Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en ung flickas lif. Af Sophie Bolander. - Logogryf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ter flammade han blossande röd, hans ögon
gnistrade, hans läppar darrade.
«0ckså detta! Ni afslår till och med min ursägt!»
stammade han.
»Det är icke mot mig ni brutit» svarade jag och
skyndade, ur stånd att uthärda hans blick och röst,
ut ur rummet och upp på min lilla kammare, der jag
kände mig trygg i ensamheten, men detta skulle ej
räcka länge. Efter en stund hörde jag en vagn köra upp
på gården. Jag trodde det vara främmande och föga vid
lynne att hålla sällskap, som jag var, ilade jag på en
smygväg ut åt trädgården och långt bort i parken, dit
inga rop skulle kunna hinna mig. Der finnes en enslig
och dyster grotta. Till den styrde jag kosan. Då jag
inkom fann jag ingeniören der före mig. Jag ville
ögonblickligen vända tillbaka, men han hejdade mig
och ställde sig i min väg. »Det måste komma till en
förklaring!» sade han. Och det kom. Ingeniör Klas
Wetterberg, Olivia Verners, eller Louise Norgrens, som
hon rätteligen heter, trogne Rudolf är ingen annan än
hennes broder, halfbroder förstås, och hon, systern är
den anonyma författarinnan till den älskeliga romanen
som han läst för oss. Det är den hon skrifvit under
det jag låtit henne retouchera fotografiporträttcr,
och den som den gode brodern kommit att ’granska, att
retouchera hvarje afton Kan slutat sin dags arbete.
. Käraste Cecilia, hur skulle icke dessa förklaringar
jemte öfvertygelsen om hans varma kärlek stämma
om mitt hjerta. Hjelten i min novell hade blifvit
hjelten i mitt lif. Jag kände att jag endast kunde
älska honom. Men pappa och mamma, hvad skulle
de säga? Skulle de gifva sitt samtycke till mitt
val? Ack, jag fruktade nästan att de i sin kärlek
skulle önska mig en mera lysande lycka. Emellertid
vände vi hem på
olika vägar, för att ej väcka misstankar emot oss. Men
döm om min öfverraskning då jag, kort efter det vi
åtskilts, träffades af utskickade, som kommo att
kalla mig hem, der pappa och mamma kommo mig till
möte. De voro de främmande som kommit och hvilka
jag undflytt. Jag kunde icke betvinga de känslor
som bestormade mig. Jag kastade mig i deras armar
och yppade för dem mitt hela hjerta. Det var en
allvarsam stund, en stund mellan hopp och fruktan,
mellan lycka eller qval, lif eller död. Kärleken har
segrat. Pappa och mamma älska Klas, och hur kan man
annat då man lär känna honom. Farbror Kristian ser i
honom en framtidsman och förespår honom en lysande
bana. Men lysande eller ej, få vi blott lefva och
älska hvarandra, har den sällhet nog för oss.
Med hvilka egna känslor skall jag ej vid min återkomst
hem se det lilla gula huset inom hvilket min fantasi
haft så mycket att göra, och som en nära anförvandt
sluta«- mig till dessa menniskor, hvilka jag så
godtyckligt behandlat soirt/figu-ranter för min
inbillnings lekar?
Jag har läst min novell för Klas och han har hjertligt
skrattat åt att se sig framställd som romanhjelte,
en ära hvilken han aldrig hoppats vinna.
Hvad jag längtar att få föreställa honom
för dig. Jag hoppas du icke skall klandra
mitt val. Du måste i sommar göra en resa ner
till oss och se hur lycklig jag är. Välkommen
beder din tillgifna
Emelie.
P. S. Jag måste omtala hvad mamma berättat, nämligen,
att baron Hilding är förlofvad med en enka, mycket
rik, förstås, men tio år äldre än han och med stora
anlag för svartsjuka. Lycka till!
-
Logogryf.
En genomskinlig förlåt är jag, ;^é? Sjelf ser jag
och jag låter se
^ Och hvita drägter oftast bär jag Som glans och
friskhet åt mig ge: Och ifrigt är jag firad vorden,
Hvad mer, om jag tar hyllning mot, Då himlen, lika väl
som jorden, Beständigt ligga för min fot? Mig solens
kyss hvar morgon väcker, Mig månen ger sin milda
glans Och stjernors här beständigt räcker Åt mig den
blanka segerkrans; Och jordens lejon gå beständigt
Med eldig håg min väg förbi, Då låter jag dem helt
behändigt Få se min blicks fyrverkeri. Ej tror jag
hvad man sagt mig heller Om tärnor, som bakom mig stå,
Att det är dem all hyllning gäller, Ack nej! blott
afund talar så! Jag lycklig i min tro förblifver Och,
tacksam mot de lejons flock, Jag åt densamma gifver
glädtigt Små enkla återskänker ock: Af delar sju jag
sätter samman Små gåtor utaf hjertans grund, Så tagen
dem med fröjd och gamman Och roeu er dermed en stund:
Först: hvad inom sig troget gömmer Hvart väsen till -
ack, hvad vet jag! Men hur man handlar eller drömmer,
Gestalt och form det får en dag.
Så en triumf för vetenskapen Och mer än guld och
perlor vardt; Se’n hvad han saknar, telegrafen, Fast
mycket han att säga lärt; Hvad plägar gå i horn och
spöka Kring fält och äng på ljusan dag Och dock hvad
noga man får söka Bland buskar (då af annat slag)
Hvad finnes djupt på hafvets botten Och i vårt öga
äfvenså, Det, hvarfrån hördes hemska skotten Af
skeppet, bräckt i köl och rå; Parnass på hvilken
kråkan stiger Då hon sin lyra stämmer gällt; Hvad är
den lilla der, som niger För onklar och för tanter
snällt; Hvad kallar skåningen sin flicka Och andras
ock, i ro och frid; Hvad sägs när båten börjar dricka
Mer vatten än han tåler vid; Hvad gjorde blomman då
hon fällde I nattens tystnad sina blad; Det, hvarpå
alla äro ställde Till himlen, så vår pastor sad’;
Ett ord, som alltid framsteg äger - För resten en
preposition - Hvad nej till mången slädfart säger
Så gråtmildt kippande på skon, Till sist hvad den är
pligtig blifva Som äger pengar, lugn och mat, Och nu
jag icke mer kan gifva Förutom gifva upp min stat.
Lea.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
