Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. Norska fjällen. - Tjurfäktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lands beskaffenhet, lemna dalarna med dess befolkning,
dess fruktbarhet och skogar, öfverstiga de 2000
fot högt belägna trakter, hvarest ännu en procent
af befolkningen bor, och uppstiga till en höjd af
3-4000 fot öfver hafsytan. Här fram-stryka storartade
högslätter mellan fjällryggarna, hvarifrån åter
landets högsta spetsar resa sig till en dubbel höjd.
Högslätten utgöres af en vågig stenyta, som på stora
sträckor är nästan jemn. Deremellan finner man andra
trakter, hvars skrofliga yta påminner om remnorna
i en stelnande skorpa. Här och der är slätten åter
afbruten af ur er, stenmarker, hvars större och mindre
block ligga kastade om hvarandra i vild oordning. Väl
saknas icke växtlighet öfverallt, men den utgöres
hufvudsakligen af den gråaktiga renmossan. Enskildta
små vatten upplifva också den ödsliga trakten, och
j då solen kastar sina strålar häröfver, förmår
landskapet, med i den steniga förgrunden, de
lysande snöfjällen rundt omkring ! och den
djupa tystnaden, åstadkomma ett storartadt,
under-j stundom till och med behagligt intryck
hos betraktaren. Men | när dimmor hindra den
fria utsigten, då är allt dystert och i kallt, och
med längtan söker man en vänlig bild, men förgäfves;
ty man ser blott den sorgliga öknen utbreda sig lik
en krossad sköld, såsom ett minne af någon
forntida strid, då fjällen i vildt raseri drabbade
samman.
Den framställda illustrationen torde icke allenast
bevisa en trogen uppfattning af norska fjällnaturen
i allmänhet, utan äfven i viss mån bidraga till
väckandet af den elegiska stämning, som oemotståndligt
plägar gripa vandraren i dessa ödsliga trakter.
-
Tjurfäktning.
kos oss antager man i allmänhet, att det numera
är | nästan slut med tjurfäktningarne i Spanien,
att de der blodiga skådespelen, Spaniorernas
gamla älsknings-nöjen, hvilka hos oss betraktas
såsom barbariska, numera höra blott till
sällsyntheterna. Man hyser den tron, att den nya
civilisationens gång mildrat och hyfsat sederna äfven
söder om Pyrenéerna. I visst hänseende är detta också
sant. Man har ej mera någon auto-da-fé, man bränner
ej judar och kättare, utan inspärrar blott de sednare
i fängelse, då de hafva läst ett Nya testamente;
man har jernbanor och tål rättrogna he-breer. Detta
är visserligen mycken civilisation; men man har
äfven tjurfäktningar, och dessa florera just i våra
dagar. Dessa tjurfäktningar hafva visserligen ofta
blifvit beskrifna; men det oaktadt vilja vi inlåta
oss i en skildring häröfver, och vi våga redan på
förhand vara öfvertygade om våra läsares bifall.
Corrida de toros, tjurfäktningen, är för Spanioren,
hvad sporten är för Engelsmannen. Redan Herkules
fann i Spanien Geryons berömda tjurar, och ännu i dag
beta stora hjordar på stränderna af Guadalquivir och
Tamara.
En älskare af tjurfäktningar, en aficionado, känner
hvarje enskild hjord, ganaderia, utan att behöfva se
på dess devisa. Denna utgöres af ett litet band, som
man knyter omkring tju- j rens hals och utvisar,
till hvilken race, casta, djuret hör. !
Tjurarne af hvarje casta hafva sina företräden eller
brister. De ifrån Salvatierra äro oförskräckta,
snabba och försvara sig tappert, men deras hetta har
ingen ihärdighet och de äro snart qvästa. De ifrån
Gijon äro i början utomordentligt tappra, men blifva
snart aplomados. Utmärkta tjurar komma från Colmenar
Viejo, som har sitt läge några mil från Escurial,
men de ifrån Vista Hermosa anses för de bästa.
Vanligen ligga betesmarkerna långt aflägse från
alla boningar. Tjuren ser sällan någon annan
menniska än sin va-quero, herde, och kan betraktas
såsom nästan vild. Man fä- j ster mycket afseende
vid castans renhet, men icke hvarje tjur ! är passande
för tauromakien. Ibland herdarne är det alltid
j en, som betecknas såsom kännare, el conocedör.
Denne anställer pröfning med hvarje årsgammal
tjur och förfar dervid på följande sätt: Han
bestiger en rask häst, spränger fram emot tjuren
och tilldelar honom lansstötar, för att se,
huru djuret vill bete sig. Springer det bort, eller
är det icke nog lifligt, så förklaras det ovärdigt
att någonsin dö en ärorik död i circus; det måste
blifva en oxe och lemnas i slagtarens hän- j der.
Men finner concedoren de erforderliga egenskaperna,
så i erhåller tjuren lierraduran, det vill säga,
man bränner ett märke på honom och han blifver
en novillo. Såsom sådan har han hvarjehanda
pröfningar att utstå. Men då han redan
börjar att blifva farlig, så fäster man små bollar på
spet-sarne af hornen, och han är numera embolado.
Sedan han j visat sig vara tapper och motsvarar de
förhoppningar man hyser om honom, förklaras han för
en tor o de muerte, en tjur, som är värd en ädel död.
Man tillställer fäktningar ined no-
villos, för att vänja dem vid striden, och novilladas
äro mycket omtyckta i de mindre städenia.
En toro de muerte måste Vara fem år gammal, innan
han anses duglig att figurera i en cprrida. Då kommer
det omsider an på att drifva en sådan hjord af vilda
tjurar till den ofta aflägsna staden, och det förblir
alltid en farlig sak, hvilken ej skulle kunna utföras
utan tillhjelp af cabestros.
Gabestros äro ganska stora, vanligen till färgen
ljusa oxar med väldiga horn, men mycket tama. De beta
sammans med tjurarna, hvilka redan från deras spädaste
ålder äro vana vid dem och följa dem troget. Man
drifver tjurarna helst om nattetid, emedan man då
mindre har att befara, det dessa kunna oroas af något
föremål eller försättas i raseri. Cabestros gå förut
och vaqueros rida bredvid. Den, som nattetid möter
ett sådant tåg, erinras lifligt om en skildring i
Don Quixote, som i sin romantiska galenskap drabbade
samman med en sådan ganado och, såsom helt naturligt,
blef kastad öfver ända.
Drifvarne hålla en kort rast i närheten af staden och
föra, aftonen före fäktningen, tjurarne till platsen
för deras en-cierro, inspärrning. Derefter komma
de till corral, stallet. Derifrån för man dem inom
ett afskildt skrank. Detta ställe, som kallas Toril,
är en trång cell, och der qvarblifver tjuren, tills
han slappes in på arenan för att strida. Apar-tado,
afspärrandet, sker flera timmar förut, och aficionados
använda tiden för att bese och bedöma de särskilda
stridstju-rarne.
Under sitt vistande i corral öfverlemna tjurarne sig
åt små skärmytslingar, tills de fredliga cabestros
blifva indrifna. Förmedelst dessa lockas hvar och en
åt toril, och detta erfordrar ofta flera timmar.
I Madrid förekommer ifrån Påsk till Allhelgonadag
en tjurfäktning hvarje Måndag, i provinsstäderna vid
högtidliga fester, men icke om vintern, emedan kölden
beröfvar tjuren mycket af hans eldighet. Dessutom
måste åskådarne sitta i fria luften, och på den
kastilianska högslätten är lika kallt som i mellersta
Europa. I Valencia deremot och Andalusien, t. ex. i
Sevilla, håller man tjurfäktningar äfven i December
månad.
Nästan hvarje betydande stad har sin plaza
de toros. En sådan amfiteater tillhör vanligen
staden eller något hospi-tium och gifver en ganska
betyglig vinst. Man utarrenderar den åt en asentista,
entreprenör, hvilken drifver sin rörelse på samma
sätt, som den italienske impressario sin. En corrida
erfordrar merändels betydande utgifter; arrendet för
plaza i Madrid stiger för hvarje särskild tjurfäktning
till öfver fyra tusen riksdaler och dertill kommer
omkostnaden för tjurar, af hvilka många betalas
med fyra a fem hundra riksdaler, eller deröfver.
^
Vanligen äro sex till åtta eller nio tjurar vigda
åt döden, ofta ännu flera. Hästarne, som man måste
uppoffra, äro sämre kreatur, hvilka på sin höjd
betalas med tretio riksdaler; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
