Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinas religioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-71
begärelser, på det att man, så mycket lättare må
vara i stånd till betraktelser öfver verldsalltets
harmoni.»
Abel Rémusat, som sysselsätter sig med att grundligt
studera denne vise mans läror, framhåller följande
satser:
«Deii som smyckas med lagerkransen, älskar
blod och förtjenar att utplånas ur menniskornas
minne. De gamle sade. för segrarne skall man anställa
begrafningshögtidligheter, man skall emottaga dem med
tårar och verop, såsom påminnelse om de menniskomord
de begått. De monumenter man upprättar öfver vunna
segrar skola omgifvas af grafvar.»
Alla tings första orsak är »förnuftet», ett
icke skapadt oförgängligt väsen, alltets urbild,
hvilket, såsom redan anfördt, endast har sin urbild
i sig sjelft. Menniskornas själar äro hos Lao tse
liksom hos Pythagoras den ätheriska substansens
ut-strömningar, hvilka vid menniskans död åter förena
sig med densamma. Det onda kan deremot icke återgå
till den allmänna själens sköte. Tingens grundorsak
betecknar den kinesiske vise, liksom Pythagoras, med
tal. Alla väsens sammanhang fäster han vid Ett, vid
Två, och derefter vid Tre; dessa hafva skapat allt;
ett treenigt väsen har skapat universum.
Religioner underkastas, under århundradens och
årtusendens gång, många förändringar och urarta
vanligen. På så vis har också Tao tse’s läror,
genom »Förnuftets Doktorer», de så kallade Tao sse,
blifvit gjorda till ett virrvarr af dumheter. De hafva
mycket att skaffa med andar och demoner; prester och
prestinnor föra ett äktenskapslöst lif, befatta sig
med magi, stjerntyderi, nekromanti och äro fantaster,
som sysselsätta sig med att söka odödlighetens dryck,
som tänka på medel att flyga till himmelen och mera
dylikt. De hafva i Kina blifvit föremål för allmänt
åtlöje.
Förnuftets doktorer hafva många Pagoder; ett af dessa
tempel, nämligen Fakuas ligger på en ö, i närheten af
Peking. I de stora salarne äro otaliga afgudar och
genier uppställda, alla skurna i trä, vidunderligt
formade och målade; i sidogångarna stå figurer af
hjeltar och kanoniserade helgon, ~ och i templets
midt resa sig fem gigantiska gestalter. Den mellersta
sitter på ett bolster, med blottad buk och bröst, samt
föreställer den gud som skall frälsa menskligheten;
de fyra andra äro gudar af andra rangen. Den enes
kropp är omlindad med en orm, den andre håller en
pappersskärm, på hvars spets pappersmoln hvila;
den tredje har ett mycket bistert anlete och höjer
en fruktansvärd tre-eggad sabel, och den fjerde -
spelar mandolin.
Detta tempel betjenas af femton prester,
trasigt klädt folk, hvars hår icke, liksom hos
de buddhaistiska Bonzerne, är alldeles afklippt,
utan hafva de på hjessan en qvarlemnad tofs.
Genom denna sticka de en nål, och är detta deras
igen-käniiingstecken, Treves, som besökte detta
tempel, skildrar dessa förnuftets doktorer såsom arma
stackare, pm hvilka ingen men- j niska bekymrar sig.
Någon gång komma likväl menniskor, som j låta spå sig,
under det att de framför gudabilderna uppbränna ! små
rökelseverksstafvar. Naturligtvis gifva de dervid
en gåfva, j ty prester göra icke något för intet.
Den arbetsamma Kine- j sen anser dem för föraktliga
lättingar, för drönare i bikupan.
Landets förnämligare inbyggare bekänna sig till
Confucii j (född år 551 före Kristus) lära, som
hvarken har gudabilder eller prester och tillåter
hvar och en att göra som han vill. Mandarinerna
hafva gifvit den en sorts yttre kult, till exempel
förfädernas, stjerntecknens, och himmelens och
jordens andars; de bry sig emellertid föga om dessa
officiella saker, och förlöjliga horoskoper, lyckliga
och olyckliga dagar, lottkastning och kejserliga
statskalenderns astrologiska innehåll. Man torde
hellre böra kalla Confucii lära en moralfilosofi, än
en religion. Dess grund är en filosofisk panteism;
dock synes Confucius sjelf icke hafva förkastat
tron på en vedergällande och allsmäktig gud. Han
inskärper framför allt rättvisa, broderskärlek och
vördnad för föräldrar. Lärans anhängare bekymra
sig litet om verldens ursprung, skapelse och slut,
men draga praktiska slutsatser ur de af Confucius
uppställda principerna och lärorna, tillegna sig
ur moralföreskrifterna den politiska delen och det,
hvilket de just anse sig kunna hafva gagn utaf, samt
hålla sig till det positiva; det spekulativa är dem
alldeles främ-
mande. Det är bestämdt icke oriktigt att påstå,
det denna religion liknar ett stycke civilisation
eller en lära om konsten att lefva i fred, att
befalla och att lyda. Derföre passar den bäst
för tjenstemän och lärda, som vilja träda i rikets
tjenst. Kejsaren är på sätt och vis lärans patriark,
och staten bär. såsom borgerlig inrättning, aktning
för himmelens genier, för | jorden, stjernorna,
bergen, floderna och förfädrens själar. En tafla med
Confucii namn finnes i hvarje skola, och framför
densamma buga sig lärare och lärjungar; hans bild
hänger i akademierna och öfverallt hvarest lärda
samlas och examina anställas. Confucii ännu mycket
talrika afkomma utgör Kinas enda ärftliga adel,
och dennas stamträd är troligen det äldsta i verlden.
Confucius har tempel i alla städer; hufvudpagoden
ligger i stadea Pekings norra del. Den är mycket
rymlig och sa-larnes tak äro smyckade med färger och
guld. Öfverallt hänga taflor på hvilka, med gyldene
bokstäfver, den store vises vigtigaste läror äro
skrifna. Den största taflan står på ett underlag och
har såsom inskrift orden: »Ät den högt helige läraren
Confucius. För öfrigt har äfven i detta tempel en del
vidskepliga, för sjelfva läran främmande bruk insmugit
sig, ty det kommer folk som bringar offergåfvor, till
exempel sidentyg, med ris och allehanda frukter fyllda
krukor; dessa komma de tjenare till godo som sopa
templet, tända ljusen och damma af taflorna. Dessa
tempeltjenare spela rollen af en sorts prester.
Buddhas religion, som på kinesiska kallas Fö, och
hvilken i medlet af förra århundradet blef tillåten
och erkänd af Han-dynastiens kejsare, har de flesta
anhängare. Ordet Buddha betyder väsendet som skapat
allt, allmakten, gud; dock användes namnet äfven på
dem, hvilka, genom betraktelser och helighet söka höja
sig till Buddha. Religionsstiftaren Buddha gäller för
guds förkroppsligande, för en gudsmenniska, som kom
till jorden för att frälsa menniskorna. Han förkunnade
i sitt fädernesland Indien fyra hufvudläror: l:o
medlidandets, på orubblig grundval hvilande kraft;
2:o afhållandct från all grymhet; 3:o gränslös
barmhertighet emot allt skapadt; 4:o lagens oböjliga
rättvisa.
Utom dess förkunnar han tio bud: att icke döda;
att icke stjäla; att vara "kysk; att ej afgifva
falsk vittnesbörd; att icke ljuga; att icke svärja;
att undvika alla orena ord; att vara oegennyttig;
att ieke taga hämd; att icke vara vidskeplig. Dessa
bud, sade han, blefvo honom uppenbarade efter de fyra
stora pröfningar som han bestod då han egnade sig åt
helighetens tillstånd. Såsom omvändclsemedel har han
lära och under; de sednare i stor mängd.
Buddhaismen har en mild karakter och
förkunnar likställighet och broderlighet bland
menniskorna. Buddhaistcn skall utöfva dygd och trakta
efter fullkomlighet, dock ej för att personligen
utmärka sig, utan för att äfven göra andra menniskor
delaktiga i välsignelserna och välgerningarna. Buddha
har sagt: »min lag är nådens lag för alla». Han gifver
hvar och en, utan afseende på den kast han tillhör,
rättighet till att bekläda kyrkans och statens embeten
och låter en hvar varda delaktig i ett kommande lifs
belöningar. Till följe af dessa subversiva läror
blefvo Buddhaisterira bekrigade af Brahma-nerna och
fördref vos, efter en tusenårig strid, ur.Indien. Men
de utbredde sig öfver Tibet, Mongoliet, Ceylon,
hela det inre Indien, Kina och Japan, samt räkna
flere anhängare än någon annan religion; de utgöra
vida öfver tre hundra millioner själar.
Emot medeltidens slut, i femtonde århundradet,
uppträdde bland Buddhaisterna, i det mongoliska
landet Amdo, en stor reformator, Tsong Kaba (född
i den eldiga hönans år, det är 1357, död 1419);
han förbättrade lithurgien och gaf i sin Gam rein
tsien bo, det är: »den till fullkomlighet gradvis
stigande vägen», upphof till ett nytt begrepp
i den Buddhaistiska läran. Hans förändringar
hafva mycket gemensamt med katolska kyrkans bruk:
biskopsstafven, biskopsmössan, messhaken, kormanteln,
två körer med vexelsånger, djefvulsutdrifning,
rökelsefatet med fem kedjor, välsignelser med handen,
rosenkransen, celibatet, andliga öfningar i enslighet,
helgonadyrkan, fastor, processioner, litanier och
vigvatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>