- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
59

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en ung flickas lif. Af Sophie Bolander.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

–– 59––

ytterligare blifva reproducerad af de stora
bladen. Han gick med ett bittert leende öfver den
fåfänga, hvaraf verlden är full, men glad i hjertat åt
den hjelp den stundom förskaffat de deraf behöfvande.

Det nedslagna hoppet fick åter lif hos Olivia och
det sjunkna älsklingsmålet ställde sig åter friskt
och förnyadt för hennes öga. Förberedelserna till
resan sattes å nyo i gång och professorn använde sina
relationer med konstnärer clerute för att rekommendera
henne i deras vård och beskydd. Så närmade sig dagen
för hennes afresa, då hon en afton hemkom från ett
besök hos professorns och, troende att hennes mor gått
till sängs, smög sig tyst in i hennes sängkammare. Hon
var icke der, men genom de öppna dörrarne till de
andra rummen såg hon henne i ett, längre in, det var
ett litet kabinett, der åtskilliga klädespersedlar
för resan lågo utbredda tryckande hennes reskofta
ömsom till sina läppar och ömsom tiil sitt hjerta,
utbristande dervid under snyftningar: »Också du vill
lemna mig, du, min enda öfvcrblifna glädje. Ensam
skall jag kämpa mot bristen och mot sorgen, de enda
som troget skola följa mig tills jag får hvila mitt
trötta hjerta i grafvens ro.»

Dessa ord voro som ett dolkstygn i Olivias
hjerta. Hon smög sig tyst tillbaka och låtsade
inträda i sängkammaren först i det ögonblick modren
kom tillbaka. Denna vände sig om och torkade obemärkt
tårarne ur ögonen. Olivia kunde knappast återhålla
sina. Modren talade med henne ömhets-fullt som
vanligt, och synnerligast om hennes resa och om hon
af professorn inhemtat några nya råd och upplysningar
gagnande för densamma. Olivia svarade undvikande. Hon
kunde icke sofva på hela natten. Hennes mors bild
stod för henne oupphörligen, mild och stum, men i
den tårögda blicken stod att läsa: Ensam med min
smärta. Nu såg Olivia med skarpare öga än någonsin
den förändring den sednare tiden verkat på hennes
mors utseende; den friska färgen på kinden hade
förbleknat och det goda trefliga hullet, som så
väl pryder öfvergångsstadiet från medelåldern hade
försvunnit, och lemnat rum åt ålderdomens inträdande
svaghet; hon tillräkna^ sig att hafva en sorglig del
deri. Med denna förkrossande anklagelse var också
hennes beslut fattadt. Påföljande morgon gick hon
till protokollsekreteraren, tackade tör hans ädelmod,
men sade sig nu hafva kommit på tankar, som för-bjödo
henne att begagna sig deraf. Derefter gick hon till
professorn och gaf honom sitt beslut tillkänna att
ej mer tänka på konstens bana. Den förre blef ond,
den sednare sorgsen. Hon afmålade i varma färger
hvad hon hade att hoppas och vinna; han sade henne
att så bestämda anlag äro en törst i öknen, hvilken
måste tillfredsställas eller för hvilken menniskan
måste duka under. Olivia stred, men den dotterliga
känslan segrade. Hemkommen kastade hon sig i sin
moders armar och sade: »Det är nu afgjordt! Aldrig,
aldrig skola vi skiljas!» En lika stark som ädelmodig
strid skulle utan tvifvel hafva uppstått mellan
mor och dotter, hade icke den sednares beslutsamhet
förebyggt ändamålet af en sådan.

Det dröjde icke länge innan de nyssnämde sågo sig
öfvergifna af sina fordna vänner. De blefvo icke
mera bjudna i de kretsar de förr tillhört och när
någon besökte dem, skedde det nästan med anspråken
af ett gunstbenäget nåde-prof. Ack, huru ofta följer
icke erfarenheten af vänskapens otillförlitlighet
lyckans vexlingar i spåren? Ju hårdare motgången
profvade ju närmare slöto sig moder och dotter
till hvarandra. Nästa flyttningstermin måste de
lemna sin vackra våning och inhyra sig i ett par
små rum, der de sågo sig tvungna att arbeta för
lifvets uppehälle. Olivia ville ge lektioner, men
att finna elever hade sina svårigheter. Sitt namn
ville hon icke utsätta för offentligheten och att
söka rekommendationer genom bekanta, som vändt henne
och hennes mor ryggen, dertill kände hon sig för
stolt. Hon föreslog sin mor att flytta till en ort,
der de voro obekanta och således icke behöfde ätt
lida af menniskors köld och förbiseende. De flyttade
då till Z-köping der de hyrde sig ett litet hus,
bestående af tvänne rum i bottenvåningen och ett i
frontespisen, hvilket blef Olivias. Kort efter deras
ankomst och innan ännu Olivia tagit

några mått eller steg för anskaffandet af elever
annonserade en fotograf om biträde att retouchera
fotografiporträtter. Olivia anmälde sig och fann
en lönande sysselsättning, men också en, som upptog
henne från morgonen till qväll. Der hon satt i sin
lilla kammare och förtydligade konturerna och satte
lif i ögonen på fysionomier, i dussintals exemplar af
samma triviala typer kunde hon ej alltid undertrycka
den tanken att hennes skönhetsideal förvandlat
sig till en parodi, eller de bittra känslor, som
åtföljde densamma. Jemförelsen med hvad hon var och
hvad hon kunnat blifva framkallade väl mången hemlig
tår ur hennes öga, och besannade professorns ord om
»törsten i öknen», men vid åsynen af sin mor var hon
åter den ömma dottern, och prisade sig lycklig att
kunnat offra sig för hennes väl.

En dag fick hon sig tillsändt ett dussin kort
som mer än andra frapperade henne. De framställde
bilden af en ung man af ett särdeles ädelt
och fördelaktigt utseende. Man kunde i de
harmoniska dragen och det fina uttrycket läsa
uppenbarelsen af en bildad och högsinnad ande.
Olivia fann ett outsägligt behag i betraktandet af
detta tilltalande ansigte | och lade de andra
porträtterna å sido, för att uteslutande sys-|
selsätta sig med dessa. Intet arbete hade fallit
henne lättare j för händer och intet, tyckte hon,
hade gått fortare undan. Hon höll just på med det
sista, då det en dag knackade på j hennes dörr
och en ung man inträdde. Hon såg originalet
till porträtterna framför sig. Hon syntes
Öfverraskad; den l unge mannen gjorde detsamma.
»Om förlåtelse!» sade han »Jag torde störa
er i ert arbete. Jag har hos fotogafen N. j
beställt ett dussin kort, och då jag i dag kom för
att efterhöra dem, sade han att de voro borta for
att retoucheras och troligen icke kunde bekommas på
några dagar. Som jag har en särskild anledning att
önska ett färdigt till morgondagen, j har jag tagit
mig friheten att infinna mig för att anhålla derom.» !
»Om ni dröjt några minuter, skulle ni bekommit dem
fär-

diga allesamman.»

! »Allesamman? Är det möjligt? Och
fotografen ville icke

lofva mig dem på fyra dagar! Han sade att det vore
så mycket beställningar inne.»

| »Ja, men dessa råkade komma först
för mig. Jag vet

icke hur det kom sig» sade Olivia rodnande.

»Jag tror ibland på min lyckas stjerna, och jag
tillskrif-I ver henne detta.»

»Eller dens, som ni ämnar det angelägna
kortet,» anmärkte Olivia.

Den unge mannen skrattade. »Jag ämnar det till en
gammal faster en fröken R. . . hos hvilken jag bor här
i sta-I den och hvars namnsdag infaller i morgon. Hon
har den god-I heten att hafva en särdeles omsorg och
huldhet för mig, hvarför l jag tror det skulle glädja
henne att få mitt porträtt, och se l sig ihågkommen
på den dagen.»

»Här äro elfva. Det tolfte skall jag sända till
fotografen, der ni kan af hemta det.»

| »Om det blott återstår några minuters
arbete, såsom ni

nyss sade, skulle ni göra mig mycket förbunden om
jag finge alfvakta det här,» sade den unge mannen
med en så bedjande j stämma, att Olivia fann det
omöjligt att afslå hans begäran. Hon lemnade honom
en samling fotografibilder att roa sig med under
tiden, men i stället att sysselsätta sig med
dem betraktade han henne oaflåtligen under hennes
arbete. Han i tog nämligen sin plats så att han i
en spegel kunde se hennes i profil och hennes hand
som förde penseln. De rena, milda j dragen, den
fina gestalten och den ledighet och behaglighet,
hvarmed hon arbetade förtjusade honom. Då han
mottog det sista kortet sade han: »Först nu påminner
jag mig att det är | ett förtroende jag afvinner
er genom erhållandet af dessa kort, för hvilka jag
icke erlagt någon liqvid. Då jag emellertid icke
vill besvära med någon transaktion emellan er och
fotografen, anhåller jag att som säkerhet få lemna er
ett af dessa kort med mitt egenhändigt tecknade namn
och adress.» ! Olivia rodnade och försäkrade
att hon icke ansåg en så-

| dan försigtighet af nöden, men den unge mannen
granskade | korten, valde det han ansåg bäst och
tecknade på afvigsidan:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free