Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om uppfostran. Av X. - Antika vaser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om uppfostran.
Grunden till all uppfostran är religion, hvarmed vi
förstå en lefvande känsla af Gud, en helig vördnad
för hans
oc}j en varm tillförsigt till visheten af hans
försyn. Gudsbegreppet bör icke bindas vid kyrkan,
vid dogmen eller de religiösa ceremonierna, liksom
icke lifvet Herran till behag vid ett flitigt
läsande och bedjande. Himlarne och jorden förmå icke
omfatta den Evige, och alla våra handlingar, äfven de
obetydligaste, såsom framräckandet eller förvägrandet
af en dryck vatten åt den törstande, är ett görande
eller låtande i hans tjenst. Att göra hans vilja det
är att förstå honom, så mycket som ett menniskoförnuft
kan göra det, samt tillika den väg, den enda, hvarpå
lyckan kan vinnas. Att lägga en sådan grund i barnets
själ, dertill är modern kallad och korad. Det är en
temmeligen allmän praxis af goda mödrar, som vilja hos
sina barn befordra ett religiöst sinnelag, att ofta
påminna dem om de välgerningar som dagligen tilldelas
dem genom ett rikligt uppehälle, öm omvårdnad, m. m.,
för att såmedelst fästa deras hjertan vid den högste
gif våren. Sättet har visserligen sin goda sida och
sitt bestämda företräde framför denna lättsinniga
likgiltighet, som försummar att väcka barnets känsla
för dess himmelske fader, men är otillräckligt för det
afsedda ändamålets uppnående. Genom vanan att icke
sträcka blicken utom den lilla rymden af sina egiia
erfarenheter och förhållanden blottställes barnet
för en andlig närsynthet, som slutligen hindrar det
att skåda verkningarne af en högre makt utom dessa,
och berättigar det till klander öfver dess styrelse,
då det finner sig besviket i sina intressen eller
beräkningar. Med ett ord, dess religiösa begrepp
blifva för mycket inmängda med sjelfvisk-hetens
surdeg. För barnet deremot ut i naturen att göra
bekantskap med dess företeelser - med sipporna och
skogen, bäcken och vågen, solen och stormen, med
natthimmelen och de glimmande ljusen och insekten
som kryper i gräset; låt det se hur biet samlar och
bygger, hur myran arbetar och fjärilen genomgår sina
förvandlingar; gör det uppmärksamt på den vishet,
skönhet och ordning som råder i hela skapelsen och
låt det veta, att ändamålet med dennas herrliga
inrättning, är det helas bestånd genom hvarje
väsendes bidragande kraft; att ett och hvart har
deri sin bestämmelse, samt sin rena och helsosamma
lifs-njutning, och det skall fatta Gud som den gode
fadern, den höge mästaren för allt, samt inse måttet
af den lilla delaktighet det bör tillmäta sig i det
stora hela. Sålunda skall det lära sig tillbedja sin
och verldens Herre i en anda, som icke sammankrymper
under sjelfviskhetens tryckning. Men snart fordrar
barnet en åskådlig bild af sin Gud. »Gud var i Kristus
!» Denna djupa grundsanning i kristendomens mystér,
som tänkarens skärpta slutkonst ej förmår fatta,
men ej heller kullstöta, intränger i barnets tro,
tillfredsställer dess fordran och ställer begreppet
om det oändliga i en fattlig form för ändlighetens
blick.
Etruskiska ooh
Oskiljaktiga från det religiösa begreppet äro de om
sanning och rätt. Derför kunna de icke nog tidigt
inskärpas i det unga sinnet, liksom ej heller en
bas af nog breda dimensioner beredas dem. För att
hålla sig till sanningen är det icke nog att icke
säga nej för ja eller ja för nej, att icke tala
uppenbart emot gifna fäkta eller låta beslå sig
med oriktiga uppgifter, utan att tänka och lefva i
sanningen; att betrakta alla ting och förhållanden i
hennes ljus och införlifva oss med hjerta och själ
i hennes väsende. Här kan visserligen den gamla
frågan upprepas: »Hvad är sanning?» samt dertill
läggas en annan: Hvem svarar för att hvad jag i bästa
öfvertygelse söker att som sådan inskärpa hos mitt
barn icke med tiden utplånas af förändrade åsigter
och framskridande bildningsbegrepp? Väl! En sanning
är dock oföränderligt beståndande, nämligen den,
att hvarje menniskas bestämmelse är | att tro på Gud
och lefva efter hans läras föreskrifter. I öfrigt,
j sök sjelf och lär ditt barn att söka sanningen,
ty »den som söker, han finner». Lika visst som
magnetnålen visar mot norr, visar oss sanningen till
begreppet om det rätta. Det framskjuter från henne
som plantan från rotens safter. Vi finna menniskorna
oftare handla af godhet än af rättsbegrepp, och
detta emedan sanningen icke blifvit dem klar. Den så
kallade godheten torde, ehuru älskvärd den än är, ej
alltid hafva det värde man så gerna vill tillskrifva
den. Ofta betingas den endast af en viss naturlig
blöd-sin the t och ömhjertenhet, som ej kan motstå
ögonblickets intryck och i sig sjelf är föga annat
än svaghet. Derför se vi menniskor oftare öfva en
beskedlig efterlåtenhet än rättvisa; undfallenhet
än motstånd; gifmildhet än omtanke, romerska Vasar,
att gåfvan ej måtte befordra la-
| sten; omsorg att ej såra en väns ömtåliga sida, än
det öppna ogillandet af hans orätta handlingssätt,
o. s. v. Från detta skall sanningen göra menniskan
fri och göra hennes godhet stark genom insigten af
hvad som är rätt.
Innan vi afsluta denna lilla uppsats, kunna vi icke
underlåta att ännu fästa oss vid ett förhållande i den
gängse uppfostringsmetoden, hvilket vi skulle vilja
kalla ett missförhållande, och hvilket består deri,
att flickan lemnas alltför obehindradt åt beroendet af
sina känslor, då dessa tvärtom nedpressas hos gossen,
som en svaghet, hvarför han bör skämmas. Ingenting
låter nesligare i hans öron, än att vara qvinlig;
mot det är råheten en dygd. Men hos mensklighetens
högsta förebild finnas hufvudelementerna till de
bägge slägtenas karaktersdrag förenade till den
skönaste samverkan. Han var aldrig för manlig att
vara mild eller för qvinlig att handla med den högsta
kraft. Sådan bör mannen efter honom vara. Dock,
när sanningen en gång blir gifven sin rätt vid
barnuppfostran, skall han äfven kasta sitt ljus öfver
detta förhållande och visa oss att vår förädling
icke fordrar Upphäfvandet, utan förmedlingen af de
menskliga egenskaperna i de bägge slägtenas natur.
X.
-
Antika vaser.
e forngrekiska vaserna skola städse utgöra ett
oöfver-träffligt mönster för denna gren af de
industriella konstformerna. Vi vända alltid mera
afgörande tillbaka till dessa former, ju mer vår smak
förädlas.
Vasernas stil är olikartad för olika perioder. Vi
hafva i detta hänseende att skilja mellan den äldsta,
den gamla och den blomstrande klassiska stilen. Den
äldsta stilen omfattar de der enkla och måttligt
stora kärlen, som man förr oriktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
