Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXVI. Måns Stenbock och slaget vid Helsingborg. - Min kakelugn. Av n-r-t. - Ringärlan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina, striden blef skarpare, Burenskölds häst blef
skjuten under honom, han sjelf blef tillfångatagen,
och hans flygel var nära att blifva öfvermannad, om
icke generalmajoren Göran Gyllenstjerna och öfverste
Gustaf Lewenhaupt hade inträffat med det öfriga af
Burenskölds flygel och återställt striden. I det
häftiga fäktandet deltog Rantzau sjelf som simpel
soldat. Men Stenbock insåg snart att detta var den
afgörande punkten och lät genast från sin andra
flygel tillkalla flera sqvadroner under Dücker och
Wilhelm Bennet. Nu blef handgemänget ytterligen
blodigt. Westgöta-rytteri förlorade 73 man och 14
officerare; ännu större var förlusten för Gustaf
Lewenhaupts ryttare, hvilka, – enligt Danskarnes
eget uttryck, bestodo af "idel djeflar». Äfven
Danskarne stridde med mycken tapperhet, Rantzau blef
sjelf sårad, likasom chefen för Danska hästgardet,
Mörner, hvilken med möda af trogna tjenare rycktes
från valplatsen, och af hvars trupp till slut
endast 10 man skola hafva varit vid lif, medan af
Danska kronprinsens, ursprungligen 1,300 man starka
infanteri-regemente, endast 35 man stodo qvar,
så att Svenskarnes seger på venstra flygeln var
fullständig. Äfven i centern gingo Svenskarne på
med mannamod och passerade här öfver en rad träsk,
som visserligen voro frusna, men hvilka icke förmådde
bära tyngden af de anryckande; dessa läto likväl icke
uppehålla sig af någonting, utan rusade, våta och
med kläderna sönderskurna af isen samt i trots för
kanondundret, med blanka vapen mot fienden, som med
mod försvarade sig hela två timmar, särdeles danska
fotgardet, af hvilket till slut endast åttatio man
stodo qvar på fältet. Snart lät Cronstedt sina kanoner
spela mot fiendens center; den segrande Svenska
venstra flygeln föll Danskarne i flanken, snart
efteråt äfven den högra, och det dröjde icke länge,
innan Danskarnes fotfolk blef till största delen
omringadt, tillfångataget eller nedhugget. Det unga
Svenska manskapet ville nämligen icke gifva pardon,
så att slutligen Stenbock sjelf måste tillrättavisa
sina allt för mycket ifriga män och, under det han
red omkring, gjorde ett svårt fall, som ytterligare
förvärrade en gammal skada och hädanefter gjorde det
för honom ännu svårare att deltaga i kriget. »Men»,
– skref han emellertid till
konungen, – »dock skall jag följa med mot fienden,
om jag än nödgas krypa.»
Danskarne flydde till Helsingborg, dervid förföljda
så länge som möjligt af Wilhelm Bennet, och i fall
Stenbocks trupper icke varit så utmattade och så ovana
vid strapatser, är det icke så omöjligt, att både
staden och det återstående af danska hären kunnat
tagas, men med så ovana trupper, som hans voro,
vågade icke Stenbock ett sådant försök. Oaktadt
ett inträffande oväder, stod Stenbockska hären
hela natten på slagfältet, beredd att mottaga ett
möjligt angrepp; men följande morgon ryckte den
in i danskarnes välförsedda läger, der allt stod i
orubbad ordning till de uttröttade segervinnarnes
mottagande. Danskarnes förlust beräknades till 4000
döda, 2,700 fångar och 4000 sårade, tillika med 29
kanoner och hela deras läger. Svenskarne hade 800
döda och 2000 sårade.
Det berättas, att under hela striden Stenbock icke
dragit sin värja, utan blott hållit ett ridspö i
handen; när de fångna danska officerarne skulle
föreställas för honom, ämnade han visa sig omgifven
af sina bäst klädda truppar; men danskarne kommo för
snart, så att han endast hade några groft påpelsade
flockar omkring sig. – »Undren ej på den besynnerliga
drägten», – sade han till de danska herrarne. –
»Folket är från Finlands och Lapplands skogar och tål
inga andra kläder än det är vändt vid i sitt hem.» – Det
berättas också, att när de talrika danska fångarne
fingo på nära håll se sina besegrare, kände de sig
frestade att åter gripa till sina vapen och befria sig
med våld, samt att Stenbock just derföre icke vågade
företaga någonting strax efter den vunna segern.
Emellertid började Svenska artilleriet under Cronstedt
beskjuta och oroa Helsingborg samt derigenom påskynda
danskarnes aftåg. Detta verkställdes natten mellan
den 5:te och 6:te Mars, då qvarlefvorna af hären
på några af Holländarne upplåtna fartyg och danska
lastdragare gingo öfver till Själland, sedan danskarne
nedskjutit tre till sextusen hästar och stora förråder
af salt, säd och mjöl blifvit af dem förstörda. Men
sedan nederlaget vid Helsigborg hafva danskarne icke
gjort något försök att med vapenmagt återvinna Skåne.
Th.
-
Min kakelugn.
När vinterns kalla snödok sträcker sig
vidt öfver jorden kring och nordan ryter,
då sluter jag mig kärligt intill dig
och njuter värmen, som ifrån dig flyter.
Min dyre vän, hur glad och hur förnöjd
jag då mig i min lilla hydda känner!
I min förtjusning väl jag vore böjd
att kalla dig den bäste ibland vänner.
Ty du är trogen, ej du vikit än
ifrån min hydda, lugn är du och sedig
och – kan man mer begära af en vän? –
du är så varm – blott jag har nog att ge dig.
Men när som sommarsolen ofvanfrån
det klara fästet ljus och värme sprider,
då har jag glömt min trogne vän i vrån;
dock – snart jag minnes honom, hvad det lider.
n-r-t.
-
Ringärlan.
Af de fåglar, som med ett gemensamt namn benämnas arior,
är Ringärlan eller – som den ock benämnes – Sädesärlan
(Motacilla alba) mest bekant. I hela Europa gifves
intet land, knappast någon trakt, hvarest nian ej
varseblifvit denna sirliga, smärta, vackert tecknade
fågel med den upp- och nedslående stjerten, den snabba
bågformiga flykten och dess från alla misstankar fria
förtrolighet. Hos oss är ringärlan en flyttfågel,
som infinner sig i början af April, vid gynnsamt
väder redan i slutet af Mars och öfvergifver våra
trakter först i Oktober månad. Många af ring-ärlorna
stanna och öfvervintra i södra Europa, men de flesta
begifva sig dock öfver till Afrika.
Det är lättare att säga hvarest ringärlan icke finnes,
an att uppgifva de ställen hvarest hon förekommer. Hon
undviker högskogen och de högre bergstrakterna;
för öfrigt förekommer
hon öfverallt, förutsatt att vatten finnes i
närheten. Hon vänjer sig snart vid menniskor och slår
sig gerna ner i närheten af våra boningar; derför är
hon en ganska vanlig företeelse till och med i stora
städer.
Ringärlan är ifrån morgonen till sent på aftonen i
oafbruten verksamhet. Hon är i hög grad rörlig och
munter. Blott då hon sjunger kan man få se henne sitta
verkligen orörlig på samma ställe; eljest löper hon
beständigt omkring, och då hon icke springer, rör
hon åtminstone stjerten. Hon springer ganska fort
och ledigt, steg för steg, håller dervid kroppen och
stjerten i vågrätt ställning och drager halsen något
tillsamman. Hennes flygt är ganska lätt och snabb
och sker i långa, stigande och fallande bågar, för
det mesta lågt och i korta sträckor, men också ofta
ända till en fjerdedels mil. Då hon vill sänka sig
störtar hon rakt ner och, för att hindra fallets våld-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
