Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
dagsrum hade allt utseende af en klosterboning,
ingenting af en verldslig bostad.
Jag vill ej söka att drag för drag och tum för
tum beskrifva den inträdande, såsom eljest brukas i
sådana skildringar, som denna; jag vill endast nämna,
att hon var på nittonde året gammal, smärt och lång,
frisk och blomstrande samt med ett ansigte, efter
alla reglor begåfvadt med de omisskänneligaste tecken
af skönhet, ehuru för tillfället beslöjadt af djupt
svårmod och det grymmaste själslidande.
Abbedissan räckte henne en af sina köttlösa händer
och sade:
»Välkommen, Märta, min unga franka; välkommen i Guds
och den heliga jungfruns namn! - Men ... vid alla
helgon . . . hvad fattas dig, kära barn ? - Väl har
jag mången gång sett dig sorgsen; men så som nu har
jag dock aldrig sett dig.»
Märta förde den ohyggliga handstommen till sina
fylliga läppar och yttrade, efter en djup nigning:
»Fromma moder abbedissa, min höga, vördade franka
. . . var helsad af eder stackars Märta. Jag kommer
...»
Hon tvärtystnade och sänkte hufvudet.
Fru Elin betraktade henne med bekymrad min och sade:
»Ja, du kommer. - Du har kommit - men hvarföre?»
»För att utbedja mig edert höga beskydd, ädla franka»,
svarade deri unga flickan, blyg och stammande.
»Mitt beskydd! - Och mot hvem, om jag får fråga.»
»Mot min mor och mot min morbror, franka.»
»Mot din mor! . . . mot min egen högt älskade
syster! . .. mot din morbror, den högvördige
erkebiskop Olof . . . min egen bror . . . min vän,
mitt stöd och min föresyn! . . . Hvad tänker du på,
unga flicka?»
»Jag tänker på, att ni har mycken makt öfver mina
och edra närmaste, fromma fru Elin . . . Jag tänker,
att ett ord af er skulle kunna föra dem på förnuftiga
tankar; jag ...»
»Hvad i all verlden går åt dig, barn?» utbrast
abbedissan med en den strängaste ton och min,
hon någonsin förmådde antaga mot den unga Märta,
som från sin späda barndom varit hennes älskling. -
»Ännu en gång: hvad kommer åt dig, att du vill påstå,
det din allmänt aktade och förståndiga moder samt din
morbroder, den vise erkebiskop Olof, ej skulle vara
fullt så förnuftiga som du, hvilken ännu knappast
satt en fot in i den syndiga verld, som du är ämnad
att tillhöra? - Akta dig, barn, för sådana syndiga
ord och tankar.»
»Och ändå, höga franka», svarade under djupa
snyftnin-gar den stackars Märta - »ändå måste jag
upprepa min anhållan om edert beskydd. Tänk, föreställ
eder, att de vilja tvinga mig - med hotelser, med
bannor, ja med det skarpaste våld tvinga mig att äkta
Sturen, den ljushårige svensken, som jag icke känner
. . . som jag ej kan tåla - ja, som jag afskyr.»
»Och hvarför afskyr du honom? - Hvarföre tål du honom
icke?»
»För det att ... Ja, om jag det vet eller kan
förklara, ädla franka. Nog af, en inre röst har vid
första ögonkastet på honom sagt mig, att han icke är
någon god menniska ... att något falskt . . . något,
som jag ej kan utreda, bor inom honom, samt att han
vore den siste man, åt hvilken jag ville förtro min
lefnadslycka, den siste, med hvilken jag ville lemna
fosterland, hem, anhöriga och vänner och fara öfver
till det för mig alldeles främmande Sverige.»
Märta, som i början hade talat i afbrutna meningar,
under gråt och med nedsänkt hufvud, kände sig
småningom allt mera lifvad. Hon begrep ej sjelf,
hvarifrån hon fick alla sina ord, blott det, att hon
uttalade sitt beklämda hjertas innersta tankar. Huru
bestört, ja, skrämd blef hon ej emellertid, då,
vid det hon upplyfte hufvudet och såg på abbedissan,
denna mötte henne med en blick., på en gång förvånad
och sträng, men tillika så forskande, skarp och
genomträngande, som om den velat utforska tankar,
dem hon inbillat sig ingen dödlig kände förutom hon
sjelf och - en till.
Klosterdamen, som aldrig varit gift, fastän hon
kallades fru Elin, och som aldrig älskat och derföre
haft mindre svårt
att afsäga sig verlden, än hon under motsatta
förhållanden skulle haft, var dock långt ifrån så
obevandrad i unga hjertans irrgångar, som Märta
hade trott. Väl hade den unga flickan bäfvat för,
att hennes mor eller morbror snart eller sent skulle
upptäcka hennes omsorgsfullt bevarade hemlighet;
men att mostern abbedissan skulle med en enda blick
genomtränga den, var hvad hon minst af allt hade
befarat.
Det stackars oerfarna barnets anlete utgjorde
nu en verklig skott-tafla för dessa förunderliga
blickar, som ur de djupt liggande Ögonen slungades på
henne. Hon kände dervid en stark hjärtklappning, sådan
hon förr aldrig känt, och hennes anlete öfverdrogs
så småningom af en rodnad, som blef allt starkare,
ju mer hon sjelf kände, att hon rodnade, och som inom
några sekunder från ljusaste rosenrödt öfvergick till
mörkaste purpur,
Och om denna belägenhet var henne pinsam, så ökades
den dock vida mer deraf, att en paus uppstod i
samtalet - en lång, förfärlig paus, tyckte hon,
och som hon för allt i verlden önskade se afbruten,
utan att hon sjelf vågade något ord till afbrott. Hon
kände, under de ånyo sänkta ögonlocken, som hon ej mer
vågade upplyfta, att mosterns ögon hvilade på henne;
men hon vågade icke med ett ord eller en \ åtbörd
lösa denna pinsamma förtrollning. Hon liknade den
stackars lilla fågeln under tjusormens inflytande.
Ändtligen lät fru Elin sina tunna, blåaktiga läppar
skiljas från hvarandra och frågade: »Hvarför rodnar
du, barn?»
Märta kunde icke svara; om det än gällt hennes lif
hade hon i detta ögonblick icke fårmått det.
Den allvarsamma mostern återtog i en ton, hvilken
skulle vara mild, men som var allt utom uttrycket
af en blid känsla och af en själ i jemnvigt med sig
sjelf.
»Du är icke sann och uppriktig mot mig, Märta, och
det
var dock hvad jag både väntade och fordrade af dig,
som jag
hållit så kär, allt ifrån det du föddes. Du måtte
hafva någon
skrymsla i ditt unga hjerta, dit en objuden gäst har
inträngt.
Vakta dig för det. Jag vill nu icke forska vidare,
ehuru jag
nog skulle kunna tvinga dig att lägga din hemlighet
i dagen:
- ty att du bär en sådan på din själ, jag ville nästan
säga
på ditt samvete, är säkert. Lyd emellertid
min, din bästa
väns varning och var på din vakt. Sätt dig
icke upp emot
| din moder och än mindre mot din morbroder, eftersom
vi båda
j bero af honom, enär vi icke längre hafva
något eget hem,
j sedan din far på ett så olyckligt sätt förlorade
lifvet, ankla-
| gad, som han var, för högmålsbrott, då hans
egendomar lades
under kronan. Kom ihåg, att erkebiskopen, min
höge broder,
| kan förskjuta dig, om du öppet visar dig hysa en
annan vilja
| än hans och envist vägrar att mottaga den unge
Sturen till
din make; och - betänk - hvart tager du då vägen?»
»Till eder, ädla franka, min höga vän och
beskyddarinna», utropade Märta med sammanknäpta
händer. »Till eder tar l jag min tillflygt, om
verlden blir mig for vrång. Ni skall ej neka mig
en liten cell i edert kloster.»
»Jo, bestämdt nödgas jag det, mitt stackars barn»,
gen-
I malde abbedissan, nu i vida fogligare och mildare
ton än den,
l i hvilken hon höll det förra långa talet. - »Icke
må du tro,
l att jag vågar handla tvärtemot erkebiskop Olofs
önskan och
| befallning, så syskon vi än äro. Han har en
gång för alla
bestämdt dig för verlden, icke för klostret;
och hur gerna
! jag än med öppna armar skulle mottaga dig här,
hvilken dag
som helst, i fall det vore din allvarliga önskan,
så blir deraf
j ingenting.»
»Och hvarföre det, min höga franka?»
»Hvarföre? . . . Det vet du bäst sjelf.
Ditt unga hufvud är ju bestämdt att bära en
drottningkrona, icke ett nunnedok.» | »En
drottningkrona! . . . Jag! . . . Och hvem skulle
gifva
l mig den?"
i »Inga dylika frågor till mig, Märta»,
yttrade abbedissan,
l nu i strängare ton än någonsin. »Jag älskar icke
skrymteri, | och med sådant kommer man ej långt hos
mig. Det är dig ! nogsamt bekant, att Mls Sture,
den unga svenske ädlingen, | är den rättmätiga och
ende arfvingen till sitt lands konunga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
