitt behag och sin symmetri på en gång
fängslar sinnet och skänker en glad föreställning om det lif
och den kraft, ur hvars källa allt detta härflutit. Få orter
torde, inom en så begränsad rymd som Helsingfors och dess
närmaste omgifningar, äga att erbjuda en så stor omvexling,
så många och så rika taflor och grupper, alstrade dels genom
naturen sjelf i friaste ursprunglighet, dels genom konstens och
idoghetens hand danade till hvad de äro. Här skådar man
de storartade och regelbundna linierna af vackra och imponerande
byggnader, den af skepp, ångare och båtar lifvade och
rörliga hamnen, de smakfulla och angenämt inbjudande allmänna
promenaderna, med dess rika och vackra planteringar;
här dröjer ögat vid en täck vik af hafvet med grönskande
stränder, ur hvars lundar leende sommarställen kokett framskymta,
här höjer sig den branta granitklippan till ett naturligt
värn mot hafvets kämpande böljor, och bilda med sitt dystra,
ödsliga utseende ett pittoreskt afbrott emot den några
hundra alnar derifrån likasom ur sjelfva graniten framtrollade
trädgården med dess blommor och angenäma skugga; här
skjuter ni, sakta framglidande i en båt, förbi en udde, der
ej en buske, ej ett strå fått fäste bland klipporna och stenarna,
och straxt derpå befinner ni er invid en däld, hvars
friska grönska och leende vyer komma er att tro, det ni på
ett ögonblick färdats flere mil framåt; här bestiger ni en höjd
och kastar häpen edra blickar på en utsigt, hvars vidsträckthet
och omvexling sätter er i förlägenhet åt hvilket håll ni
bör vända er uppmärksamhet. Tusende skär och holmar, nästan
hvar och en med sin egen karakteristiska natur, sitt
eget tycke, uppfylla de närmaste farvattnen.
Sådan är karakteren och fysiognomin af omgifningarne
kring Finlands hufvudstad i deras sommardrägt. Och äfven
sjelfva staden, till hvilken de utgöra likasom infattningen, utmärker
sig för sitt glada, ståtliga, och inbjudande utseende.
Den första tanken till grundläggande af den stad, som sedermera
blifvit Finlands hufvudstad, utgick ifrån Wasadynastiens
store stamfader Gustaf I. Helsingfors är emellertid ett slående
bevis på huruledes ett stort och vidt utseende förslag,
ehuru uppgjordt af snillet och makten i förening, likväl behöft
århundraden, för att mogna och växa ut till verklighet.
Konung Gustafs första afsigt var att på en holme, Sandhamn,
belägen omkring en half mil sydost om det nuvarande Helsingfors,
bygga en stad, till hvilken Tavaster, Wiborgare inbyggare
i Norrbotten, Ryssar och Holländare dels skulle tvingas,
dels lockas att föra sina varor och köpslager. För att
så fort som möjligt bringa den nya staden till stånd samt för
att draga den »profiteliga» ryska handeln till Finland, anmanades
1550 flera småstäders invånare strängeligen att flytta
sina bopålar till den nya platsen. Men då Sandhamn troligen
ansågs allt för blottställd för det öppna hafvet och fiendens anfall,
samt dessutom saknade skog och byggnadsvirke, nedsatte
sig de inflyttande nybyggarne på fasta landet, å ömse sidor
om en stor och allmänt befaren landsväg, der Wanda å äger
sitt utlopp genom Helsinge fors. Här uppstod nu det gamla
Helsingfors, som snart erhöll egen borgmästare, kyrkoherde,
skola och sjukstuga. Konung Johan III utfärdade den 3 Augusti
1569 ordentliga privilegier för staden. Staden vann en
för tiden temmeligen god förkofran. I början af 1600-talet steg
folkmängden till 550 personer, ett antal som måste anses högt,
då Finlands båda äldsta städer Åbo och Wiborg icke
ägde mer än 1,800 och 800 invånare. Att staden ägde en
viss betydenhet bevisas äfven deraf, att konung Gustaf II
Adolf hit sammankallade finska ständernas representanter till
en riksdag, hvilket skedde den 22 Januari 1616, hvarvid en
dryg gärd beviljades och landet lofvade uppoffra välfärd och
lif för konungens och rikets försvar. Detta var för den unge
hjeltekonungen en väsendtlig hjelp, som satte honom i stånd
att följande året afsluta kriget med Ryssland genom den lysande
freden i Stolbova.
Men platsen för staden var olämplig; den eländiga marken,
den grunda till hamn otjenliga hafsviken, m. m. hade
redan väckt tanken på stadens flyttning till en förmånligare
ort. Genom Finlands generalguvernör, den i landets historia
minnesvärde grefve Brahes försorg flyttades Helsingfors till
dess nuvarande ort. Drottning Kristina bekräftade genom
bref af den 17 Januari 1651 alla stadens privilegier. Stadens
fordna område vid Wanda ås mynning bibehåller ännu i dag,
efter två och ett fjerdedels sekel, namnet Gammelstaden,
men så försvunna äro alla synliga minnen af dess fordna
tillvaro, att ej en mur, ej en grundval, ej ens en tradition
qvarstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0047.html
