Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två uppfyllda önskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans tapperhet, hans af ära uppfyllda själ hafva
utom en oförvissnelig lager äfven vunnit åt honom en
annan lika kär prydnad, till hvilken vi i dag med er
tillåtetse vilja lyckönska honom, nämligen en myrten.
Jag har den äran att föreslå en skål för de
förlofvade: fröken Ädéle Nyenstjerna och löjtnant
Carl Heldner!
Skålen dracks i botten och Adéle slöts i Alices
vänliga famn, som var helt stolt öfver det tal hennes
danske herr man hade hållit.
»Ser du, hviskade Adéle, att barndomstycken bestå?»
»En gång ibland tusen!» hviskade Alice lika sakta,
och utan öfverdrift kan också i andra hänseenden sägas
om din tappre fästman, att han är »en ibland tusende.»
Gud gifve dig lycka!»
Läsaren undrar kan hända hvarför icke Adéle på öfligt
sätt förlofvades i sitt föräldrahem och bland de
sina.
Saken var den, att gamle baron för ett halft år sedan,
lycksalig öfver sin sons giftermål med en rik högättad
fröken, gått ifrån sina gamla måttliga vanor, ätit
gåslefverpastej och druckit hetsiga viner, förkylt
sig och - efter några dagar aflidit af slag. - Adéle
som äfven öfvervar sin brors bröllop, hade haft den
sorgliga trösten att till det sista vårda sin far,
som skildes från henne fullt försonad, hvarefter hon
på någon tid återvände till sin ungdomsvän för att
förströ sorgen. Huru hon häri lyckats, finner läsaren
af ofvanstående.
Hon var nu lycklig, rik och oberoende. Alla fordna
strö-moln försvunna och vid hennes hjerta fästad den
vän hon värderade och älskade högst af alla.
Då de båda unga senare på dagen lyckades stjäla undan
en stund från de glada gästerna, slogo de sig ned
på ett gung-bräde i den vackra parken, hand i hand;
öga blickande i öga.
»Min Gud, Adéle», sade Carl i det ett återsken af hans
inre sällhet nästan förklarade hans manligt sköna
drag, »att det verkligen är jag, Carl Heldner, den
fordne skräddargossen, som uppnått en sådan oerhörd
höjd af lycka! Vet du, älskade, min sällhet är så
stor, att jag hyser fruktan för dess varaktighet.
»Dermed skola vi icke förtörna all god gåfvas gifvare,
menade Adéle. Låtom oss tacksamt njuta ögonblickets
lycka, under föresats att tåligt möta och bära
kommande bekymmer, dem vi icke lära undgå mer än
andra.
»Vid din sida Adéle kan jag väl möta hvad som helst,
förklarade fästmannen tillitsfullt. Huru god är icke
Gud, förtfor han och tryckte den älskades hand,
som uppfyllt mina två käraste önskningar: att få
strida för en helig sak och att få äga den qvinna
jag älskar!
»Och hvad jag är lycklig, sade Adéle varmt, att din
tredje önskan icke gått i fullbordan.
»Min tredje önskan? frågade Carl undrande. Han kunde
ej minnas sig hafva önskat något mera.
»Har du glömt den ärelystna drömmen från din barndom
om »obelisken», som för efterverlden skulle förkunna
dina bragder? frågade Adéle halft leende, halft
allvarligt.
»Måtte den sent komma! önskade af allt hjerta den
un£e krigaren. Lyckan har åt mig upprest en obelisk,
som i höjd öfverträffas af ingen annan: det är din
kärlek, med inskription af trohetens oförvanskliga
guldbokstäfver. Ovärdig jag, om jag icke satte denna
framom hvarje annan. Vid dess fot bygga vi vårt sälla
bo.
»Och du lemnar svärdet för plogen?» frågade med glad
tillförsigt Adéle.
»Så länge fred råder - ja; men ropar mig än en gång
de förtrycktas rättvisa sak, aldrig skall den ropa
mig förgäfves.»
»Nå,» sade Adéle med en suck, »vi skola hoppas det är
långt dit. Jag glades emellertid att du ej är en af
dessa sysslolösa krigare, som i fredstider anse under
sin värdighet att odla den jord, de endast veta att
vattna med fienders blod. Vi skola båda lefva och
verka, min Carl, på det att en gång, när vi lemna
jorden, något annat än glömskans tistel må uppspira
ur vår mull.»
»Var viss derom, min Adéle! Icke föraktar jag den
fredliga plogen; icke må du förringa svärdets nytta -
åt båda dessa »stål» anförtror jag glad min framtid;
endast det tredje: syringen afsäger jag mig för
alltid.»
»Nå ja,» log Adéle, »sedan din fader, öfvervunnen
af din längtan till bragder, öfvertygad om din
oskicklighet vid syringen, låtit sig beveka, är ej
vardt för mig att ifra för yrket. Och fastän jag
tror mig temmeligen fri från högfärd, tillstår jag,
att jag heldre blir maka åt löjtnant Heldner, än åt
skräddar-mästaren af samma namn.
»Ser man på!» skämtade löjtnanten. »J qvinnor ären
hvarandra dock alla lika till slut.»
»Ja», menade Adéle leende, »det är väl något
fäderne-arf hos mig; jag kan ej förklara det på annat
sätt.
»Nå, då vågar jag väl icke komma fram med en tanke,
som jag sedan en tid hyst», undrade löjtnanten och
lade den friska armen om Adéles lif.
»Låt höra i alla fall!» uppmanade Adéle.
»Att Vi fira vårt bröllop hemma hos mina föräldrar,
då du icke mera äger några. Men saken tål att betänka,
älskade. Derhemma veta alla att jag är skräddarens
son ....
»Må de veta det!» utropade Adéle lifligt »och må de
akta den återvändande hjelten, såsom jag gör det, då
jag af fullt hjerta bifaller din önskan, min Carl! Må
de se hur stolt jag är öfver dig!»
»Om något kan förhöja min sällhet», sade löjtnanten
med strålande ögon, »är det detta ditt medgifvande. Vi
skola fira bröllopet i tullstugan, der de sköna
barndomsminnena skola blifva våra tärnor. Detta lilla
tempel ar mig heligt se’n fordom, der det ligger
inbäddadt i sin grönska, och jag ser derinne när
jag vill bilden af den oförgätlige gamle, som först
eldade min själ till ädla bedrifter, och som lärde
gossen att det finnes en högre ära än den att strida
för sitt eget ryktes skull.»
»Och nu, ännu en fråga, den sista: vårt bröllop blir
ju nästa månad?»
»Men doktorn har ju förbjudit dig att resa ännu på
någon tid ...
»Men då jag sjelf känner mig fullkomligt rask, ja så
att jag tycker mig kunna resa jorden omkring.
»Ja, men Gud vet ändå!» invände Adéle dröjande,
om det ej vore skäl att »vänta litet.»
»Nämn icke mera de der båda förtrollade orden! bad
löjtnanten och röfvade en kyss af den rodnande
fästmön. De hafva förlorat sin kraft och verkan
derigenom att jag så ofta hört dem, och genom att
ännu ytterligare upprepa dem, kunde det hända du
förledde mig att - begifva mig i utländsk krigstjenst,
t. ex.....nå, skall jag ännu »vänta litet?»
»Ja, svarade Adéle leende, men bara till ...»
»Till?» upprepade löjtnanten med återhållen
andedrägt,
»Till nästa månad.»
Om det älskande paret efter denna öfverenskommelse
befann sig i himlen eller på jorden, visste det icke
så noga sjelft, förrän Alice och hennes man nalkades
det med en lindrig förebråelse öfver dess långa tete
å tete. »Det är i två timmar ni beröfvat gästerna er
åsyn, och numera gifves ingen pardon - höger om och
mareh! ni väntas med otålighet.»
Ja, hvad mera är att säga, om icke det, att gamla
fröken på inga vilkor kunde förmås att bivista
bröllopet. För henne var och förblef den unge hjelten,
oaktadt af danska kungen och sitt befäl särskildt
betackad, ordensbehängd och hedrad, dock alltid
»skräddarens Calle», hvarför hon ansåg lämpligt
förskaffa sig snufva för tillfället.
Om hon finnes ännu, vet man icke med säkerhet, dock är
det föga troligt att hon lefvande genomgått det stora
frökendopet i våra dagar. Skulle dess störtflod hafva
qväft henne, så tillönska vi af innersta hjerta »frid
öfver hennes stoft och stoft öfver hennes minne!»
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
