Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjkretsen eller olika ämnen för sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han brusar i fallet från klippornas branter, Han
doftar i ängarnes blommor, de små.
Han prunkar på fjärilens fladdrande vingar, Han dansar
på solstrålen, eldig och yr. I löfvet han susar,
i luften han klingar, På glittrande vågen han kommer
och flyr.
Han jublar så herrligt i lärkornas toner, Han suckar
så djupt i det ändlösa haf. Med honom vårt slägte far
fort, i äoner, Men honom förutan går verlden i qvaf.
Modern.
Mig tyoks, att Konsten borde vara Ett värdigt ämne för
er sång. Hvem kan dess trollmakt väl förklara? Hvem
hejdar hennes djerfva gång? Hon bryter fram ur natt
och töcken, Hon vältar klippor från sin stig Och
bygger upp, i lifvets öcken, En herrlig ternpelborg
åt sig.
Af kärr hon skapar fagra lunder. Af grus och sand,
af sten och stock Hon bygger kyrkor, verldens under;
Hon gör en gud utaf ett block. Hon bleka hjeltens
dödskamp målar Och lilla barnets aftonbön; Hon härmar
morgonrodnans strålar Och solens afskedsblick till
sjön.
Och toners klang, dem hon kan bilda,
Hvad tjusning ligger ej i dem,
Så väl de starka, som de milda -
Hvem tyder deras allmakt, hvem?
Och poesiens gudalåga,
En skaparkraft i diktens verld,
Än sväfvande på himlens båga,
Än dröjande vid hemmets härd.
Och konsten ju på skådebanan Oss hänför i så mången
scen, Der utaf dikten, känslan, vanan, Hon lånar
verklighetens sken. Och när i dansen hon sig svingar,
Hvad gratier då kring henne le! Ät foten hon förlänar
vingar, Behag åt hvarje rörelse.
Ja, konsten är ännu densamma, Hon ifrån seklers
sekler var: En gnista af den gudaflamma, Som kring
Allfader strålar klar. Väl vårdad denna gnista sprider
Välsignelse kring dal och höjd, Ty skönhet ju, i alla
tider Är ögats, känslans, själens fröjd.
Fadern.
Nej, vänner, jag ett ämne vet,
Som vida bättre är,
Än konst, natur och kärlighet,
Som man besjunga plär.
Det är vår dyra fosterjord
Med sina sjöar blå
Och sina fjällar, högt i nord,
Med hvita drifvor på.
Der rullar elf ven, djerf och stark,
Sin bullersamma våg,
Så att det hörs kring skog och mark
Vid brustna isars tåg.
Der sjunger trasten, glad och Öm,
Sin sköna sommarsång
Och Vakteln drömmer der sin dröm
Vid yra bäckars språng.
Der vreda norrskensflamman slår
Sin vinge, stor och röd,
Kring stjernan med sitt gyllne hår
Och med sin kind i glöd.
Men våren andas, ljuf och sval,
Uppå den smälta snön
Och granna sländor hålla bal
Kring tufvan mjuk och grön.
Mitt kära gamla Sverge! - Du Det bästa land jag
vet! Visst andra länder hafva ju En sol mer grann och
het, Och gyllne frukter glöda der I lagerlundars
skygd, Och dock är du mig mera kär> Min arma
fosterbygd.
Det högsta dygders stamhåll är
Visst icke i vår nord;
Ej bättre menskor dväljas här,
Än öfverallt på jord.
Men jag dock älskar svenskarne -
Hvem vill det klandra? - hvem?
De äro mina landsmän, de -
Jag derför älskar dem.
Mitt kära, dyra fosterland,
Blif alltid stolt och fritt!
Du är ej stort, från strand till strand,
Och mycket blef ej ditt.
Men ack, bevara hvad du har
Med idoghet och flit,
Och tänk i tid på ditt försvar
Och släpp ej ovän hit.
»Yfs ej af fadrens ära!»’den
Är bra i dikt och sång;
Sök icke blott att minnas, men
Ock likna dem, en gång.
»Stå stark, du ljusets riddarvakt!»
Så högt man sjunger, ju;
Må det ock bli ådagalagdt
Att här fins kraft, ännu.
Bevara Gud vår fosterjord
Ifrån förtryck och våld!
Må ej för mynt och hala ord
Dess frihet blifva såld.
Må allvar, dygd och framtidshopp
Och tro förutan tvång
Som friska blommor spira opp
Kring Svea, än en gång!
Alla tillsammans.
Himmelske Fader, oss bönhör och skydda! Blicka till
oss från Din strålande verld! Sänd dina englar till
slott och till hydda, Hägna, bevara båd’ tempel och
härd. Svaje, alltjemt, kring vårt fosterlands gränser
Frihetens gyllene, stolta baner. Och när från skyarne
Carlvagnen glänser Gif att det lyckliga Sverge han
ser!
Wilhelmina.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
