Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förbättrande af luften i boningsrum medelst växter. - Örtofta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förbättrande af luften i boningsrum medelst växter.
Utom det att växter utgöra angenäma prydnader i våra
boningsrum, hafva de en annan ännu vigtigare egenskap.
Det är bekant, att luften på landet, och
isynnerhet i bergs- och skogstrakter, är sundare än
i städer och växtfattiga nejder. Detta kommer till
en del af det större förrådet på lifsluft (syre),
i det växterna under ljusets inflytande utbreda
denna luftart, till en del af den större fuktighet,
som växterna meddela luften. Om den friska luftens
välgörande beskaffenhet kan man lätt öfvertyga sig. Då
man från ett för solen öppet, afmejadt, torrt fält
inträder i en skog eller en trädgård, så skall man
ovilkorligen andas djupt, liksom man eljest icke kunde
erhålla nog af den herrliga luften. Samma förhållande
visar sig, om man från ett upphettadt rum eller,
då torr köld är rådande, från fria luften inträder
i ett växthus. Vi vilja icke lägga så särdeles stor
vigt vid kammarväxternas spridning af syre, utan
företrädesvis fästa afseende vid luftens
fuktighet. Huru välgörande denna är för lungorna,
finner man så väl af skilnaden emellan torr östanvind
och fuktig, varm sunnan- eller vestanvind, som af
vistandet vid stora vatten. Att växterna i rummet,
till och med i vatten stående blommor, göra luften
fuktig, följaktligen friskare och angenämare,
är ganska lätt att bevisa. Växterna vattnas. Hvart
tager detta vatten vägen? Det fördunstar, dels genom
bladen, dels omedelbart från kärlen, hvari växterna
stå. Särdeles ymnig är denna afdunstning hos de
vackra storbladiga växter, som så ofta förvaras inne
i boningsrummen. En någorlunda stor planta sprider
dagligen från bladen ända till 10 ort vatten. Man
kan lätt föreställa sig, huru detta, upplöst i dunst,
måste befordra luftens fuktighet.
Behöfves väl någon kraftigare uppmaning att pryda
rummen med växter? Hos dessa är det sköna förenadt
med det nyttiga, och detta på ett sätt, hvartill få
motstycken gifvas.
-
Örtofta.
Uti Malmöhus län, Harjagers härad och Örtofta
socken ligger på östra stranden af en liten å,
kallad Brå-ån, som faller in i den större Lödde-ån,
och i närheten af södra Stambanans jernvägsstation
af samma namn, det gamla herregodset Örtofta uti
en trakt, som fordom var mindre enformig och mer
skogbevuxen, än den nu är, men som förlorade större
delen af sin skogsprydnad under Carl XI:s danska
krig, då skogen före slaget vid Lund 167# nedhöggs
och uppbrändes af Svenskarne. Så gammal,
att man icke känner tiden för dess anläggning,
har Örtofta gård tillhört flera högadliga ätter,
och äfven gårdens äldsta ägare äro i det närmaste
okända. En sägen förmodar den hafva tillhört den
danska adliga ätten Glob och med en dotter af denna
ätt hafva kommit till ätten Thott; men derom känner
man ingenting med visshet. Bevisligt är deremot,
att på 1400:talet Örtofta gård tillhörde slägten
Hasse, som härstammade från Tyskland och förde i
vapnet en hare, hvilken man tror sedermera
hafva blifvit insatt i Harjagers härads sigill.
I offentliga handlingar namnes som ägare till
Örtofta år 1381 en Truid Hasse, hvars namn ofta
förekommer i dokumenter från denna tid, och
hvilken dog 1437 som befallningsman på Gotland,
der han uppfört största delen af Wisborgs slott.
Efter honom ärfdes gården af hans son, riddaren
och riksrådet Knut Truidson Hasse, som i sitt
andra gifte hade en dotter Maria, med hvilken
Örtofta öfvergick till hennes man, Tönne Parsberg,
också en betydande och i sin tids angelägenheter
flitigt deltagande man, hvars dotter Gertrud fick
Örtofta i arf efter sin mor och blef gift med
danska riksrådet Johan Björn. Dennes dotter Anna,
som ärfde Örtofta, var gift tvänne gånger, med
Henrik Björn och Christopher Lindenow, hvilka
bägge innehade Örtofta, och genom den sistnämde
af hvilka godset öfvergick till slägten Lindenow,
från hvilken ätt det i början af 1600:talet
såldes till Eske Bille. Denne innehade ett
stort antal gårdar, men då efter hans död dessa voro
ansenligt gäldbundna, afstodo flera bland arfvingarne
sina andelar till den rike Eske Broek, en son af
Billes faster, mot vilkor, att han skulle åtaga
sig all godsen vidlådande skuld; och på detta sätt
kom Örtofta i hans händer. Herr Eske Broek skildras
som en gedigen adelsman från 17:de århundradet,
rättskaffens, driftig och klok, hufvudsakligast
sysselsatt med jagt, handel om hästar, oxar och
gårdar samt med flitiga besök hos grannarne,
då man »spelade höga spel och icke sparade vin
och öl». Han efterlemnade tre döttrar, mellan
hvilka och deras män hans egendomar delades.
Örtofta tillföll vid denna delning Lisbeth Broek,
gift med Frans Lykke, vanligen kallad ’den Rike’,
som 1632 sålde Örtofta åt landsdomaren i Skåne,
Henrik Ramel till Beckaskog. Han dog
1653, och med hans dotter Elsa, som 1654 blef
gift med Christian Barnekow till Widtsköfle, gick
Örtofta gård öfver till slägten Barnekow, af hvilken
Christian är den första ägaren sedan Skåne blef
svenskt. Efter honom tillföll gården Kjell Barnekow,
gift med Margaretha von Ascheberg, och sedan generalen
Christian Barnekow, som lät reparera hufvudbyggnaden
och dog 1785. Med dennes dotter, Margareta Magdalena,
gick Örtofta öfver till hennes man, C. Beril. Sack,
och Sacks dotter Eva Katharina förde i sitt gifte
med sig godset åt sin man, grefve John Dücker,
i hvilken ätts ägo Örtofta nu befinnes.
Örtofta är icke så storartadt bebygdt som mången
annan bland de stora skånska herrgårdarna, utan
består af en temmeligen anspråkslös hufvudbyggnad
med tvänne sidobyggnader. Den äldsta byggnaden,
som anses hafva varit uppförd redan på 1500:talet,
reparerades af Christian Barnekow 1728 och har sedan
efterhand erhållit sitt närvarande utseende.
Bland Örtoftas historiska minnen förtjenar det
anmärkas, att Carl XI här hade sitt läger från den 11
November till den 4 December 1676, och att Ascheberg
hade nattqvarter på Örtofta natten före slaget vid
Lund, medan konungen sjelf låg på Benstorp. Den
skogstrakt, som då omgaf Örtofta gård, blef under
det svenskarne lågo i läger här af dem nedbränd och
sköflad. En annan märkvärdighet för Örtofta är den,
att denna gård var den enda adliga gård i Skåne, hvars
ägare hade s. k. birkerätt, d. v. s. full domsrätt
öfver alla godsets underhafvande samt rättighet att
uppbära alla derinom fallande böter, hvaremot ägaren
sjelf var fri från all kunglig skatt och tunga,
men skulle underhålla domshus och galgbacke. Namnet
Galgevöngen bibehålles ännu i sinnet af den fordna
galgplatsen, och domshuset lär hafva stått på de tre
åkrar, som ännu kallas »tingsståckarne». Birkerätten
bibehölls ännu på 1600:talet.
Utom ett kapell, nedrifvet på 1500:talet, och i
hvars ställe den nuvarande kyrkan kommit, har Örtofta
att på sina ägor uppvisa åtskilliga fornlemningar,
deribland ättehögar, efter en af hvilka, den så
kallade Örnakullen, nu endast otydliga lemningar
finnas qvar. En orörd ättehög finnes öster och
en annan vester om gården. Ur en annan ättehög vid
Benstorp skall en ladufogde, vid namn Holmberg, hafva
borttagit der funna ben, hvilka han hemtog och lade
under sin säng i afsigt att förvara dem. Men det
spökade sedan i hans rum så fruktansvärdt, att han
fann sig föranlåten att lägga benen på deras plats
igen, då spökeriet upphörde.
Det är en gammal sägen, att en stor skatt ligger gömd
någonstädes på Örtofta gård, och flera försök hafva
blifvit gjorda att åtkomma densamma. Säkert är, att
man der hittat en guldkedja om 16 dukaters vigt med
en i guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
