- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
93

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två uppfyllda önskningar.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 93

»Men», sade hon för sig sjelf: »komma hvad som vill,
ingen kan förmå mig att skänka bort min hand utan
att mitt hjerta följer med. I allt annat vill jag
vara en lydig dotter - men i detta fallet vill jag
råda sjelf.»

Kammarjunkaren och baron Gösta voro anlända. Den
förre uppträdde med en air och ett sätt som hänryckte
gamla baron och förtjuste hans syster, men som lemnade
Adéle fullkomligt orörd.

Hela staden var för resten lifligt intresserad. Månget
blomstrande anlete kunde inte låta bli att förstulet
titta ut mellan jalousierna och blomkrukorna då
de bägge unga, förnäma herrarne gingo förbi med
höjda näsor och den gudomliga lorgnetten inkilad i
ögonvrån. Det var en syn för småstadsmamseller !

Kammarjunkaren egnade Adéle så mycken uppmärksamhet
som en bildad man rimligtvis kan göra, utan att synas
efterhängsen, och Adéle upptog hans hyllning utan
att tyckas hvarken besvärad eller betagen.

Det skulle blifva bal i staden, skarpskyttebal, och
Adéle, varmt intresserad för skarpskytteväsendet,
gladde sig med all ungdomens liflighet åt att få
bevista den.

Kammarjunkaren hade naturligtvis flera dagar förut
anhållit om första valsen.

Stadens balsalong var ganska vacker, de unga
flickorna till och med lika täcka, som någon af de
unga skönheterna på en Stockholms börsbal, men icke
för thy åskådades det hela af de båda förnäma männen
med en mine, som tydligt uttryckte: »åh ja, det går
väl an!»

Genast vid sitt inträde blef Adéle öfverhopad af
uppbjudningar; stadens enda konsul, rik och ogift,
hade länge höjt beundrande blickar upp till den unga,
förnäma fröken, som just skulle kunna blifva en
ståtlig konsulinna. Apotekaren hade äfven sina tysta
förhoppningar, liksom postmästaren; och borgmästaren,
enkling sedan ett år tillbaka, hade heller ingenting
emot att ånyo försöka sin lycka. Alla dessa, och flera
dertill, skyndade nu fram att buga sig i stoftet.

Kammarjunkaren gjorde i tysthet sina
observationer. -. Ma foi! tänkte han, hon är en
verklig dame. Ingen bond-förtjusning öfver de klumpiga
hjeltarnas rökoffer, ingen opassande nedlåtenhet,
och dertill 200,000. Jag friar i slutet af veckan.

Med någon undran hörde han emellertid att hon, på
anhållan om äfven andra valsen, sade sig redan hafva
bortlof-vat den. Men till hvem då? De förnämsta funnos
ju här uppe och ... åh! lugnade sig kammarjunkaren,
det är Gösta!

Och triumferande förde han sin dame i dansen, icke
fullt så likgiltig, som han ville synas, för de
beundrande blickar och de icke omärkbara hvisningar
han varseblef rundtomkring.

Valsen slutade och kammarjunkaren, som naturligtvis
ansåg under sin värdighet att lik en bondpojke hålla i
från början till slut, blef stående i dörren med baron
Gösta vid sidan, med kännaremin mönstrande det hela.

»Förbannad charmant hållning på den der unga
manneii i skarpskytteuniformen derborta», utbrast
kammarjunkaren, riktande lorgnetten mot det
observerade föremålet. »Hvad är det för en Apollo,
cher Gösta?»

»En skräddargesäll»! svarade Gösta med så mycken
ringaktning som möjligt.

»Det var f-n till skräddare»! menade kammarjunkaren
och gjorde stora ögon. »Den der tager väl ett
hjerta i styn-get. En oförlåtlig distraktion af
försynen att inpassa en skräddar själ i ett så
furstligt omhölje. Mön dieu, cher Gösta, hvilka
unga damer för resten, jag ber om excuse! mörkröda
som brandflaggor och välfödda som skånska gäss. Jag
förstår ej huruo din charmanta syster kan uthärda i
en sådan omgifning.

»Ah», svarade baron Gösta vårdslöst, hon ser dem-
aldrig oftare än en, högst två gånger om året på
någon bal eller fest af större betydelse, der hon
måste vara med. Då man har ett namn ....

»Naturligtvis!» medgaf kammarjunkaren med ett leende
så finspetsadt, att det var en lycka för vänskapen de
båda herrarna emellan att baron Gösta icke varseblef
det.

Men nu spelades andra valsen upp, och ined ett:
ursäkta, jag har bjudit upp! försvann baron Gösta
och styrde kurs rätt på unga konsulns syster,
kammarjunkare!! till icke ringa förvåning.

Men denna blef än större, då han ögonblicket derefter
såg »Skräddar-Apollo», som han inom sig benämde
den af honom bemärkta ynglingen, aktningsfullt och
med en bugning, den kammarjunkaren sjelf i egen hög
person knappt kunnat utföra bättre, stanna midtför -
Adéle, hvilken leende och blid räckte honom sin hand,
hvarefter de valsade ut; ett par lika vardt beundran,
som då kammarjunkaren var den lycklige kavaljeren.

»Vore han inte skräddare,» tänkte denne och följde
med ögonen det unga paret, kunde man bli orolig; nu
har det ingen fara. Men superb ser han i alla fall ut
i sin uniform, det måste medgifvas. Och lite mindre
vänlig kunde hon vara, det måste också medgifvas,
ehuru hon med »sitt narnn» skall gifva glans åt
festen. Löjliga parvenyer, som endast kunna ursäktas
af ett .- kontanterna.

Efter valsen hade Adéle ett ögonblick dragit sig
tillbaka i ett kabinett. Alldeles »händelsevis»
inträdde efter en stund kammarjunkaren från andra
dörren, och slog sig med ett: »tillåter ni, min
fröken?» ned i en nästintill soffan stående fåtölj.

»Kammarjunkaren dansar icke i afton,» anmärkte Adéle,
som blott med en böjning på hufvudet besvarat hans
fråga.

»Jag har varit nog lycklig att erhålla en dans»,
svarade kammarjunkaren leende, och nog olycklig att
min dame icke mera minnes den. Jag vågar icke utsätta
mig för ett lika öde hos någon annan. Jag är dessutom
vemodigt stämd.

»Verkligen?» yttrade Adéle lika meningslöst som om
hon skulle sagt: »jaså!»

»Och ni, min fröken, värdigas naturligtvis icke gissa
hvarför?»

»Jag tillstår, att min förmåga i den vägen är ringa».

»Jag har», började kammarjunkaren, och försökte att
i sin trötta blick inlägga något af ljuft svärmeri,
jag har här tillbringat några oförgätligt lyckliga
dagar i skötet af en älskvärd familj; jag har lärt
mig inse att blott inom en sådan verklig sällhet kan
finnas - ännu några dagar till, och jag nödgas lemna
denna behagliga tillflyktsort, för att åter kasta mig
i det tomma verldsbullret, utan att ens äga trösten
af en vänlig hågkomst ... är ej detta anledning nog
till vemod?»

»Jag fruktar herr kammarjunkaren smickrar», invände
Adéle allvarligt. Det korta vistandet i en obetydlig
småstad och i ett hem så tystlåtet som vårt, lär
knappast kunna ef-terlemna något angenämare intryck
hos en man, så vand vid stora verldens nöjen, så
eftersökt i dess kretsar, som herr kammarj unkaren.

»Om detta sednare verkligen vore fallet, min fröken,
tror ni då icke att man kan ledsna vid något så tomt,
som just detta lif; att man af hela sin själ kunde
önska något bättre, något mera än ett blott lysande
skal?»

»Det tyckes mig», svarade Adéle i det hon lugnt
betraktade sin moitié, att man i så fall skulle
ledsnat för länge sedan.

.»Men om», yttrade kammarjunkaren, qväfvande sin harm,
och böjande sig fram för att med en »brännande blick»
förvirra den hårda, om han först nu upptäckt på sin
väg den stjerna, som vore i stånd att med sin rena
glans föra honom till det högsta målet, om ...

»Jag skulle vilja råda herr kammarjunkaren att icke
anförtro sitt öde åt stjernorna», svarade Adéle till
hälften skämtande, till hälften allvarligt. Det är
så vanskligt! Men hör! de spela upp derinne och för
att icke råka ut för det dubbla missödet att låta min
kavaljer söka mig förgäfves på samma gång jag sjelf
går miste om en dans, skyndar jag in i förmaket,
och lätt helsande den bugande kammarjunkaren, den
hon icke en gång lemnade tid att bjuda sig armen,
försvann hon genom dörrdraperierna, lemnande friaren
i djupa funderingar.

»Bah!» yttrade han slutligen halfhögt i det han reste
sig upp, det kan vara koketteri. Och om äfven flickan
vore nog tokig att ej värdera min gamla sköld, har
hon en far, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free