Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örtofta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infattad safir, och att kedjan af generalen Christian
Barnekow skänktes åt en af hans döttrar, Eva,
gift Klingspor. Stenen lät generalen fatta i en
ring. Men af ännu större betydenhet än denna och
andra dyrbarheter, som verkligen blifvit funna här,
är den skatt, som en landtmätare Espman, hvilken år
1770 tillbragte en natt på Örtofta, fick åtminstone
se, om än hvarken han eller någon annan någonsin
fått någon vidare glädje deraf. Espman berättade,
att en liten gråklädd man under natten uppenbarat sig
för honom och fört honom till ett rum, der han visade
honom tre kistor med dyrbarheter samt ett juvelskrin,
med befallning att omtala, hvad han sett,
ensamt för frun i huset och löfte om att i sådant
fall få sin rikliga utkomst. Derefter försvann
den gråklädde, och Espman, som dock hade följt
med honom till skattrummet, befann sig plötsligen
åter i sin säng. Glömsk af tillsägelsen, omtalade
han synen först för informatorn och sedan för
herrskapet. Undersökningar anställdes, och
Espman igenkände det rum, som han sett i synen,
uti mangelboden i högra flygelbyggnaden; men alla
gräfningar misslyckades. Orsaken var förmodligen den,
att Espman icke uppfyllt vilkoret, att omtala sin
syn endast för husets fru, ehuru äfven det torde
hafva gjort mycket till, att gräfningarne och
efterforskningarne anställdes
af flera personer och under ljudeligt talande,
fastän, som bekant, absolut tystnad är första
vilkoret för allt skattgräfveri. Hela skatten fanns
dock förmodligen endast i landtmätarens inbillning,
ty när grefve John Dücker sedan lät nedrifva flygeln,
kunde ingenting upptäckas.
Äfven Örtoftas omgifningar hemsökas af spökerier,
och särdeles är landsvägen mellan Örtofta och Ellinge
en skådeplats för djefvulens arga funder. Det har
nämligen ofta händt, – huruvida det sker nu mer,
veta vi icke, och förmodligen har det eldfrustande
lokomotivet samt det skramlande bantåget skrämt bort
mörkrets magter, – det har händt, sade vi,
att vägfarande från den ena af dessa gårdar till
den andra icke kommit fram, utan, när de trott
sig vara framme vid Ellinge, hållit på gården vid
Örtofta och tvärtom, fastän de kört vägen rätt fram
utan att afvika. Då detta enligt trovärdiga intyg
händt till och med andans män, – t. ex. den, som det
berättas, fördomsfrie prosten Gerhard Holst, våga vi
väl icke betvifla det, men hoppas dock, som sagdt,
att nittonde seklets ’brinnande vagnar och resenärer’
skola förebygga allt ytterligare ofog af denna art,
som menniskofiendtliga eller på skälmstycken begifna
okända magter kunna vilja anställa.
Th.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
