Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blommor. - Studier vid vägen. Den farliga dygden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna uppåt sträfvande karakter, som gifver byggnaden
uttrycket af andelif, ett viljande uppåt mot den
oändliga stjernerymden.
Blommans former äro matematiska, liksom ock lagarne
för universum - men denna matematik är ej blott det
abc, som kallas vetenskap.
Menniskoanden ställer byggnaden - templet - som
symbol för den allt omfattande verlden - universum. Yi
kunna ock i blommans sköna, oskuldsfulla anlete skåda
symbolen för den öfversinliga, himmelska skönheten."
»Blomstermålningen» utgör en särskild branche inom
målarekonsten.
Konsten ställer icke denna branche främst.
Hvarföre?
För den vanliga blickens ytliga uppfattning af
lifvets och naturens vexlande företeelser framstår
ej tillvaron med den höga, innerliga harmoni, som
låter idéen förklarad stråla i sin rätta glans;
allt visar sig blott mera fragmentariskt, oordnadt
eller i spillror på lifvets tummelplats, der olika
öden brottas, brytas och sammandrabba.
Först genom den sköna konstens förmedlande behandling
af denna skenbara förvirring, framlyser den gudomliga
verlds-ordningen.
Detta är den högre konsten; konstnären, skalden skapar
här sin framställning genom Melpomenes och Thalias
ingifvelser.
Vidare: återgifvandet af det organiska lifvets
rörlighet med sitt ostadiga och vexlande uttryck,
den mera omfattande naturen - i landskapet - med sina
djupa perspektiver och sina otaliga, mångskiftande
stamningar, hvilande öfver så många, oftast olikartade
föremål . . . den konstnärliga framställningen af allt
detta innehåller svårigheter, som ej förefinnas i det
egentliga blomstermålandet, d. v. s. blommornas mera
direkta af bildande. Yi säga »direkta», emedan, som
vi ofvan antydt, blommans karakter och bild ingår i
allt, som äger skönhetens prägel.
Blomstermålningen är en härmning blott af någonting
redan komplett - i blommornas sköna former och färger
är taflan, poemet så klart framstäldt af den största
artisten, den största poeten, mästarnes mästare
. . . Skaparen sjelf - hvarföre målaren blifver här
allenast kopist.
Men i dessa kopior firar konstnärens teknik sin
triumf.
Hvar finnes väl ett lenare sammet, ett mera glänsande
siden, och hvilken ädelsten glänser skönare än
daggdroppen på sitt »folie» af blommans blad?
Konstnären studere ej »de gamla mästarne», de olika
»skolorne», maneren, nej, bort det! . . . han måste
här endast hafva den verkligt gudomlige mästarens
skapelse för sina ögon!
Slutligen:
Då vi rätt innerligt fattas af skönhetens allmakt,
då blomstrar det ock uti vår egen själ.
Skådom blommorna - -
Mästaren säger oss, att den vise Salomo i all sin
herrlighet var ej så skön som de ...
"En Mästare stor det vara må, Som er åt jorden
skänkte;
En Mästare stor, af godhet full, Dertill för alla
mäktig, Som låter er ur sand och mull Stå fram i
skrud så präktig.u
Svante.
-
Studier vid vägen.
Den farliga dygden.
gifves en dygd, som bringar sin innehafvare flera
fiender än mången last, fint öfvad och skickligt
bema^it-lad. Denna dygd heter uppriktighet. Jag har
haft tillfälle nog till studier af dess faror vid min
vandring på vägen genom lifvet. Till min olycka har
naturen begåfvat mig med en riklig andel af densamma
och till min ännu större olycka hafva mina föräldrar
och uppfostrare försummat att utrota den ur mitt
sinne.
Jag växte upp i ett hem på landet, der förbehållsamhet
och förställning voro okända, och sanningens och
öppenhjer-tighetens språk det dagliga modersmålet. Yid
tjugo års ålder trädde jag ut i verlden, en glad
och oförderfvad ungdom. Jag kom på kontor till en
rik farbror, som var köpman i en af våra största
handelsstäder, för att genomgå preliminärerna till
hans yrke. Min far rekommenderade mig till hans
faderliga uppsigt och han lofvade, att taga hand
om mig på bästa sätt och der jag skulle få anse
hans hus som mitt hem. Att 1)0 der kom dock icke
i fråga. Han hade en son och en dotter, den förre
ungefär vid min ålder. Första aftonen ville jag,
efter slutade kontorsgöromål, gå upp att tillbringa
det återstående af qvällen i familjen. »Det går icke
an», sade mig Axel. »Du vet kanske icke, svarade jag,
att farbror haft go’dheten tillåta mig få räkna hans
hus som mitt hem.»
»Åh jo, men jag märker att du icke begriper hvad det
vill säga. Du är icke bekant med lifvet här. Men det
skall nog reda sig. Har du lust att följa mig?»
»Hvarthän?»
»På teatern.»
»Är det en god pjes?»
»Det vet tusan! Men mamsell M-qvist spelar.»
Y i gingo. Knappast voro vi inkomna i salongen innan
jag varseblef faster och min kusin Louise. »Hvad,
sade jag, der är din mor och din syster och du är
icke med dem?»
Axel skrattade. »Tror du jag går och håller mamma i
kjolen? Nej tack, min gosse! Hon och Louise hafva sina
abonnerade platser, men jag går hvart jag behagar.»
Och han var också karl att bevittna sina ord
med sina handlingar. Knappast hann ridån gå ned
mellan akterna innan han drog mig med sig ut,
för att besöka förfriskningslokalen, klädlogerna
o. s. v., hemmastadd, som det syntes, öfverallt och
förande ett språk, som helt och hållet förstummade
mig. Efter spektaklets slut bjöd han några af de yngre
skådespelerskorna på supé i foyern. Champagne flödade
och munterheten likaså. Först efter kl. 2 skildes vi
åt.
Påföljande aftonen förnyade jag min önskan att få
tillträde i hans hem.
»Noch ein mal!» skrattade han. »Jag måste då ingå på
en formlig förklaring. När mamma och Louise icke äro
borta eller hafva bjudit främmande, sitta de i hvar
sitt soffhörn och formalisera sig öfver pigorna eller
betrakta mode-journalen, färdiga att dö af harm eller
tråkighet. Under sådana förhållanden torde du inse,
att de äro lika litet lämpliga hålla dig sällskap
som du dem.»
»Och farbror, hvar är han, om ej hos de sina?»
»Han är på klubben, om han icke har sin lilla priffe
annorstädes. Kom du med mig!»
»Hvarthän? Du ämnar dig väl icke på teatern?»
»Nej, emedan det icke är teaterafton. Men vi skola
väl fördrifva vår qväll ändå.»
Nykommen och främmande på stället hade jag intet
val. Han förde mig på en tarrachim. Der gick det ännu
mera uppsluppet till. Jag skulle tidigt hafva skiljt
mig ifrån honom, om jag ej fruktat, att han skulle
blifvit redlös på hemvägen.
Tredje aftonen betackade jag mig för att följa honom,
ogillade hans val af tidsfördrif och tog mig friheten
förehålla honom hans lefnadssätt, såsom ingalunda
sådant det höfves en ordentlig ungdom. Häröfver
förgrymmade han sig på det högsta, betitlade mig
en »sedesam mamsell», »mammas gosse», m. m. och
förklarade, att med vår vänskap var det slut för
alltid. Kanske hade det så blifvit, om han ej några
dagar derefter behöft låna penningar af mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
