- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
60

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en ung flickas lif. Af Sophie Bolander.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

60

»»Rudolf R. . ., ingeniör vid jernvägsarbetena,
boende n:r 7 Kungsgatan»», samt bad henne mottaga
det. Hon kunde icke längre neka. Sedan han lemnat
rummet återvände han. Han såg Olivia med hans porträtt
i handen. »»Ännu en gång får jag bedja er ursägta
min ankomst.»» sade han »ni skulle möjligen kunna
gifva mig ett råd, hvilket jag icke vill försumma
tillfället att utbedja mig. Saken är den, att jag har
ett mi-niaturporträtt af min mor från hennes ungdom,
hvilket dock, innan det kom i min hand, fått en
skada, som i betydlig mån vanställer det. Jag skulle
oändligen gerna önska få det re-staureradt och tar
mig derför friheten fråga om jag skulle få anmoda
er derom eller om ni i annat fall skulle vilja bistå
mig med ett råd till hvem jag borde vända mig?»»

»Jag vet icke . . . jag vågar icke . . . jag har
aldrig försökt mig med sådant . . . jag skulle kunna
skämma bort det,» svarade Olivia.

»Hvad det beträffar har jag ingen fruktan! Ni skulle
emellertid sätta mig i förbindelse om ni tilläte mig
visa er det.»

Detta kunde Olivia icke vägra och Rudolf lemnade
henne, glad att hafva funnit en anledning att förnya
sitt besök. Då han återkom fann han henne nere hos sin
moder. Han visade henne porträttet och kom från det
att föra talet på originalet dertill om hvilket han
yttrade sig med så mycken sonlig huldhet och vördnad
att kammarådinnan blef alldeles intagen till hans
fördel. Olivia hade hyrt ett temmeligen tarfligt och
ut-hackadt pin n o vid hvilket hon stundom brukade
förströ sig från sitt arbete. Vid åsynen af det och
af hennes ganska vackra not samling yppade sig en
ny beröringspunkt för Rudolf mellan hennes och hans
intressen. Han visade sig ganska bekant i tonernas
verld och när de bägge kommo att kollationera sina
musikaliska tycken funno de, att de i det väsendtliga
sammanstämde och att de hade många gemensamma
favoritkompositörer och item kompositioner.

Nu hade Rudolf funnit ett nytt fäste, vid hvilket han
kunde anknyta fortsättningen af sin bekantskap i detta
hus, der han kände att hans hjerta redan var mäktigt
fästadt. Olivia åtog sig att restituera porträttet
och Rudolf utbad sig att få anskaffa henne några
sångstycken, sorn förtjenade att af henne blifva
kända. Det dröjde icke länge innan han infann sig
med dem. Bland dem funnos äfven några duetter, som
han bad att få sjunga med henne; men hon vägrade af
orsak att hon icke ville bedja honom sjunga till ett
så dåligt instrument; det ville icke hålla stämning,
glappade i hamrarne, m. m., m. m. Men Rudolf lät icke
afskräcka sig, tog en stämhammare, drog upp några
strängar och behandlade det gamla instrumentet så,
att det tycktes få en ny ton. Det gick förträffligt
att sjunga; det ena stycket aflöste det andra, och
kammarrådinnan satt en förtjust åhörarinna. Det var
en hägring från förra lyckliga tider som uppkallades
för hennes minnes blick, från tider då sådane nöjen
hörde, så att säga, till lifvets dagliga spis, och
då en bildad umgängeskrets utgjorde den lifvande
omvexlingen i hennes trefliga hem.

Rudolfs besök blefvo emellertid allt tätare, och som
det syntes föranledda af musikaliska intressen. Då
Julen kom, kom med densamma ett nytt och ganska godt
piano till huset, adresseradt till mamsell Olivia
Werner. Från hvem kunde icke upptäckas. Förgäfves
tog kammarrådinnan bärarne i enskildt förhör; de
sade allenast att de voro skickade af deras herre,
instrumentmakaren B., att aflemna instrumentet
efter uppgifven adress; förgäfves gick hon till
instrumentmakaren B. Han viste endast säga att en
resande herre, som sade sig vara från Stockholm
kommit till honom dagen före julaftonen, försökt
hans instrumenter, utvalt detta, lagt upp penningar
och gifvit order att det påföljande qväll skulle
transporteras till kammarrådinnan Werner, på hvars
bostad han gaf uppgift. På efterforskningarne
om utseende och namn blefvo upplysnin-garne lika
litet tillfredsställande: Den okände hade kommit i
skymningen, varit iklädd reskläcler, med pelskragen
uppslagen så att den skylde ansigtet, samt en
luden pelsmössa den han icke aftagit, hvarförutan
instrumentmakaren sade sig icke brytt sig mycket om
hur han såg ut alldenstund han visade sig en så reel
köpare; sitt qvitto hade han ställt till herr A. B.

Robinsson, och var detta allt hvad han hade att säga
om mannen.

Då Rudolf efter julen ånyo kom på besök till Werners
låtsade han bli förvånad vid åsynen af det nya
instrumentet jemte det gamla och bad Olivia, då
kammarrådinnan gått ut, att låta honom få höra det.

»Nej!» sade Olivia. »Det får icke röras.»

»Huru?» Hvad skulle väl det betyda?»

»Det hitkom på julaftonen - från hvem veta vi icke
och hafva icke kunnat upptäcka det ...»

Ȁn sedan? Det bevisar ju blott att gifvaren vill vara
okänd. Det är ju ganska vanligt med julpresenter».

«Men vi hafva ingen som skulle kunna tänka på oss med
en sådan present. Något misstag är troligen begånget,
och intill dess vi få full visshet derom, kunna vi
icke anse det för annat än en annans egendom».

Rudolfs panna mulnade. »Besynnerliga
samvetsgrannhet! Är detta ert verkliga allvar?»

»Mitt och mammas».

Rudolf gick ett slag öfver golfvet. »Och om ni kände
gifvaren, skulle ni då begagna er af detta instrument
till ert nöje?»

Olivia rodnade. Hon hade från början gissat hvem han
var. »Ja. . . Det kommer dock an på hvem den vore»,
stammade hon.

»Och om ni såge honom här? Jag var icke berättigad -
och han drog en suck - att helt öppet bjuda er en
gåfva, hvarför jag begagnade ett tillfälle som kunde
upphäfva alla skrupler å er sida, under det jag å min
iakttog alla mått och steg till förhemligande af att
jag med densamma hade något att befatta. Vägrar ni
ännu att begagna er deraf?»

»Jag vet icke ... Om mamma tillåter ...» stammade
Olivia knappast hörbart.

»Säg hellre om ert hjerta tillåter det. Ack Olivia!»
sade han och fattade hennes hand, »säger det icke att
jag älskar er, att jag icke äger en tanke för annat
än er, eller en önskan högre än att kunna bereda er
sällhet?» - - -

När kammarrådinnan inträdde stod Rudolf med armen
kring Olivias lif. Några ögonblick derefter voro båda
inneslutna i den förras varma famn och öfverskyggade
af hennes moderliga välsignelse. Rudolf bad dock
att deras förlofning ännu måtte hemlighållas för
verlden. Hans inkomster vid den anställning han för
närvarande innehade tillät honom icke att ännu gifta
sig, han hatade långa förlofningar och skulle icke
ännu hafva förrådt sitt hjertas böjelse, hade icke
händelsen med pianot framkallat den. Dock bad han
att hvarje afton få komma att träffa sin trolofvade
och sluta dagen i en ljuf duo vid pianot eller vid
sin älskades sida.

Och han kom längtande och troget. Men hans faster,
gamla fröken R., anade oråd. Hon tycktes förmärka
att han under middagarne, hvilka han brukade spisa
hos henne, var tankspriddare än vanligt. Han hade
icke mer så många upptåg med hennes »Karo», mästrade
icke hennes gamla Brita eller förbryllade henne med
de många främmande glosor, hvarmed han brukade späcka
sitt tal till henne. Han blef mer och mer sluten inom
sig sjelf, gnolade flitigare på allt flera melodier
och blef mera regelmessig i sitt uteblifvande om
aft-narne. Fröken R. hade sin spanande polis och det
dröjde icke länge innan hon var sin kära brorson
på spåren. En middag medan Brita dukade af bordet
bad hon Rudolf åtfölja sig, emedan hon hade något
att säga honom. Hon bjöd honom åtfölja sig i sitt
sofrum, stängde dörren till och sade, i det hon med
gravitet tog sin plats i soffan och bjöd Rudolf sätta
sig på en stol: »Min kära gosse, jag har med verklig
bedröfvelse hört rykten om dig, hvilka på det högsta
oroa mig» . . . Hon gjorde en paus och såg med en
gripande blick på Rudolf. Han såg helt förundrad på
henne tillbaka. »Du vågar se på mig med dessa stora,
öppna ögon? Kära barn, det vore bättre du sänkte din
blick till golfvet och sloge dig för ditt bröst».

»Hvad menar faster?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free