Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två uppfyllda önskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ––-
Men sent på aftonen, då månan uppgått klar öfver
trädkronorna på den tysta kyrkogården, styrde
ynglingen åter sina steg dit, för att ensam få
knäböja och bedja vid den kulle, som för honom gömde
så mycket.
Hunnen till den fridfulla platsen, ser han en smärt
gestalt ligga knäböjd der förut och med sin lilla
hand klappa till mullen, hvarpå en frisk krans af
hvita rosor nyss var lagd.
Adéle - ty det var hon - reste sig hastigt upp vid
ljudet af de nära stegen, och hennes öfverraskning,
var hörbar, då hon stammade:
»Herr Heldner här!» Anse icke ogrannlaga att äfven
jag vågat lägga en blomma på den värdige mannens
graf! . . . men jag fruktar att jag endast rubbat
... se här huru jorden faller undan . . . jag borde
haft en spade . . .
»Och hvilken spade skulle ersatt denna vänliga hand?»
frågade Carl, på samma gång sorgset och hjertligt,
i det han ett ögonblick slöt barndomsvännens hand i
sin. Ack, fröken Adéle! er godhet, er finkänslighet är
ständigt densamma, och om något kan mildra min sorg,
så är det hoppet att ni deltar i den - gör ni icke
det, fröken Adéle?
»Af allt mitt hjerta, herr Heldner», yttrade varmt den
unga flickan. Händelsen har gjort att vi de sednare
tiderna sällan träifats . . . men jag har ofta tänkt
på er och er smärta, och ni tror helt sj>£ért att er
barndomsväns intresse alltid är lika stort för hvad
som rör er och er familj.
»Jag tror det, goda fröken Adéle, oclj det-är min enda
tröst vid de årslånga försakelser jag måste ålägga
mig i afseende på min käraste önskan för framtiden».
»Och den är alltjemt lika liflig?» frågade med
deltagande Adéle i det hon drog på sig handsken.
»Alltjemt. Den oförgätlige vännen här nere, utverkade
innan sin bortgång åtminstone så mycket af min far,
att om jag vid 25 års ålder ännu hyser samma böjelse
som nu, då icke mera lägga band på mig, utan låta
mig obehindradt få följa den. Mången gång, fröken
Adéle, har jag varit frestad att undandraga mig det
hårda oket, ja, att rymma från hem och föräldrar och
kasta mig in i stridshvimlet i främmande länder,
men - så hafva edra båda underbart smekande ord:
»vänta litet» hejdat mig och kommit mig att minnas,
att med dem följde er aktning, er vänskap, och så
står jag nu här framför eder, en simpel handtverkare,
hvars framtid åtminstone grund-lägges med »stål» -
minns ni spådomen? - men det är med nålen och syringen
i stället för med värjan.
»Fredliga värf äro icke att förakta», sade Adéle
uppmuntrande, i det hon räckte ynglingen sin hand till
afsked, och historien vet omtala mer än ett exempel
på, att af en handtverkare blifvit en hjelte. Alltså,
herr Heldner, får ni ännu en gång af mig höra de
der båda ofta upprepade orden: »vänta litet!» En
aning säger mig att de hvarken blifvit sagda eller
hörsammade förgäfves.
»Farväl, farväl! Gud vare med er»!
Och lätt som en elfva försvann Adéle mellan de mörka
trädstammarna.
Hon är ändå mitt lifs goda engel! tänkte yffclingen
i det hans drömmande blick följde den försvinnande,
men - skall hon också alltid förblifva det?
Sky efter sky tågade öfver månans ljusa anlete;
nattvinden hviskade hemlighetsfullt i lindarnes
kronor, men ännu satt vid den ny skottade grafven
drömmaren qvar med pannan lutad i handen.
Bref från unga baron Gösta Nyenstjerna till hans
far. Min bästa far!
Jag har den glädjen underrätta, att pappas ifrigaste
önskan nu tyckes vilja arta sig till verklighet.
Bland mina bekanta här finnes en kammarjunkare
Altensköld med ett stamträd, hvars rötter förlora
sig, eller rättare sagdt återfinnas, jag tror
i hedenhös. Det der duger. Nämde kammarjunkare
är, just lagom blaserad, lagom ruinerad för
att sälja sin uråldriga sköld mot ett par
hundra tusen till någon af landsens döttrar -
t. ex. min allra som täckaste fröken syster.
-
Kammarjunkaren är för resten en charmant uppenbarelse
med en hofmans sätt och ett högst distingueradt
yttre. Han vore i stånd att på sin ära försäkra
tante Euphrosine der hemma att hon kunde förvexlas
med sjelfva Hebe (pappa aktar väl brefvet!) döm då
sjelf om hans förmåga på älskvärdhetens område! För
resten litet spelare, litet rumlare - allt i på
gentilt manér, som det brukas häruppe - och mycket
stolt öfver sitt åldriga stamträd. Pappa skall blifva
förtjust. Möjligen skall pappa anmärka, att en sådan
fågel fenix borde kunna få en dotter ur landets
äldsta, som man dumt nog på samma gång benämner
ädlaste familjer, och härvid inom sig tänka, att han
oaktadt sitt gamla stamträd dock vore mindre lämplig
som måg - jag känner pappas faderliga välmening -
men saken är den, ser pappa, att de der damerna ur
de högsta husen hafva en afgjord böjelse att regera,
och kammar-j linkaren vill regera sjelf. Visst icke
att han är despot, långt derifrån, men han är beqväm,
är hatare af allt hvad man benämner scener och vill
derför hafva en liten turturdufva till hustru, som
icke har böjelse för vidare oppositioner. Och det
kan icke f-n förneka att lilla syster i allmänhet är
ganska ljuflig och mild, fast våra åsigter för öfrigt
äro något olika.
Alltså komma kandidaten i fråga och undertecknad ner
till den goda staden på en fjorton dagars besök, om
rnan lyckas få så lång permission. Låt ordna allt på
det smakfullaste ; vår goda kammarjunkare är svag för
litet lyx, och bed tant Euphrosine skänka all möjlig
omsorg åt bordet, det han icke heller föraktar. -
Jag nedsänder med nästa ångbåt en fiffig betjent -
vår ena är för futtig - och en negerpojke, som jag
kommit öfver från ett amerikanskt fartyg. De goda
småstadsboarne tro väl att hin sjelf tillsändt dem
en af sina apostlar och springa väl lungsot på sig,
för att i smyg titta på ett sådant underverk. Nå,
ä la bonbeur! det nöjet unnar jag dem.
Min komplimang för min nådiga tante och min allra
som älskvärdaste lilla syster, som jag tror, oaktadt
all sin Ijuflig-het, dock bör lemnas i okunnighet
om det tilltänkta angreppet på hennes personliga
frihet. Detta, oaktadt jag hoppas att hennes barnsligt
svärmiska passion för skräddarlejonet längesedan är
öfver. Der nere i landsorten tar man sig till hvad
galenskaper som helst i brist på bättre förströelser.
Jag förblifver ined all sonlig vördnad pappas
tillgifne
Gösta.
P. S. Jag hoppas det oj förorsakar pappa något géne
att, om möjligt med omgående, uppsända en tunsen
banko eller två tusen riksmynt. Det kostar att lefva
på familjär fot med sönerna af de förnämsta husen
häruppe. Men jag hoppas att en rik och anboren fröken
skall få nöjet ersätta dessa små extra utgifter. De
anborna skrämma icke mig, ty som jag ännu är långt
ifrån trött af lifvet och dess fröjder, lyster
mig att både lefva och regera sjelf. Det sednare
skall blifva mig ett riktigt trefligt tidsfördrif.
D. S.
»Superb pojke!» utbrast fadern förtjust vid
genomläsandet af sonens bref. Superb! qvick som en
eld - en äkta Nyenstjerna. Man kan ej bli förtretad
på honom.
Euphrosine, min bästa, kom hit och läs en nyhet,
om du behagar!
Och efter den nyhetens inhemtande var det slut med
husets hittills bestående skick. Der vädrades och
piskades, målades och tapetserades, omkläddes och upp-
och nedpåvändes allt möjligt. Det förnämsta gästrummet
blef aldrig nog praktfullt; det var som om kungen
i egen hög person tänkt göra baron Nyenstjerna den
äran.
Gamla fröken var idel solsken. Nästan aldrig kunde
hou gå förbi Adéle utan att nicka åt henne på ett
ganska betydelsefullt sätt,
Men dervid stack det till i .Adéles hjerta. Hon
gissade, den unga flickan, att man var sysselsatt med
hennes framtid, och fastän hon ingenting visste om
»föremålet», uppfyllde blotta aningen om ett sådant
henne med motvilja.
Hon hade nu ingen moderlig vän att fly till. Alice
var långt derifrån, och att skrifva var dock så
himmelsvidt olika mot att tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
