Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två uppfyllda önskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Den unga fröken och den simple skräddaregossen slogo
sig oskyldigt ned vid hvarandras sida, glömska af
verld, tid och rangskilnad.
Och nu följde å Calles sida en varm och liflig
skildring af hans ena önskan, den att blifva militär;
af alla de hinder som uppreste sig deremot, helst nu
sedan morbror Träff blifvit så sjuklig och svag och
ej mer med samma kraft som fordom kunde åtaga sig hans
sak; och slutligen af hans, Calles, i tvänne år närda
tanke att genom skjutandet af vårens första lärka, den
han tänkte sjelf vandra upp till Stockholm med (!) och
aflemna i kungens kök, få tala med sjelfva majestätet
och på dess hjerta lägga sin vigtiga angelägenhet.
>»Nog har du många gånger talat om din håg att blifva
militär», sade Adéle helt eftertänksamt, »men att
den var så bestämd, kunde jag aldrig tro. Men det
var ändå både rysligt och orätt, vet du Calle, att du
ville döda lärkan. Det hade aldrig ländt till något
godt. Och dessutom, då dina föräldrar icke vilja att
du skall blifva militär, så - bör du icke göra dem
emot. Det har ingen välsignelse med sig, vet du,
det säger Alice, och hon vet nog hvad hon säger,
ty hon hämtar råd ur bibeln».
»Men att blifva skräddare, att blifva skräddare;»
klagade gossen och lutade hufvudet i handen - jag
kan det icke, Adéle, jag kan det bestämdt icke!»
»Är din far obeveklig, tror du, kära Calle?»
»Alldeles obeveklig».
»Och hvad säger din mor?» sporde Adéle, som
barndomsvännens bekymmer gick djupt till hjertat.
»Åh», svarade gossen, sorgset leende, »hon säger
alldeles som Adéle nyss: »vänta litet!» De der båda
orden ljuda ständigt i mina öron och mitt hjerta,
men utan att jag derföre förmår att följa dem. Vet
Adéle, det är så underligt, men det käns ibland som
om hela mitt hufvud vore ett krutmagasin, som hvarje
minut vore färdigt att sprängas i luften, och mycket
värre har det blifvit sedan . . .
»Hvad sedan, Calle? Du ser så underlig ut.
»Ja se, Adéle är så gudfruktig, alldeles som mamma d
er-hemma, att jag icke vet om jag törs tala om det,
men. . .
»Åh, tala ändå, du».
»Jo se, Adéle! häromdagen var jag och Herrman Helin
hos Spå-Greta, Adéle vet väl, hon som bor i lilla
stugan bort åt Yesterport till, och då frågade jag
henne hur min framtid skulle blifva, eller rättare
sagdt, hvad mitt yrke skulle blifva, och vet Adéle
hvad hon svarade?»
»Nej», tillstod Adéle, mot sin vilja intresserad.
»Jo, hon sade att stålet skulle bli mitt yrke -
var det icke besynnerligt?»
»Spågummor veta ingenting, förklarade Adéle bestämdt,
i det hon fastade en treväppling i sin lilla hatt,
medan hon, som det syntes, samlade sina tankar.
Vet du Calle, fortfor hon derefter och såg på
lekkamraten, att jag tycker inte du gjort rätt i
att rådfråga Spå-Greta. Man skall aldrig göra något
som man behöfver dölja för sina närmaste, det har
alla sagt, och din mor skulle säkert ogilla det, om
hon visste derom. Hon har nog rätt, när hon ber dig
»vänta litet.» Om Gud vill att du skall bli krigsman,
så blir du det nog ändå, det tror jag bestämdt.
»Tror Adéle det?» frågade Calle intresserad.
»Helt visst. Och till och med att du kan bli en
stor hjelte, som på din graf kan få en »obelisk»
upprest, som du alltid talade om i din barndom,
att du önskade», sade Adéle leende.
Och nu Calle, om du håller af mig, skall du lofva mig
att »vänta litet». Vänj dig att tåla de der små orden,
som din mor och din bästa vän säga dig, och gör då
dina föräldrar till viljes. Att du först lär dig ett
handtverk, gör ju ingenting. Du ka» ju lemna det,
när . . .
»Men se Adéle, jag har en önskan till,» yttrade Calle
dröjande och såg förläget på den unga flickan.
»Hvad är det för en?» undrade denna.
»Jag vill, när jag blir stor, gifta mig.»
»Åh! det skall du inte tänka på nu, Calle.»
»Det kan jag inte låta bli,» förklarade Calle
bestämdt. Och vet Adéle, jag vill hafva en fin och
förnäm flicka . . . och då kan väl Adéle förstå att
jag inte kan bli skräddare. En sådan får hvarken en -
fröken medan han lefver, eller en »obilisk» då han
dör.
»Hm!» sade Adéle, du talar så barnsligt ibland,
Calle, att man inte kan annat än skratta. Men - jag
har inte tid att dröja här längre, och der borta
ser jag dessutom Alice, som kommer för att fråga
om jag gjort min teckning färdig. Vet du, Calle,
att hädanefter få vi inte vara så mycket tillsammans
. . . jag får så brådt, ser du ... jag har så mycket
att läsa . . . men jag skall tänka så mycket mer på
dig och hålla af dig lika mycket som förr, om du bara
vill lofva mig att göra hvad jag bedt dig om. Vill
du icke det, kära Calle ?
Calle skulle mer än gerna velat hafva närmare
förklaring öfver hvarföre de numera så sällan skulle
träffas, en underrättelse som på det högsta misshagade
det unga hjelteämnet, men Alice var nu så nära, att
det icke lät sig göra och dessutom bad Adéles öga så
mildt och enträget om svar på sin fråga, att Calle
med rodnande kind afgaf sitt löfte, att i afseende på
sin stora framtidsfråga - »vänta litet.» Och härmed
skildes de båda barnen åt och äfven vi lemna dem nu
för att återse dem först då de äro vuxna.
Sex år efter detta de ungas oskyldiga möte var i
den lilla staden en liflig rörelse. Folkhopar stodo
der och hvar i gathörnen, fönstren i de flesta hus
på storgatan slogos upp och igen, nyfikna anleten
tittade ut och drogo sig tillbaka; det var tydligt
att man väntade få se något.
Ändtligen kom detta något. Det var ett
liktåg. Klockornas vemodiga toner ljödo genom den
stilla sommarluften; granriset doftade och långsamt
framskred processionen.
Var det då någon hög person, hvars flyttning ut till
den sista bostaden väckte sådant intresse?
Nej, det var endast gamle Träff, som ändtligen
tröttnat att stå på post utanför den lilla tullstugan,
och som först af döden låtit aflösa dig.
Men som den gamle varit militär och af alla känd och
högaktad, och som staden hade sin skarpskyttekår,
som visste hvad den tillkom, hände sig att denna
begrafning firades med en ståt, hvarvid man i den
lilla staden icke var vand.
Florbehängda prestafver öppnade tåget, hvarefter den
vackra kistan drogs af tvänne svarta, präktiga hästar,
vanda att tygla sin liflighet och med afmätta steg
föra sin börda ut till den grönskande hvilostaden.
I första ledet gick, mellan presten och baron
Nyenstjerna - den sednare i full uniform - en
yngling, hvars regelbundet sköna drag, oaktadt den
rnarmorlika blekhet som hvilade deröfver, tilldrog
sig allas beundran. I en småstad, sådan som denna,
der man kan hvarandras förhållanden utantill, var
det alla bekant huru kär den aflidne varit för den
sörjande ynglingen, som nu, kämpande med sin smärta,
följde det dyra stoftet på den sista färden.
Carl Heldner - den fordne »Calle» - var känd och
afhållen af hela staden, och derför tårades nu
månget öga vid åsynen af den djupa sorg som hvilade
öfver ynglingens ansigte. Man visste så månget drag
af honom af sonlig kärlek och uppoffring för gamle
Träff, att man haft lust att trycka hans hand, som
bevis på det deltagande man kände; men för ynglingen,
helt och hållet upptagen af sin smärta, gick allt
detta för ögonblicket förloradt.
Försjunken i sina tankars, sina sorgsna minnens
verld, vandrade han framåt utan att lyfta blicken
från jorden.
Snart var hela tåget vid grafven. Sedan presten
fullgjort sin befattning och i ett varmt och enkelt
föredrag gjort rättvisa åt den gamle invalidens
förtjenster, sköts på militäriskt vis i grafven,
hvarefter kårens musik blåste en sorgmarsch, hvars
toner likt fallande tårar smekte systersonens
sorgbundna hjerta, och läto en och annan droppe,
obemärkt efter hvad han sjelf hoppades, rulla öfver
kindens snöfält.
Åter ljödo klockorna och den högtidliga akten var
slutad. Stilla vände tåget tillbaka till Carls
föräldrahem. ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
