Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två uppfyllda önskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fara att »falla igenom», än gifva ut penningar till
den präktiga nya stenbron, som såg så »genoma grann»
ut, att de »mest voro skamsna att ge sej öfver’n». Men
nu var det som det var, och obeveklig som ödet,
stod hvarje morgon korpral Träff der på sitt träben,
ståtlig ännu på gamla dagar, och släppte ingen igenom,
som ej gifvit tull för lasset, med allt hvad deruppå
var.
»Står han der igen, gamle blodsugare!» brukade en
och annan intimare bekant, vanligen en hemmansägare,
skämtande yttra, i det han ur den blanknötta taskboken
framletade sin sexstyfver.
»Hvem åttan granater slipper igenom verlden utan
tull?» röt då gubben Träff, så att en som ej känt
honom skulle ansett honom mäkta förgrymmad, då
han i sjelfva verket en* dast var skämtsam på sitt
vis. Sjelfva qvinfolken, fortfor han något blidare
i det han blickade på morän, få allt också lyda
.kommando i den vägen. De få växla i småsmulor de
granna rosorna på kinderna och gifva dem ifrån sig,
om de än sprattlade som en mörtunge på kroken.
»Jo, jo», suckade då morän andäktigt. Men se Träff
sjelf, han ....
»Åh, prata inte rofmos, käring! brummade vid sådana
tillfällen Träff och slog med sin gamla ekkäpp emot
träbenet, så det gaf genljud. Är inte det här tull som
heter duga, så vånne jag näsan satt bakfram på’na?
»March nu och lycka till god marknad. Sup inte upp
pengarne för grisen, Olle, och var skickelig mot
morän på hemvägen!
Så der hade gamle Träff och bekantingarne sprakat
och gnabbats i många herrans år och småningom vant
sig att tycka om hvarandra, ty från början var det
ingalunda så: ea och annan af bönderna hade då försökt
att genom mutor in natura till en 50 öre eller l rdrs
belopp på en gång befria sig från de der förargliga
sexstyfrarna, »som drogo i längden», men förr skulle
Träffen gått på två träben, än tagit emot så mycket
som en tupp^åder en gång, och en gång blef han så
retad då han på sådana vilkor blef erbjuden en slagtad
anka, att han tog denna i halsen och lät hennes öfriga
lekamen dansa slängpolska kring ägarens öron och rygg,
så fjädrarna röko vida omkring, och hästen, uppskrämd
af bataljen bakom honom, satte af öfver bron i pin
karrier, ökadt till skenande genom den döda ankan,
som Träff, då han ej längre kunde begagna henne mot
bonden som verktyg för sitt retade sinne, slungade
efter det framrusande åkdonet, och hvilken till slut
tungt nedföll mellan hästens spetsade öron.
Sedan den dagen vågade ingen tillbjuda, Träffen
mutor. Hvarje middag såg man på senare tider en
mörklockig gosse om 11 år, snyggt men tarfligt klädd,
styra sina steg mot tullstugan, försigtigt bärande en
lerkruka, innehållande gubben Träffs middagsmåltid.
Gossen var gubbens systerson och stora favorit, och
måste alltid dela morbrors måltid, om denna skulle
smaka honom.
De åtföljdes då båda in i stugan, der Calle satte
ifrån sig krukan på bordet, gjorde ställningssteg,
höjde två finger till mössan och utropade med
ljudelig stämma: »Gud bevare morbror Träff! - här är
middagen!»
»Tack kamrat!» sade gubben allvarligt och med
värdighet. »Allt väl hemma?»
»Allt väl!»
»Hvad säger krukan i dag?»
»Hon säger stekt fläsk och korngryns välling» svarade
gossen leende, i det han nied en grof, fast ren servet
betäckte det lilla bordet och framsatte tallrikar,
knifvar och bröd, hvarefter morbroder och systerson
andaktsfullt ställde sig med sammanknäppta händer vid
hvar sin sida om bordet, under det den sednare högt
läste sin bordsbön, den gubben Träff alltid afhörde
med blottadt hufvud.
Under middagens lopp sprakades gladt och förtroligt,
och det var med särdeles förnöjelse den gamle
betraktade det glada, frimodiga uttrycket i
systersonens ansigte, mellan det han ibland såg utåt
vägen, att icke någon resenär måtte undslippa honom.
87 ––-
Yet morbror, yttrade Calle, i det han lät sig
Guds gåf-vorna väl smaka, att det varit så rysligt
roligt i skolan i dag; först slog’s vi pojkar ute
på gårdsplanen och se’n läste vi inne i klassen om
Carl XII. Då kände jag inom mig att jag också vill
bli en hjelte. Tänk morbror, att bli medan man lefver
omtalad med vördnad och beundran, och när man är död
få en grann sten på sig med förgyllda bokstäfver -
hejsan! jag tror jag blir general!»
»Hut pojke!» afbröt morbror Träff Calles högt flygande
framtidsplaner »och nöj dig du med en hederlig medalj,
som morbror din har. Det kan allt råka till att bli
hett om öronen innan du förtjenat den. Och hvad en
grann minnessten i beträffar, så strunt i sådant
prål! En ärlig krigare sofver lika godt under en
nässelhög, om det kniper. Du tycks inte veta, du,
hvad en bra karl bör strida för, fastän du går i
»storskolan. »
»För äran!» svarade Calle, utan ett ögonblicks
besinnande och gapade öfver den rågade vällingskeden.
»För kung och fosterland skall han strida,
tuppkyckling!» .undervisade gubben, lindrigt
rynkande de buskiga ögonbrynen, och deri skall hans
ära ligga. Den sortens ära som leker dig i hågen är
inte annat än fåfänga. Äran skall man känna inom ,
sig, annars är det inte stort bevändt med henne. Hon
är då som en inskrift under en dålig tafla: »detta
skall föreställa.» | Minns det, junker!
| Calles stora, mörkblåa ögon fästes på
morbrodern med ett
uttryck som gjorde den gamle korpralen helt vek om
hjertat: j
»Morbror! inte ska ni vara ond på mig, fast
jag inte j kan fullt förstå allt hvad vackert
ni menar. Om inte ni lägger er ut för mig, hvem
skall då hjelpa mig att bli krigsman, som jag ändå
nödvändigt måste bli? Då vilja de jag skall bli
skräddare, som far min, och förr än jag det blir,
förr . . .
»Förr?» upprepade gubben Träff, som belåtet åsett
systersonens lifliga minspel.
»Förr låter jag piska mig till döds!» utropade den
lille med ! klara tårar hängande i ögonfransen, och
kastande det lockiga håret tillbaka med ett utseende
af bestämdhet, som lät gubben tänka inom sig: »sämre
generalsämne har funnits och en präktig pojke är han,
men det skadar inte att hans högmod blir qväst i
rattan tid.»
uMan skall böja vidjan då hon Mr grön, Så blir hon
både fager och skön."
Aftonen på denna dag tillbringades, såsom nästan
alla öfriga gubben Träffs aftnar, hos »syster Rika»,
Calles mor, en förträfflig qvinna, hvars enda fel
var att vara allt för eftergif-ven för mannens alltid
bestämda, fast icke alltid sä kloka vilja. Det var en
skräddare med respekt, och som satte sitt yrke fullt
ut så högt som svåger Träff militäryrket. Härom,
så väl som om mycket annat, voro de båda svågrarna
beständigt i strid. Två bestämda lynnen, som dertill
icke alls öfverensstämma med hvarandra, äro som två
tuppar om ett korn.
Striden hade i qväll utkämpats hetare än vanligt och
rörde, som ofta förut, Galtes blifvande bana.
Gubben Träff gö¥ sig så och så många skock millioner
flygande granater i våld på, att en sådan egensinnig
far, som skräddaren, icke funnits hvarken före eller
efter syndafloden, som ville tvinga sin son till ett
mdant yrke, då han . . .
»Ett sådant yrke?» hade skräddaren utropat och hoppat
ned från bordet som en frigjord fjeder, samt ställt
sig i hotande positur med båda armarna i sidan framför
den gamla kämpagestalten, »ett sådant yrke! Akta sej
svåger! så på träpinne han går, kan jag få lust att
litet märka honom med pressjernet, och förr än son
min blir slagtare, som han, svåger, förr må han bli
rackare, det kan ända komma på ett ut.»
Nu kom Eika, en annan Fridkulla, och lade sig medlande
emellan, sägande, klokt nog, att det ju inte brådskade
med att bestämma Calles lefnadsbana, då han sjelf var
så barn ännu, och bad bror sin »minna sig på», att en
far dock i främsta rummet väl har rätt att yttra sig
m. in. m. m., som i förening med en smaklig aftonvard
uppfyllde sitt ändamål att något lugna sinnena, dock
icke djupare än att skräddaren, då Träff räckte honom
handen för att taga afsked, halfhögt yttrade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
