Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krona, som nu med orätt sitter på Gustafs, kättarens
och inkräktarens hufvud; och när nu bemälde Sture
begär din hand och du blir hans maka, blir du ju
drottning i detsamma han blir kung.»
»l detsamma han blir, ja; men han blir det aldrig.w
n Och hvad har du för anledningar att betvifla detta
?» »Alla möjliga, min höga franka. Den unge mannen
kommer hit öfver gränsen från Dalarna, derifrån han
flytt eller blifvit fördrifven, jag vet ej så noga
hvilketdera. Af Dalarnas allmoge, den han med all
ifver sökt uppvigla till uppror mot konung Gustaf,
hafva somliga lyssnat till honom, andra deremot
icke. Utan penningar, utan vänner, ja, utan ens några
bevis på att han verkligen är äldste sonen af Sten
Sture och den ädla Christina Gyllenstjerna - hvart
vill han väl komma med sina anspråk på en krona,
hvilken pryder ett bland de klokaste hufvuden, och
en spira, buren af de starkaste händer?»
Den äldre damen stirrade med vidöppna ögon på den
unga. Hon kunde ej komma ifrån sin förvåning öfver
att höra Märta, sin egen systerdotter, hvilken
hon hittills känt såsom en bland de blygaste och
anspråkslösaste flickor, hålla ett sådant långt tal
öfver ett politiskt ämne. Dock tycktes hon emellertid
blifva lika ond som förvånad.
»Flicka!» sade hon, och rösten höjdes allt mer, under
det hon talade, »jag känner alls icke igen dig och
skulle verkligen - Guds heliga moder förlåte mig min
synd - vara frestad tro, att ett ondt väsen talade
genom dig och ingåfve dig, hvad du säga vill. Har man
väl någonsin hört något dylikt? - Tala om statssaker
... du, som hittills aldrig förstått dig på sådant,
mer än jag förstår mig på en juvelerares konst eller
en skedares vetenskap! Kalla kättarkonungen klok och
stark! . . . tala utan ringaste afsky om honom, som är
i förbund med antichrist mot den enda, saliggörande
läran . . . som förstört klostren i sitt fosterland,
utjagat de heliga männen, munkarna derifrån och
tillåtit - jag blygs att säga det - nunnorna att
gifta sig; som beröfvat biskoparna sina gods och
nedsatt hela svenska presterskapet. O, jag ryser
när jag tänker på endast en tiondedel af hvad denne
Beelsebubs vän och bundsförvandt har åstadkommit. -
Gå, Märta, innan jag förirrar mig allt för mycket. Gå
hem, säger jag, och återkom icke förr, än du åter fått
din fulla sans; ty nu tror jag bestämdt, att en yrsel
gripit dig. Bed vår fru om nåd att tänka och handla
förnuftigt. Framförallt slå alla syndiga och dumma
planer ur hufvudet och besluta dig att utan knot lyda
din morbroder. - Farväl, barn; Gud och helgonen vare
med dig!»
II.
Hvem vill ej, om möjligt, hafva biskopen till
morbror?
Erkebiskop Olof i Trondhjem, af den adliga ätten
Grymte, var, såsom alla prelater från tiden nyss
före reformationen, en ganska mäktig man. Då han, i
likhet med alla andra Skandinaviens biskopar, förde
ett lysande hof och lefde som en furste i sitt väl
befästade feodalslott, med samma makt och anseende
som en prins af blodet, kanske till och med vida
öfver de kungliga prinsarna i anseende och rikedom,
så kunde han, när så påfordrades, uppsätta härar
och föra krig, oberoende af landets regent och denne
oåtspord; hvarjemte han genom styrkans rätt kunde -
åtminstone för en längre tid - göra sig personligen
oåtkomlig för konungens vrede och hämd.
Genom sin andliga jättekraft - om man så får uttrycka
sig - hade Gustaf Wasa åstadkommit, hvad ingen
monark fore och ingen efter honom förmått. Han hade
utfört ett värf, vid hvars blotta tanke de svagare
hjernorna svindlade och hvaråt de starkare egnade sin
ofrivilliga beundran, om de ock icke gillade att -
han hade brutit det svenska presterskapets makt.
Att detta stånd skulle hata och afsky honom, var
naturligt - dessa förr så mäktiga svenska prelater,
mot hvilka äfven den mäktigaste enväldige monark
ingenting förmått, enär de stodo utom all verldslig
lag och kunde endast af påfven
20*
155––-
j dömas och straffas - dessa trotsiga och bottenrika
kyrkans | furstar, sorn knappast sågo sina likar,
icke ens bland rikets : råder, intogo högsätet
framför dessa och yfdes af att vara de j förnämsta
i staten. Att förödmjuka dem, göra dem fat-I tiga,
beroende, lydiga och ödmjuka - hvilken stor själ
erfor-i drades ej till åstadkommande af allt detta! -
Gustaf Wasa l ensam hade i sitt hufvud närt denna
stora tanke, och - än | mer - han hade bringat den
till handling - något i vår i och i alla länders
historia dittills oerhördt. ! Och då
underrättelsen derom spred sig kring det öfriga
| Europa, började dess katolska presterskap
öfverallt att darra ! på sina höga platser,
fruktande att kätteriets vansinne, såsom j de
kallade protestantismen, skulle gripa allt vidare
omkring j sig; ty för väl visste de, att då en
gnista af sanningens ljus j någonstädes yppar sig,
denna förr eller sednare skulle- sprida sig l till
en låga, gjorde ock ljusets ondskefulla fiender,
obskurantis-mens beqväma vänner, allt för att redan
i dess första början | qväfva den gryende gnistan.
i Af de nordiska rikena var det ännu endast
Sverige, som
kände och hyllade de nya, de protestantiska åsigterna,
endast | det, som nu ägde ett under konungamakten
lydaktigt presterskap; - Sverige allena, som kunde
berömma sig af att gå förut med sanningens och det
rätta ljusets klart strålande fackla. I Norge och
Danmark stod kyrkan och allt hvad j j kyrkligt var
ännu på gamla foten, och der funnos ännu få, ytterst
få, som med längtan emotsågo detta bättre, som komma
skulle. - Ty att det dock en gång måste komma derhän,
var hvad man då för tiden icke ens för sig sjelf
förmådde dölja. Men man afskydde den nya läran och den
dermed gemenskap ägande totalförändringen; man hatade
dess upphof, och det i hjertats innersta rot. Så väl
i Danmark som i Norge ansågs Gustaf .- till hvars
krigiska bragder och fredliga värf man nyss hade sett
upp med oförställd beundran - nu mera som en tyrann,
lika orimlig som grym - ty han ville ju kufva själar,
hette det, hvaremot andra despoter åtnöjt sig med att
pina och förstöra endast det dödliga och förvandling |
underkastade hos menniskan.
| Af ingen hatades dock Gustaf Wasa
så hätskt och så
j grundligt, som af erkebiskop Olof i Trondhjem.
Detta var ! hvad den föregifne Sturen, den så
kallade Daljunkaren visste, och han hade således i
sin oöfverträffliga illparighet tagit sin j tillflykt
till denne prelat, då han, utstött och förföljd
af dalkarlarne, som voro nog kloka att
genomskåda honom och funno att han var en bedragare,
som for med osanningar och uppdiktade lögnhistorier,
hvarföre han måste fly undan deras l förföljelser.
l Det var förlåtligt om man i Norge, der
man kände föga
j eller intet om Sturarna och deras slägtförhållanden,
lättare nappade på kroken och trodde berättelserna
af och om den förmente Nils, än i Sverige, der
de flesta kände, att daljun-karen, hur ung han än
syntes och hur ännu vida yngre han gjorde sig, han
ändå var många år äldre än den verklige Nils Sture,
hvilken, ett tolfårigt barn, helt nyligen hade aflidit
i Upsala. Om de uppdiktade historierna angående kung
Gustafs outsläckliga hat till allt, hvad Sturar hette,
och hans förföljelse mot dem, derföre att de, endast
de, voro rättmätiga arfvingar till svenska tronen,
någonstädes skulle finna genklang, så var det just i
Norge, der man redan förut hade hört så mycket ondt
om Gustaf Wasa och trodde ändå mera. Man hade hört
omtalas hans tyranni mot domprosten Knut och biskop
Sunnanväder^ huru han af hämd mot dessa sina fiender,
som till sin olycka råkat falla i hans händer, låtit
dem undergå missdådarens död, efter att förut hafva
utstått den skymfligaste behandling, och det behöfdes
ej mera för att göra vårt grannrike på andra sidan
Kölen till den yppigaste jordmån för det utsäde
Daljunkaren hade att utså.
Få menniskor torde väl af naturen blifvit mera rikt
be-gåfvade till både kropp och förstånd, än just
denne yngling, som, ehuru född i en usel koja och af
en mor ur tjensteklassen - fadrens namn visste ingen
- var så vacker och ståtlig, att han fastade allas
uppmärksamhet och hade ett verkligt snille, hvilket
skulle kunnat förhjelpa honom, Gud vet huru långt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
