Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en ung flickas lif. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 62––-
spåren förlorade han, vid försöket dertill,
jemnvigten; föll ut- i för trappan och afbröt sitt
ena ben. Han bars in i kammar- ! rådinnans rum.
En läkare tillkallades. Han fann brottet vara i af
svårare beskaffenhet och transporterandet från stället
åtföljdt af stora svårigheter samt mycken plåga.
Han måste alltså beqväma sig att stanna der han befann
sig och mottaga vård ur \ deras händer, hvilka nyss
varit föremål för hans förakt. i
De ömma omsorger, som egnades honom och den fina
! grannlagenhet hvarmed det skedde rörde allt varmare
hans | hjerta. Plågans långa dagar böjde hans sinne
till vekhet. Han | fann att han träffat menniskor hos
hvilka godheten och ädel- j modet voro hemmastadda
dygder, och han kände att tillgifven- j heten och
tacksamheten inkräktade hatets och oviljans rum i
j hans själ. Under de tvänne första veckorna efter
brottet vi- j sade sig hvarken Olivia eller hennes
mor i hans rum. Allt j hvad han önskade räcktes
honom af en sjuksköterska, men allt, beredt och
ordnadt af deras händer. Efter denna tid bad han j en
eftermiddag att Olivia måtte inkomma. Han tog henne
vän- j ligt vid handen och sade: »Är ni ond på mig.»
i
»Ond? Hur kan ni göra en sådan fråga?»
j
»Jag ligger här så ensam och har så f-dt ledsamt. Min
j syster sitter väl hos mig om förmiddagarne och
stickar på sin strumpa och pratar öronen fulla på mig
af allt det sqvaller hon hört på kaffebjudningen dagen
förut, ty hvar eftermiddag är hon på sådane, eller
ock gnatar hon på sköterskan, så den blir fnurrig
och sur hela dagen, och så är det tråkigt på alla
sätt. Men hvad skall väl gamla fröknar göra ? Vill
ni inte bestå litet musik för mig, ty jag förmodar
ni kan det, emedan här finnes ett piano?»
Olivia satte sig till pianot och sjöng »Natthimmelen»
af Geijer. »Ni sjunger som en engel», sade herr R. då
Olivia slutadt. »Ni måste ofta sjunga för mig. Säg,
vill ni det?»
»Om det roar er. Kanske vill ni jag skall sjunga mera
nu, om det ej tröttar er?»
»Gerna, gerna! Jag tröttnar icke så snart vid att
höra sådant. Men kanske ni uppoffrar en dyrbar tid
dermed?»
rÅh nej! För er skull gerna.»
»För min, för min f Tack, tack för denna gången! Får
jag anmoda er en annan?»
»När ni behagar.» Och Olivia lemnade honom.
Fram emot aftonen fick hon bud att återkomma. Då
hon inträdde såg hon Rudolf före sig, Herr R. räckte
ut handen emot henne. »Det är öfverflödigt fråga om
ni träffat honom sedan den der gången jag hade det
enskildta samtalet med er.»
Olivia rodnade, men Rudolf tog ordet af henne och
sade: »Jag har begagnat hvarje tillfälle, då jag
besökt er att äfven träffa mamsell Werner och jag
skall göra det om jag än hvarje gång skall pligta
genom hennes försäkran att icke utan er vilja––-
»Tyst, Rudolf! Jag har ingenting frågat och ingenting
af-fordrat dig under den tid jag legat här. Att begära
det omöjliga, det är att drifva gäck med den lydnad
man åstundar. Jag pålägger dig inga bojor från denna
stund. Ditt val är fritt.» Med dessa ord lade han
bägge de älskandes händer i hvarandras.
»Min mor, min mor!» snyftade Olivia, Rudolf
förstod hennes mening och skyndade att tillkalla
kammarådinnan. Det blef en scen af försoning, kärlek
och lycksalighet.
»Vill du nu sjunga för min skull? För min, förstår
du?» frågade herr R. fram på qvällen.
»Gerna. Får Rudolf sjunga med?»
»Om du tillåter.»
Och pianot slogs upp och de unga sjöngo.
»Jag hör att det är harmoni emellan er,» sade herr
R, »Ert lif skall säkert blifva en vacker duo. Och
syster Malla, hur förundrad skall hon icke blifva
vid sitt besök i morgon förmiddag?! Hvilken nyhet
för kafferepet på eftermiddagen?! Ack, allt kännes
så gladt och så hjertinnerligt roligt i denna qväll,
att jag just gläder mig åt de fyra veckorna jag ännu
skall ligga här och få se er omkring mig alla dagar.»
Och glädjen stod högt i taket och djupt i alla
hjertan, och de unge och de gamla kände att det finnes
en sällhet som
icke kan uppvägas med penningar eller betalas med
alla jordens skatter.
Kronfors den 29 April 18..
Goda Cecilia!
Tack för ditt tålamod att genomläsa min novell och
din vänliga uppmuntran till mig att fortsätta på
den beträdda banan! Men nej, nej! Den är öfvergifven
för alltid. Händelser hafva inträffat som . . . som
. . . Men du skall höra allt i dess ordning.
Kort efter det jag skref och anförtrodde dig mitt
manuskript bjöd farbror Kristian mig komma hit,
till Kronfors. Som jag kände en viss tomhet efter
mitt slutade arbete, fann jag i antagandet af hans
bjudning ett tillfälle att skingra den, Tystheten
och enformigheten på landet, hvilka förut förefallit
mig så obeskrifligt tråkiga funno jag nu fulla af
trefnad och behag. Faster och flickorna, med deras
hjertliga fryntlighet och otaliga husliga bestyr,
syntes mig helt förklarade menniskor; med ett ord,
jag fann mig outsägligen väl. Farbror, som är stor
possessionat och har mycket att säga i orten, har satt
sig i spetsen för anläggningen af en jernväg, hvarmed
arbetet strax efter min ankomst tog sin början,
under ledningen af en viss Civilingeniör Wetterberg,
hvilken under tiden skulle hafva sin hufvudstation här
på stället. Då nämde ingeniör anlände och inträdde,
så, hvem igenkände jag om icke hjelten i min novell,
Rudolf R...? Den smärta gestalten, de regelmässiga
dragen, allt intill den gula randen på mössan var hans
och ingen annans. Jag tyckte mig i honom se en länge
bekant, en broder, i hvars hjerta jag läst, en vän,
hvars, hemligheter blifvit mina. Jag bemötte honom
derefter och tyckte mig hos honom finna ett gensvar
till mitt systerliga intresse. Jag måste erkänna
att han vann på att blifva närmare känd. Han eger
kunskaper och bildning, talar lätt och upplysande i
alla ämnen och läser utmärkt väl. Han har roat oss
med läsningen af en nyutkommen roman af en annan
Anonyma, hvilken förtjusat oss alla och i jemförelse
med hvilken min novell sjunker ofantligt nära
obetydlighetens ståndpunkt. Utom dessa egenskaper
är han musikalisk till en grad som hör till det
ovanliga. Många af hans sånger voro mig gamla bekanta
och då jag här igenkände dem, vände sig alltid mina
tankar till lians Olivia och önskade jag att från mitt
öga kunna skicka ljusbilden af »den trogne Rudolf»
till hennes. Jag sjöng äfven med honom ett par af de
duetter jag hört honom sjunga med henne. Han utförde
dem med en värma och ett lif, hvaruti jag prisade den
beständighet jag tillskref honom som kardinaldygd. Döm
då om min bestörtning och harm då han en dag vågade
utgjuta sig i en half kärleksförklaring. Jag kände
mitt blod isas och fann icke ord ätt nog strängt
afspisa honom. Han såg det pinsamma intryck jag erfor
och ville fatta min hand. Jag drog den med afsky
tillbaka, vände honom ryggen och lemnade så rummet.
Mina tankar flögo till Olivia. Jag föreställde mig
henne i samma stund sitta trogen och trägen vid sitt
arbete, med tankarne på honom, eller skrifvande till
honom, talande om sin saknad och längtan; jag tyckte
mig se hennes smärta vid upptäckten af hans trolöshet,
och jag ryste vid tankan, att han skulle kunna
anklaga mig. Nej, aldrig, aldrig - det löftet gjorde
jag heligt inför min Gud - skulle hennes tårar falla
brännande på mitt samvete. Jag kände att jag kunde
hata en man som så lättsinnigt lekte med en qvinnas
hjerta och tvekade icke att tillskrifva egennyttan
ett så lågt handlingssätt. Utsigterna på mitt arf
i framtiden, tänkte jag, torde för ingeniören vara
lockande nog för att förmå honom öfvergifva den han
älskar och bedraga mig med eder om en känsla hvaraf
han icke var mäktig. Ack, jag ville rätt begripligt
visa honom mitt förakt.
I hela trenne dagar höll jag mig rak och stolt emot
min fallne hjelte. Jag talade icke ett ord till honom,
jag bevär-digade honom icke med en blick. En dag hade
han funnit läglighet att praktisera en biljett i min
sykorg. Jag igenkände hans stil och återlemnade honom
den obruten. Du skulle sett honom dervid. I första
ögonblicket blef han dödsblek deref-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
