Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två uppfyllda önskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
»Men», svarade Adéle sakta och sänkte redan litet
ångerfull hufvudet, »då tant bestämt har orätt,
och det har hon, Alice ...»
»Då öfvertygas hon icke af din olydnad, ditt
hemliga sätt att gå till väga. Det är med mildhet,
med undergifvenhet vi vinna segrar, Adéle; har du
glömt det?»
»Men skall "man då aldrig heller få försvara hvad man
känner vara rätt? Tant frågade mig t. ex., om jag
tyckte att kungen och gamle Träff voro lika goda,
och då sade jag att det voro de - inför Gud, - har
jag kanske icke rätt i det, älskade Alice?»
»Jo visst; och äfven i att försvara det, om du
blott icke under ditt försvar glömmer att du dock
ar ett barn och att du bör tala vördnadsfullt och
undergifvet, som det anstår ett sådant. För resten,
Adéle, böra vi undvika att beröra de ämnen, der
vi veta oss icke kunna uträtta något öfver våra
motståndare. Det är endast då man öppet tillfrågas,
som man alltid öppet och samvetsgrant bör afgifva
sitt svar».
»Är icke Calle en rask och bra gosse, Alice?»
»Jo, kära barn, det är han visst».
»Tusen gånger bättre än bror Gösta, så baron han. är;
hvarför passar det då icke att jag numera är mot
honom som förr? Han har ju icke blifvit sämre, det
säger du sjelf».
»Men han har blifvit äldre, Adéle! Calle är nu hela
femton åren, och det skulle ju kunna hända, om ni
vore så der ofta och förtroligt tillsammans, som förr,
att han, snart en yngling, fattade för dig en varmare
känsla än barndomsvänskap - - det är så svårt att tala
med dig i detta ämne, ty du är för mycket barn - - -
men ser du Adéle, han skulle ju kunna gå och inbilla
sig att du en dag skulle blifva hans maka».
»Och vore då det så-olyckligt?" frågade Adéle
oskyldigt och såg med ett barns hela förtroende upp
till den moderliga vännen.
j i »Det kunde verkligen så blifva»,
svarade denna allvarligt,
ty unga gossar böra icke af romantiska drömmar hindras
från att tänka på och arbeta för sin framtid. Denna
bör vara grundlagd först, innan deras hjerta gör ett
val, ty vet du, min Adéle, med barndomstycken är i
allmänhet, utom i romaner, föga bevändt. Der bestå de
genom halfva århundraden, i hvardagslifvet förflyga
de som en lätt morgondimma och upplösa sig vanligen
i tårar, som denna».
»Hm!» yttrade Adéle tankfullt. »Det har jag" aldrig
tänkt på förr. Men du ser så sorgsen ut, Alice, det
förefaller mig som om du talat icke med lapparne utan
omedelbart med hjertat».
»Nå väl, Adéle; dess snarare bör jag blifva trodd. En
gång skola vi återtaga detta ämne, då du bättre
förstår mig. Nu säger jag blott: pappa och tant
hafva rätt, det är på tiden att din samvaro med Calle
inskränkes, mest för hans skull».
»Men icke derför, Alice, att han är en fattig
skräddar-gosse, som de säga der nere?» frågade Adéle
med de sköna ögonen fulla af tårar. O, hvad det gör
ondt att höra dem säga så, och jag skulle aldrig
uthärda det, om icke jag visste att jag af dig finge
höra ädlare och bättre saker».
»Tyst, tyst, mitt barn! inga jemförelser och minst
till min fördel! Jag har rätt i ett; de i ett annat,
och de mena dig lika väl som jag. Men den trösten
vill jag gifva dig, att det icke alls är Calles låga
härkomst, som har del i mitt råd att mera sällan
umgås med honom».
»Jag visste det, jag visste det», jublade Adéle
och kysste Alices händer upprepade gånger. O, du är
så sannt fördomsfri, så god, att om sotaren utfört
en ädel handling, skulle du lika gerna trycka hans
svarta hand, som en grefves. O, Alice, att du vore
min verkliga mor, så att jag för hela verlden hade
full rätt att visa hur kär du är mig och hur jag
högaktar dig, utan att...»
»Hvad utan?»
»Åh det är detsamma... det är detsamma; men mitt
hjerta har jag för mig sjelf och öfver det råder
ingen utan Gud. Och efter nu du, Alice, har sagt att
jag mera sällan
skall träffa Calle, så tror jag att det är rätt,
och skall lyda dig också, fast det blifver svårt,
ty jag håller af honom mycket mer än af Gösta. Men
det får vara. Du skall se att jag älskar dig och har
förtroende till dig».
»Tack, min egen Adéle! Och nu tag på dig hatten och
kappan, så göra vi vår vanliga promenad; du behöfver
komma ut och klara ögonen».
Adéle flög efter sina ytterplagg och snart voro de
båda vännerna på väg till en vacker villa utom staden,
vanliga målet för deras förmiddagspromenad.
Hunna dit, nedsatte de sig på en mossig sten att
hvila, och Alice framtog sitt Album, för att under
tiden afteckna den sköna utsigt som erbjöd sig för
deras blickar.
»Men der borta bakom kullen är utsigten vida skönare»,
menade Adéle, »och om du tillåter, Alice, skall jag
försöka teckna den».
»Gerna, Adéle! jag kommer snart och ser hur långt du
hunnit i ditt försök».
Med lätta steg skyndade Adéle bort, men just som hon
tänkte slå sig till ro, upptäckte hon på afstånd en
gosse, som med bössa för ögat tydligt sigtade på ett
föremål högt uppe i molnen.
Gossens smärta vext och lediga hållning voro Adéle
allt för väl bekanta, för att hon länge skulle behöfva
undra hvem den unge jägaren var.
Med några lätta språng hade hon upphunnit honom,
och som han stod med ryggen vänd emot henne, och
hennes flygt öfver gräset var som det unga rådjurets
öfver stockar och stenar, märkte han ingenting förr
än hennes lilla hand sakta berörde hans arm och hon
lika sakta och med vänligt bedjande och vek stämma
yttrade: »vänta litet!»
Calle vände sig hastigt om, med de klara ögonen
strålande af glädje. Bössan sjönk ned och all mordlust
var med ens flydd från hans sinne.
»Adéle här!» utropade han helt lycklig och förde
handen till mössan.
Vi nämna nu hvad vi kanske borde nämt förut,
att fyra år förflutit sedan vi sist sågo Calles
lilla person, hvilken emellertid utvecklat sig
högst fördelaktigt. Han var ovanligt lång för sin
ålder och hade en hållning som kunde anstått en
välbeställd rekryt, tack vare lyckliga naturanlag i
främsta rummet och morbror Träffs oafbrutna exercis
i andra. De yppiga mörka lockarne skuggade samma
frimodiga ansigte, som fordom, men det oaktadt låg
ett visst vemod öfver de öppna dragen.
»Tänkte du verkligen skjuta en fågel, Calle?» frågade
Adéle vidare, utan att besvara Calles glada utrop.
»Ja, och det en lärka till på köpet;» svarade Calle
med den der lilla på samma gång skälmska och litet
trotsiga min, som utgjorde gubben Träffs ögonfröjd,
under det den ingaf den förträffliga mor Rika fromma
farhågor för framtiden.
»Det hade du väl ändå icke gjort?» menade Adéle
dröjande.
»Jo, bestämdt», förklarade Calle, stödjande sig
mot bössan och betraktande Adéle med oförställd
förtjusning.
»Men vet du hvad som då händt, Calle?» frågade Adéle
allvarligt, i det hon med barnslig öppenhet betraktade
honom tillbaka.
»Hvad då?» undrade Calle, plötsligt också vorden
allvarsam.
»Jag hade aldrig mera kunnat hålla af dig som förr»,
förklarade Adéle och nickade mot Calle helt afgörande
- nå, vill du ännu skjuta någon lärka?»
»Nej, Adéle», yttrade Calle bestämdt och räckte Adéle
handen, för det priset vill jag det icke, ehuru -
ack! Adéle vet icke hvarför jag ville skjuta denna
lärka... på samma gång hon får lefva, måste en af
mina båda högsta önskningar dö».
En klar tår steg upp i Calles öga.
»Men detta förstår jag icke», förklarade Adéle helt
vek om hjertat. Sätt dig här bredvid mig, Calle,
och säg rent ut hvad du menar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
