Print (PDF) - On this page / på denna sida - Finska Gudasagor. - Norska fjällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ena utom oss, den andra inom oss. Himmelen är
Guds tron och jorden Hans fotapall.
Numera kalla de kristna Finnarne den högste och
ende Guden Jumala. Men i hedcndomen betydde Jumala
(Jum-ala) ursprungligen Guds boning, himmelens gård,
och Jum eller Num betydde så väl himmelens Gud, som
himmelen sjelf. Det var en barndomstanke, sådan man
finner hos många folk. Den första evighetstanken, den
första aningen om ett högre väsen har droppat ned i
menniskans bröst från solen, månen och stjernorna -
slagit ned med ljungelden och ropat till jorden i
åskans dunder. Inför detta höga, majestätiska hvalf
- inför dessa mäktiga ljus och dessa oemotståndliga
naturkrafter - stod menniskan liten och vanmäktig. En
bäfvan föll öfver henne: hon föll på sitt ansigte
och tillbad det stora, omätliga, oundvikliga, som
hon icke förstod.
Fruktan är alla religioners rot, men blott en har
kommit till blomning i kärleken.
Jum - eller, som han sedan kallades, Jumala - var
således himmelens gud. Och emedan himmelen är det
högsta, största och skönaste i naturen, växte dess gud
efterhand till den högste bland gudar och slutligen
till den ende.
Men det finnes heliga namn, som det stundom är
farligt att uttala, och då säger man hellre ett
binamn. Derföre kallas himmelens gud vanligen Ukko,
eller den gamle, och Esterna kalla honom Vanna ise,
gamle far, emedan ålderdomen med rätta hålles i
största vördnad.
Ukko bor högst i himmelen, men gick äfven stundom på
molnets kanter vid himlaranden, klädd i blå strumpor
och brokiga skor. Allt det största och bästa i verlden
klädes i hjerta färger. Allt lif är färgrikt, färg
är ljus, och endast döden är svart.
Hur måste icke himmelens konung vara lika stark,
som j skön! Han uppbär himlahvalfvet, han omfamnar
verlden. När | han framträder i sin eldgnistrande
skjorta, darra luftens pelare, j och bergen skakas i
deras grundvalar. Då fattar Ukko sin j lysande
eldbåge (ukon kaari, regnbågen) och afskjuter
sina kopparpilar, som genomtränga det hårdaste
pansar och fälla den fräckaste illgerningsman.
Eller klyfver han verlden med ljungeldens svärd
och krossar, lik Skandinaviens Thor, med sin
viggformade hammare alla jordens och vattnets
afgrunds- j andar. De yppersta hjeltar besvärja
Ukko att låna dem hans flammande svärd och hans
kopparpilar. Men de bedja honom | aldrig att
anställa åskdunder. Åskdundret är Ukkos röst,
som l ropar i molnen, och när gudar tala, står
menniskan stum af vördnad. Så heligt är åskans
dån, att ingen vågar derunder j nämna Ukkos namn, och
ve den, från hvars gudaförsmädande ! läppar en svordom
höres, medan himmelens herre talar till jorden!
Sällan hvilar Ukko i sitt majestätiska lugn på kupan
af himlahvalfvet. Hans regering är ganska mödosam. Han
styr de beständigt ostadiga, lättsinniga molnens
lopp; han utsänder från deras sköte snö, hagel,
regn och häftiga stormvindar. Det är ingen leksak
att råka på fjällen ut för Ukkos storm- j byar. Hans
vindar bortsopa hus och menniskor, hans hagel |
förkrossar hjeltar, hans snöfall uppfylla och släcka
sjöar af eld. Men när hans milda regn befrukta den
törstande jorden, prisar åkermannen den mäktige Ukkos
mildhet och vishet. Ty Ukko råder för god årsväxt;
hans fest firas vid såningstiden om våren, och då
föres kostelig mat ut på höga berg, der Ukko endast
behöfver utsträcka handen från molnet, för att njuta
af välfägnaden.
Det vore långt att uppräkna alla den mångkunnige
Ukkos sysslor och embeten. Ty emedan han är den högste
och starkaste bland gudarne, griper han ofta in i de
öfriga verlds-makternas område. Han styr forskarlens
båt utför det bru-
sande vattenfallet; han stillar blodflöde, han hjelper
i eldfara och allt slags nöd. Derför anropas han
mer än någon annan gud att beskydda en vän och att
förgöra en fiende. Nu hafva alla gudar sin stuga,
der de bo, jemte sin hustru och sina barn, ty utan
hem och kärlek finnes ingen lycka på jorden, långt
mindre för odödliga väsenden. Men ganska ringa är det,
man vet om Ukkos husliga lif. Hans stuga är vid nog
att inrymma verlden, och när han der flintar eld mot
sin nagel, faller ett stjernskott i rymderna. Hans
gemål heter Akka eller Amma; hon har en korg, der hon
förvarar kostelig honung, och det lilla biet sätter
sig på kanten af korgen, för att sticka sin vinge i
honungen. Fordom voro forsarne så vist inrättade,
att ena strömmen gick nedåt, den andra uppåt, och
forskarlarne hade goda dagar, till dess att den
onde Hiisi omskapade forsarne, så att de numera gå
blott i en riktning. Men ännu kallas motströmmen,
som stundom uppstår vid forsens sida, amman virta
eller käringströmmen.
Ukkos och Akkas barn äro så många, som skapade väsen
finnas i hela naturen, och den, som har lust att
räkna dem, han må försöka.
Tre sköna och berömda döttrar af Ukko hette
Luonot-taret eller naturens tärnor, som framalstrade
Jernet. Äldst bland dem var Ilmatar, den flyktiga
luft gudinnan, som sedan blef moder åt Wäinämöinen
och verksamt bidrog till verldens skapelse. Dessa
luftens tärnor stå icke alltid uti det bästa
rykte. Men de äro lika välgörande, som till sitt
lynne obeständiga. Uutar silar luftens dunster;
Tuulen tytår, vindens dotter, väfver genomskinliga,
opålitliga tyger. JEtelätär, sun-nanvindens
varmkindade dotter, drifver framför sig svalkande moln
och låter derifrån helsobringande honung nedregna på
jordens vedermödor.
Än finnes en af naturens blida döttrar: hon heter
Suve-tar, sommarens herrskarinna. Hon sitter icke,
såsom hon skulle sitta uti den rika södern, på
en tron af rosor, med gyllene ax i sitt hår och
ströende skatter omkring sig från sitt bräddade
ymnighetshorn. Nordens ljufva Suvetar, den sömnlösa,
trogna, outtröttliga, sitter blyg på en mossig
sten i den stora skogen och vaktar de betande
boskapshjordarna.
Herrskaren öfver det stora luftriket och allt dess
folk är den gamle Jumala, änskönt förklädd under
olika namn. Långt i nordost, vid Dvinas stränder,
bodde en mäktig koloni af Ka-relare, som kallades
Bjarmer, och de företogo sig att afbilda himmelens
herrskare Jumala i ett stort beläte. I det stora
guldglänsande templet innanför skidgården vesterom
Dvina satt Jumalabilden på ett praktfullt altare,
bärande på halsen ett perlband, vardt 300 marker
i guld, och på hufvudet en krona, besatt med 12
ädla stenar. På Jumalas knän stod en gyllene skål,
så stor, att fyra män knappt förmådde dricka henne
till botten, när hon var bräddad med vin, och här
var hon fylld till randen med guld. Så frestande
skatter ditlockade Skandinaviens djerfva vikingar. De
landstego i mörka natten, plundrade gudens gård,
afhöggo hans hufvud och röfvade hans ägodelar. Från
denna tid hade Bjarmerna ingen rätt trefnad mer. Men
den store luftguden i molnet smålog föraktligt åt
menniskornas lekverk, som buro hans namn, och lät
sina åskor gå med brak öfver nordanländerna, som
bevis att han ännu lefver. När den insnöade Lappen
vintern igenom icko hört himmelens dunderstämma,
allenast dess hemlighetsfulla hvisk-ning uti det
sprakande norrskenet, och när då isarne smälta i Juli
månad och varma regnmoln uppstiga öfver de omätliga
tundrorna och blixtens tunga börjar tala i molnet,
då lyssnar ödemarkens nomad på dess majestätiska
röst och säger vid sig sjelf med bäfvan och glädje:
Hör! Jumala lefver än i år!
(Forts.)
-
Norska fjällen.
orge kan i sin helhet betraktas som en högslätt, från
hvilken enskilda väldiga fjällspetsar resa sig och i
hvars remnor bottnen mot öster utgöres af dalar, mot
vester af fjärdar. Man har icke sett hufvuddraget af
Norges naturliga fysionomi, i fall man ej på närmare
håll betraktat högfjällen. Må. rnan alltså, för att
få en idé om detta berg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
