Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En påk ibland käppar. - Igelkotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruk bortkastade, ofta uppbrände. När någon köpare
inträdde i butiken oeli mönstrade dem med sina
blickar samt gjorde sig underrättad om priserna, var
icke ovanligt, att någon af dem gjorde en slamrande
rörelse, hvilken uttyddes som endast en tillfällighet,
men rätteligen var ett listigt påfund, en puff, att
derigenom draga uppmärksamheten till sig. Och när
Handeln kommit till stånd, hvilken känsla genomilade
icke den såldes märg ocli ben, då han lyftes ur sitt
fängelsehål och fick svänga fritt i sin nye egares
hand.
Käpparne voro ett egoistiskt slägte. Till och
med i skilsmessans stund hade de icke tankar för
något annat än sin egen lycka. En enda gjorde
dock härifrån undantag. Denna ende var den der
masurbjörkpåken. Härmed komma vi då till hans
historia. Han hade fattat tycke för ett ridspö. Han,
grofhuggaren med de många qvistarne, hade vågat
lyfta sina ögon till ett ridspö, en vek och huld
varelse, omlindad kring sina spensligaste former
med Silfvertråd och med e u förgyld knapp i ändan af
handtaget. Och nu skulle denna gratiernas syster lemna
boden. Stackars påk, han sörjde så bitterligen. År
ifrån år hade hon utgjort hans ögonfägnad. Hvad
som mest smärtade honom var ridspöets grymma
bestämmelse. Han hyste således för henne den känsla,
som i betraktande af deras oförenliga omständigheter
kunde vara tillåten. Den högsta lycka han drömde
sig var att få uppträda som hennes försvarare,
att få blifva hennes slaf . . . Men spöet hade
aldrig velat veta af påken. I detta fall liknade hon
hattstofferarens kunder, ty dessa ville heller icke
veta af honom.
»Hvem kan nyttja en sådan påk?» sade de. »Man skulle
ju utsätta sig för att få heta knöl för påkens
skull».
Det är redan nämdt, att hattstoöeraren ansågs som
stadens rikaste köpman. Han var det äfven och beslöt
draga sig ur affärerna. Sitt lager realiserade
han till nedsatta priser. Snart blef han af med
hela grannlåten. Men masurpå-ken fick stå qvar i
sin vrå, ty denne var ingen grannlåtssak. Då beslöt
hattstofferaren gifva verlden ett lysande föredöme af
uppoffring och menniskokärlek i det han skänkte påken
åt en tiggare, som en dag anropade honom om en skärf.
»Du synes mig behöfva stöd på din väg», sade han
till tiggaren. »Jag skänker dig denna staf jemte min
tillåtelse att berätta der du vandrar fram, att jag
har understödt dig».
’ Och tiggaren blef så glad öfver gåfvan, att han
visst icke uraktlät att högt förkunna hattstofferarens
stora ädelmod. Men påken gladdes icke mindre öfver att
hafva fått komma till nytta samt i hopp att möjligen
under sin vandring få återse ridspöet. Så ofta en
ryttare ohyfsadt viftade med sitt ridspö framför näsan
på tiggaren, då denne begärde en allmosa, ville påken
hoppa ur tiggarens hand, i tanka att det kunde vara
hon.
Föga återstår att säga om påken. Troget förblef han
i tiggarens tjenst tills döden skiljde dem åt. Inga
märken har han lemnat efter sig. Flegmatisk till
lynnet var han fredlig och nöjd med sin lott. Men
när en uppenbar orättvisa begicks, härmades han öfver
sin till jorden sänkta ställning och ansåg sin rätta
plats vara bättre upp - på ryggen af den förorättande.
Förf. till Sjöjungfruns sagor.
-
Igelkotten.
;å vi någon vacker afton, en sådan, som den
ungdom- | liga, leende våren för i sitt sköte,
begifva oss ut för att i de under vintern
förvissnade och nu till nytt lif uppvaknade
trädgårdarne, ängarne och skogarne njuta af
den friska vårluften, torde vi lätt upptäcka något
egendomligt prasslande i de torra nedfallna lofven,
helst under de tätaste backarne och buskarne, och
hålla vi oss då fullkomligt tysta, skola vi snart
upptäcka orsaken till detta ljud. En liten, klotrund
varelse med särdeles grof pels arbetar sig fram
genom lofven, vädrar och lyssnar åt alla håll
och börjar derpå sin vandring med enformigt trippande
steg. Då den kommer närmare, varseblifver man en
småtäck, spetsig nos, liksom föreställande en nätt
afbildning af det gröfre och tjockare svin-trynet,
ett par klara, vänligt blickande små ögon och ett
pansar af taggar, hvilket betäcker hela den öfre
delen af kroppen, ja till och med räcker långt
ner på sidorna. Detta lilla | djur är vår käre
trädgårdsvän, den allmänna Igelkotten (Eri- l naceus
europseus), en godlynt, ärlig och oförarglig, ehuru
nå- j got dum varelse, hvilken tager dagen som
den kommer och ! ej synes begripa, huru menniskorna
kunna vara så elaka att j icke blott skymfa, utan
äfven eftertryckligt förfölja, ja, till j och med
af idel mordlust döda honom, som förvärfvar sig så |
stora förtjenster om det allmänna bästa. Man måste
förvånas, j då man ser med hvilken förskräckelse ett
sällskap fruntimmer j skyndar upp från sina platser,
då denna lille bepansrade hjelte j tränger sig
emellan dem eller blott visar sig. De ställa sig,
som om denna beskedliga varelse vore en fiende,
hvilken kunde vara farlig för lifvet eller
åtminstone förmådde bibringa dem skador, hvaraf de
kunde komma att lida under årtal! Men j ingen
enda af de rädda har någonsin gjort sig mödan
att i ens betrakta detta djur. Hade de det gjort,
skulle de också ! hafva märkt, att denna hjelte, som
med så skenbart mod nål- j kas menniskan, efter
att hafva öfvertygat sig om sin farliga j fiendes
närvaro, studsar af förskräckelse, rynkar pannan
och ! plötsligt, i det han gömmer hufvud och
ben under kroppen, sammanrullar sig till ett
klot och dröjer i denna ställning, j tills den
förmenta faran är förbi. Den fredlige är nöjd,
om j han ej sjelf blifver ofredad; han går gerna
ur vägen för hvarje j större djur, och i synnerhet
för menniskan. i
Igelkottens kroppsgestalt är ganska oformlig, tjock
och kort; nosen, som har form af ett tryne, är spetsig
och i ändan liksom afstympad, munöppningan vid,
öronen äro korta och breda, de svarta ögonen små. I
ansigtet förekomma några svarta hår ibland den för
öfrgt hvit- eller rödgula, men på sidorna om nosen
och öfverläppen mörkbruna hårbetäckningen. .Håret
på halsen och under buken har en ljust gulgrå eller
hvitgrå färg; taggarne äro gulaktiga, på midten och
i spetsen mörkbruna. Igelkotten uppnår en längd af 9
-10 tum, svansens längd utgör vid pass l tum; i höjd
mäter djuret ungefär 5 tum. Honan skiljer sig från
hanen genom en något mera undersätsig kroppsbyggnad,
spetsigare nos och ljusare färg, äfvensom derigenom
att hennes taggpansar vanligen icke sträcker sig så
långt ner i pannan, som förhållandet är hos hanen,
och hufvudet till följe deraf synes något längre än
dennes.
I Europa är igelkotten ett temmeligen allmänt
djur. Han förekommer icke blott öfver hela vår
verldsdel, med undantag af de kallaste trakterna,
utan äfven öfver en del af Asien. I Syrien finner man
honom, och det i ett tillstånd, som visar, att han
trifves väl; ty han uppnår der en vida mer betydande
storlek än hos oss.
Igelkotten är en lustig ture och dessutom en
beskedlig, men rädd stackare, som ärligt och redligt,
under möda och arbete slår sig fram i verlden. Han är
föga böjd för sällskap, derföre lefver han också ensam
eller på sin höjd tillsammans med sin maka. Bland
täta buskar, under rishögar eller i häckar bereder
hvar för sig ett läger och gör det så beqvämt som
möjligt. Detta består af blad, halmstrån och hö,
hvilket allt nedlägges i en håla eller under täta
buskar. Finner han icke en sådan håla, så gräfver han
sjelf med mycket arbete en koja och inreder den med
nämde materialier. Den räcker vid pass en fot ner i
jorden och är försedd med två utgångar, af hvilka
vanligen den ena vetter mot söder, den andra mot
norr. Men han förändrar dessa dörrar vid stark nordlig
eller sydlig blåst. Honan har vanligen sin bostad
nära intill hanens. Det förekommer understundom, att
de båda under den varma årstiden bo i samma koja,
ja en riktigt ömhjertad hane förmår ej skilja sig
från sin sköna, utan delar lägret med henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
