- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
153

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud.

Historisk skizz från Gustaf I:s tid.

Af Wilhelmina Stålberg.

I.

Abbedissan och hennes systerdotter,

land alla de nunnekloster inom Norges rike, som un-er
Början af 1500-talet ännu voro i högsta flor, var -
^^- Väi intet rikare, mer ansedt och mer eftersökt,
än det i staden Trondhjem, som bar namn af Sancta
Maria Be-nedicta. Inom sitt sköte hyste detta kloster
ej allenast det största antalet nunnor, och det ur
landets förnämsta, mest högättade familjer, till
och med furstliga, utan ock oerhörda skatter, så väl
i penningar, som i klenodier, deribland smycken af
dyrbara ädelstenar och äkta perlor, hvarmed jungfruns
och helgonens bilder voro fullhängda. Det ägde ock en
mon-strans, så öfverdrifvet dyrbar, att den i hela
norden omtalades såsom den enda i sitt slag; vidare
ägde det oräkneliga silfverkärl, för kyrkans räkning,
af alla upptänkliga fasoner och dimensioner, deribland
trenne mindre kalkar af purt guld, med infattade
ädelstenar, arbetade med en häpnadväckande konst,
smak och ihärdighet, hvarom vår tid fåfängt skulle
söka göra sig ett begrepp. Silfverstakar i mängd,
placerade på de många altarena, manshöga kandelabrar
af silfver, jemte trenne ljuskronor af samma ädla
metall, nedhängande från det ofantligt höga kyrktaket;
vidare en mängd ciselerade silfverbilder på den svarta
altartafla^; tvänne starkt förgylda silfverskrin,
till relikernas förvarande, samt, mest af allt,
det massiva silf-verskranket omkring högaltaret -
allt detta väckte förundran, omtalades af tusende
tungor och gjorde Sancta Maria Benedic-tas kloster
till ett bland de märkvärdigaste i hela Skandinavien.

Allt större hopar af ödmjuka, troende, enfaldiga
eller svärmande katoliker strömmade dagligen och
stundligen till nämda klosters kyrka, att der förrätta
sin andakt, göra sin bikt och af höra messan. Härtill
bidrogo ej allenast den gamle priorns, pater Anastasii
milda och den unge kapucinermunken Bartholomei
fanatiska predikningar; icke heller det, att flera
pipor på den stora orgeln voro, såsom det påstods,
af purt silfver, hvarför messan här kunde blifva vida
vackrare utförd, än på andra ställen; utan vida mera
det, att klostrets abbedissa, fru Elin Grymte, på
långt håll slägt med sjelfva det norska konungahuset,
hade rykte om sig att vara en Guds moders utkorad. Det
berättades ju, att hon hade drömmar, så ljufva, så
himmelska, som någonsin ett blifvande helgon kunde
hafva dem - ja, visioner, uppenbarelser från en
högre verld, sådana ingen qvinna före henne - Sancta
Brigitta endast undantagen - kunde berömma sig af.

Högbemälda fru, from och helig i åminnelse - ty hvem
vågar väl bestrida, eller ens betvifla hennes fromhet
och helighet?- satt en afton, under sommaren 1529,
i sitt rum... icke cell, ty en klosterföreståndarinna
var befriad från nödvändigheten att dväljas i en
sådan.

Hon var ett långt fruntimmer, ungefär femtio år
gammal, nästan spöklikt blek, samt ovanligt mager,
allt detta af en strängt iakttagen fasta och späkning,
som hon dock icke på långt när tillämpade mot, eller
inskärpte hos sina nunnor och noviser med samma
stränghet, som den hon med sig sjelf iakttog. Man
skulle af detta kunna gifva henne omdömet, att vara
särdeles mild och liberalt sinnad samt mer än vanligt
sjelfförsa-kande och sträng emot sig sjelf, under det
hon öfversåg med andras synder. Så var emellertid
icke fallet, och vi taga oss friheten betvifla,
att så milda och stilla dygder någonsin förirrat sig
till ett kloster. Fru Elin hade helt andra afsigter
med sitt sjelfplågeri: hon ville, som man säger,
skylta med sin oerhörda blekhet och magerhet, och
aldrig har väl någon skönhet, tillhörande verlden och
sällskapslifvet, med så mycken glädje och stolhet,
i spegeln betraktat sitt anletes ungdomsfri-ska
rosor, som fru Elin sitt likfärgade; aldrig har
väl en sjuttonårig, oförståndig flicka, glömsk af
vishetsläran om förgängligheten af all skönhet,
med större tjusning insugit smickret öf-

| ver de runda rosenkinderna och de fylliga
purpurläpparna, än j helgonet in spe, fru Elin,
åhörde utropen öfver hennes spök-| lika fysionomi
och askgråa läppar, med tillägg af de enfaldi-i
gas derpå följande slutsats: »O, du Guds moder,
hvad den ! fromma fru abbedissan måtte vara »helig»;
ty att hon nagelfar på det strängaste med sina egna
synder, det synes nogsamt på henne." - Sådana ord
voro musik i vår abbedissas öron, ty hon hoppades -
ja, hon trodde, att de voro förhandspenningar på en
blifvande helgongloria efter döden. Målet för hennes
ärelystnad, föremålet för hela hennes lifs sträfvan,
ämnet för hennes ljufvaste drömmar, allt ifrån det
hon vid åder-ton års ålder af fritt val ingick i S:
ta Maria B ene dietas kloster, hade varit, att en
gång efter döden kunna blifva kanonicerad. Ingen af
hennes nunnor fick upphinna, än mindre öfverträffa
henne i helighet, d. v. s. i konsten att vara
rätt asketisk ; derföre höll hon klosterkosten
- af den hon sjelf sällan njöt - ganska god och
tillräcklig. Hon ville se sin talrika omgifning vid
godt hull, medan hon sjelf såg ut som ett spöke; hon
ville att de samtliga skulle se upp till henne, den
fromma, som excellerade i sjelfplågeri mer än någon
fantast på den tiden: hon ville, med ett ord, bjert
af sticka från alla andra och med allt detta taga
fasta på den framtida kanonisationen. Besynnerliga
ärelystnad! . . . Obegripliga förvillelse! - Och
ändå . . . huru många menniskor hafva icke, på
ett eller annat sätt, gjort sig skyldiga till lika
stor dårskap? - Odödlighet på andra sidan grafven
är visserligen en god sak; men, derom äro vi ju
alltid förvissade - de flesta bland oss, åtminstone -
bättre om denna odödlighet kan förenas med odödlighet
äfven här i tiden. - O, hur mången har ej för detta
sednare slag af odödlighet, likt Esau, sålt sin
förstföd-slorätt till en högre!

Men vi återvända nu till fru Elin, der hon satt i
sitt rum, ensam och till utseendet grubblande! Ett
tungt moln hvilade på den tankedigra, gulaktiga
pannan, der all lifssaft tycktes vara uttorkad; och,
med ena handen, hvilken var så fullständigt beröfvad
allt kött, att den liknade handen af ett benrangel,
omsluten af skinn och försedd med ådror och senor,
stödde hon det matta hufvudet.

Hon var klädd i sitt klosters - rättare sin
ordens -

drägt, blott med den skilnad, att hon, såsom
abbedissa, hade

något finare brunt vadmal i sin kjortel, samt äfven
något fi-

| nare svart tarcenel i sin mantel, sitt skapulär
och sitt dok,

| än de andra nunnorna – ty här var äfven doket
svart, hvar-

j emot pannklädet måste vara af en bländande
hvithet. Dess-

i utom bar fru Elin, till tecken af sin höga
värdighet, ett stort

guldkors, hängande på en fingertjock guldkedja.

Hvad som för ögonblicket sysselsatte hennes tankar,
hann hon ej kläda i ord, såsom hon eljest hade för
vana att göra, efter att dock först hafva öfvertygat
sig om, att ingen lyssnade på henne; ty en af de
nunnor, som inom klostret be-nämdes tjenande systrar,
sådana personer, som i andra hus kallades rätt och
slätt tjenstepigor, inträdde, efter en sakta knackning
på dörren, och anmälde jungfru Märta Kolstierne,
som bad om ett samtal med fru abbedissan.

Den höga damen böjde hufvudet, till tecken af
bifall,

men svarade intet; ty det hörde äfven till strålarne
af hennes

helgongloria, att med sin omgifning och sina
underordnade

j vara så fåordig som möjligt, hvaremot hon var långt
ifrån att

| hushålla med ord, då det gällde klostrets
intressen, eller nå-

| got annat dermed gemensamt, under samtal
med personer j

j utifrån.
l

| Den tjenande nunnan öppnade dörren, och
in trädde en |

j ung flicka, en i sanning herrlig uppenbarelse
i detta dystra

! rum; ty den fromma sjelfplågerskans sängkammare
och hvar-

Sv. Fam.-Journ. 1867. - 20.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1867/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free