Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru bör man aga barn? - Majsång. Av Mattis.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru bör man aga barn?
En familjfader hotade en gång att aga sin
elfvaårige son, då det blefve afton. Till dess
inspärrade han barnet ensamt i en kammare. Då gossen
efter några timmars förlopp hörde fadern komma,
råkade han i sådan förskräckelse och förtviflan,
att han sprang ut igenom fönstret, dervid han
afbröt halsen. Att barn, som blifvit inspärrade i
mörka rum, derigenom få kramp, eller till och med
blifva lidande af fallandesot för hela lifstiden, är
icke ovanligt. Således kan agan, som skulle befordra
barnets lycka, blifva det till en förbannelse. Må man
derföre noga of verväga och iakttaga följande råd. –
1. Agans beskaffenhet bör vara afpassad såväl efter
barnets kroppsliga och andliga anlag, som efter dess
lynne. – 2. Straffets grad bör rätta sig efter felets
storlek. – 3. Hvarje bestraffning måste verkställas
med fullkomlig sjelfbeherskning, i annat fall antager
den karakter af en hämd. Barnen märka det och emottaga
ett sådant straff med uppstudsighet, qväfd vrede
eller en känsla af förolämpning. – 4. Man bör aldrig
hota med aga. Antingen verkställes icke hotelsen och
barnet förlorar tron på föräldrarnes föreställningar,
eller plågas barnet i afvaktan på straffet. Dess
fantasi förstorar straffets stränghet, det darrar
vid hvarje tilldragelse, som möjligen kunde sluta med
straffets verkställande och försjunker i en fruktan,
som gör lifvet odrägligt. En otyglad
inbillningskraft förstorar understundom fasan
för straffet till den grad, att – såsom vid den
nämda händelsen – sjelfmord synes vara ett ringare
ondt. Grymhet, ja ingenting annat än grymhet är det
således, att hålla ett barn i beständig fruktan, vore
det äfven blott en timma, än mera, om det sker flera
dagar eller veckor. – 5. Man må ej klandra, varna
eller aga ett barn i närvaro af någon annan person,
hvem det än må vara. Det förlorar derigenom aktningen
för sig sjelf, och detta väcker motstånd och vrede. –
6. Man må ej mer än en gång straffa barnet för en och
samma förseelse; detta vore nämligen lika orättvist,
som barbariskt, och barnet skulle derigenom bilda
sig ett oriktigt begrepp om straffets ändamål. Hvad
som bör göras, bör man göra på en gång; äfven må
man noga akta sig att häntyda på det förflutna. –
7. Straffa aldrig, utan att först hafva gjort klart
för barnet, hvari det felat, och visat, att dess
närvarande och kommande väl är straffets ändamål. –
8. Vid tillfällen, då agan måste användas, bör man
ej skrämma barnet med vidlyftiga förberedelser,
utan med saktmod och välvilligt allvar föreställa
det sakens förhållande; man må i dess rätta dager
framställa förbrytelsen och handla derefter; så
mycket som möjligt bör man åberopa barnets samvete,
dess egen rättskänsla, dess ädelmod, dess kärlek till
Gud och menniskor.
-
Majsång.
Vårens milda vindar smeka
Åter Nordens gamla fjäll;
Silfverklara bäckar leka,
Hoppande från häll till häll.
Lifvets kraft i jorden väller;
Allting manas fram och gror.
Lilla knoppen trotsigt sväller,
Vill så gerna blifva stor.
Skogens vana sippa hvilar
Blyg vid mosstäckt tufvas rand,
Och på lätta vingar ilar
Svalan åter till sitt land.
Hvilken fröjd i äng och dalar!
Luften fylls af sångarpar;
Allting i naturen talar
Om, att våren kommit har.
Der på färgbelagda vingar
Fjäril’n far från kalk till kalk;
Hvarje vacker blomma bringar
Nektar till den lilla skalk.
Jag, som han, i ljusets skimmer
Nu vill fladdra, glad i sinn’,
Och, när vingen fällt sitt glimmer,
Draga mig i puppan in.
Våren kommit! Sjuka sinne,
Torka af din vemodstår!
Längre ej ett bleklagdt minne
Nu ditt inre fräta får.
Bort med alla sorgsna drömmar!
Nu är fröjdens, hoppets stund;
Lifvets våg så kraftigt strömmar
Genom hela jordens rund.
När Oktoberstormen brusar,
Fäller eken sina blad;
Men när vårflägt åter susar,
Grönskar hon igen så glad.
Så hvad höststorm vildt föröder
Af det hjertat skattar skönt,
Skall, när maj sol åter glöder,
Kläda sig på nytt i grönt.
Eja! Samloms då kring bålen,
Helsom Maj i all sin glöd,
Sänkom hvarje sorg i skålen,
Der nu drufvan flammar röd.
Som de fyllda glasen glimma
Utaf klara perlors skatt,
Så må glädjens morgonstrimma
Framgå ur vår mulna natt.
Frejas varma kyss på jorden,
Hvad du fyller oss med fröjd!
Med din kärlekslåga – Norden
Lyfter du till Walhalls höjd.
Mattis.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
