Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Märta Kolstierne eller Daljunkaren Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––158 -
ätterna, hvilka af en eller annan orsak fått ett namn
och en vapensköld, hade icke blifvit begafvade med
gods derjemte, utan voro merändels vasaller under
de rika och förnäma herrarne, som visserligen tålde
dem i sina samqväm och vid sina dryckesbord, då de
leddes på sina ensliga slott, men som dock ansågo dem
så vida under sig, att de hyste samma motvilja för
att beslagta sig med dem, som de rika bondslägterna
att genom giftermål komma i slägtskap med torparfolk
eller drängar och tjenstepigor.
Carl Adlerbjelke, Waldemars far, var egentligen
svensk till börden, såsom ock namnet antyder, men
slägten hade under kalmareunionens tid flyttat öfver
till Danmark samt derifrån till Norge, eftersom ändå
dessa tre länder, förenade under en och samma spira,
skulle räknas för ett och samma rike, fastän det i
verkligheten icke så var.
Birger hette farfadern eller ättens stamfader. Han
hade tjent under Sturarna och blifvit, för visad
tapperhet på sjelfva slagtfältet, dubbad till riddare,
ehuru det äfven sedermera blef hans lott att dragas
med bekymmer och att blott äga sitt svärd och
sin tappra arm. Sonen Carl hade en tid vistats hos
herrarna Sture, än på den ena, än den andra af deras
egendomar, och der hade han ännu varit vid tillfället
för herr Stens död och strax före alla de gräsliga
olyckor, som föregingo och ägde gemenskap med det
Stockholmska blodbladet. Endast genom en underlig
försynens skickelse undgick Carl Adlerbjelke, som
sedan flera år var enkling, den stora förödelsen,
hvars strida blodvågor framvältade Öfver hög och
låg, och kom med sin då trettonårige son öfver till
Danmark. Erkebiskop Olof, som då händelsevis var
der, lärde känna den fattige svenske adelsmannen,
behjertade hans nöd och tog både honom och gossen
med sig till Trondhjem, hvarest Carl Birgersson efter
blott några månader afled, tacksamt välsignande den
andlige herrn såsom sin störste välgörare och i hans
händer anbefallande sin enda skatt, sitt enda barn,
den blomstrande och så mycket lefvande Waldemar, den
erkebiskopen emottog såsom ett heligt testamente,
lefvande att aldrig taga sin hand ifrån gossen,
så länge han uppförde sig väl.
En öm och omsorgsfull fosterfader, den bästa man
kan önska sig, hade ock biskop Olof allt ditintills
varit för Waldemar, som med «in varma tacksamhet, sin
läraktighet och sina dygder gäldade hans omsorger. Det
bästa förhållande hade således alltid rådt emellan
fosterfar och fosterson.
Så var dock ingalunda fallet i fråga om fru Wendela
Grymte, erkebiskopens syster, som var ytterst
högmodig, hur fattig och beroende hon än var,
och som aldrig kunde rätt förlika sig med att
hennes höga broder, såsom hon med löjlig stolthet
beriämde honörn, skulle så mycket sysselsätta sig
med den »oadlige pojken», ty så kallade hon Waldemar,
viljande aldrig medgifva, att en adelsman i tredje led
var någon egentlig adelsman. Ty enligt hennes mening
erfordrades flera sekler för att göra en adlig ätt
stor och lysande. Hon ansåg den unge Adlerbjelke som
en farlig medtäflare om biskopens ömhet för hennes
egen dotter, den hon ville skulle uteslutande vara i
besittning deraf, och hon försummade intet tillfälle,
då hon kunde låta Waldemar känna hennes ovilja.
Så hade han vuxit upp, från det trettonde året
till det tjugeförsta, under kärlekens solsken å
ena sidan och hatets beständiga störtskurar å den
andra. Egentligen led han dock ej på långt när så
mycket af de sednare, som han njöt af den förra,
eller, för att tala utan förblommering - han värderade
allt för mycket sin ädla fosterfaders kärlek och
omsorger, för att låta dennes elaka syster nedslå
sitt mod.
Då Waldemar med sin far flyttade in i biskopshuset och
de båda - trots den vrångsinta fruns ifriga protester
- blefvo gäster vid sjelfva prelatens bord, var Märta
tio år gammal. Intill dess hade hon varit så ensam,
men nu fick hon dock ett barn att sällskapa med, ehuru
en gosse och hela tre åren äldre än hon. Men Waldemar
var så tålig, så förståndig och hade så mycket fördrag
med den lilla sjelfsvåldiga flickans barnsliga nycker,
att Märta prisade såsom den lyckligaste i sin lefnad
den dag, då Waldemar, den svenska gossen kom att bo
der. Hon fann de timmar, då han satt vid boken
eller skrifbordet, sjudubbelt längre, än dem,
då de båda tillsammans ströfvade i trädgården
utanför slottet eller på landet, i skog och mark,
der gossen villigt gjorde allt, hvad hon bad honom
om. Han plockade blommor åt henne, hjelpte henne att
binda kransar, matade hennes fåglar, hennes kaniner,
hennes lam, drog henne omkring i en liten vagn och
rodde henne stundom fram och tillbaka i slottsgrafven,
som var klar, lik en nutidens kanal, men ock ganska
djup, så att drunkning väl kunnat bli en följd,
i fall båten kantrat. Men dermed var ingen fara,
ty Waldemar var sjelfva pålitligheten,
Hade fru Wendela fått råda, nog hade hon gjort ett
hastigt slut på både rodd, spatserfärder och alla
slags lekar. Men erkebiskopen var, ehuru en genomgod
menniska, dock herre i sitt hus; och när han ville
att de båda barnen skulle fritt få vara tillsammans,
så nödgades fru Wendela foga sig derefter, så kärt
henne var att fortfarande få vistas i sin broders
hus. Hon vågade icke ens, så att biskopen hörde det,
banna Märta, för det hon »strök omkring och betedde
sig som en ostyrik pojke». Icke heller förmådde hon
alltid, såsom hon gerna ville det, hindra Märta under
allehanda förevändningar från att lemna rummen; ty
biskopen hade ett vakande öga på henne, och ve henne,
om hon lade hinder i vägen för hans båda älsklingars
oskyldiga fröjd eller förmenade dem att vara barn, så
länge de kunde - barn till både sinne och handling.
Ändtligen nalkades dock den tid, då de icke voro
barn mer och då de sjelfmant afstodo från sina
lekar. Waldemar var snart en sextonårig yngling,
smärt och högväxt som den unga talltelningen, med
solbränd hy och ett omisskänneligt tecken till fjun
på hakan; Märta, en trettonårig flicka, hos hvilken
det blyga qvinnoväsendet började dagas och som af
sig sjelf fann, att hon borde vara sedig och stilla,
enär hon snart var ett stort fruntimmer.
Ingen hade någonsin tänkt på, att de båda barnen
möjligen skulle kunna fatta en ömmare böjelse för
hvarandra, och ännu voro de sjelfva långt ifrån att
ana det. De sågo nu hvarandra allt mera sällan,
utom vid måltiderna; Märtas plats var nu nästan
ständigt vid moderns sida och under hennes ögon,
hvaremot Waldemar var i ridhuset, i bollspelshuset,
i fäkt-salen och annorstädes, der vighet och
kroppsstyrka skulle vinnas och öfvas. Visst tyckte
Märta vid femton år, att ingen yngling af alla
dem, hon vid sin morbroders hof lärde känna, | var
behagligare och hurtigare än Waldemar, och denne, å
sin i sida, fann ingen enda ung adelsjungfru så skön
som Märta j Kolstierne; men dervid blef det ock. De
tego ömsesidigt med sina tycken, och ingen annan
anade dem. - Allt förblef således lugnt ännu ett år.
Ändtligen vaknade Waldemar till medvetande af
sitt hjertas tillstånd, och det var med verklig
förskräckelse han upptäckte, att han älskade sin
barndomsvän och lekkamrat. Hade han erttippat sig
sjelf med tanken på ett brott och dess utförande, så
torde han näppeligen hafva gjort sig bittrare före-|
bråelser, an han nu gjorde.
Hvad tänkte han väl på? - Det var då så han lönade
sin ädle fosterfaders, den gode erkebiskopens
välgerningar mot honom. Märta, prelatens sköna,
högättade systerdotter, hvars hand var ämnad åt en
bland de förnämsta ädlingar i landet, på henne vågade
han kasta sina blickar, henne djerfdes han tänka
sig annorlunda, än såsom sin fordna barndomsvän,
nu stående allt för högt öfver honom!
Nej, han djerfdes det icke, han tänkte visst icke så
brottsligt och så dåraktigt. - Nej, nej, nej! »Den
heliga jungfrun och alla himlens helgon bevare mig
ifrån att vara så fåvitsk!» sade han till sig sjelf.
Och ändå - ju mer han bestraffade sin synd, sin
fåfänga, sin otacksamhet och sin förmätenhet, ju värre
blef det, dag för dag och stund för stund. Hans ångest
växte och med den hans kärlek; ty kärleken är, såsom
en hvar nogsamt känner, icke en gäst, som låter afvisa
sig, hvarken med böner eller föreställningar. Tisar
man ut honom genom dörren, så återkommer han in genom
fönstret, och flyr. han genom skorstenen, så intränger
han ånyo genom den doldaste springa i rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
