Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S:t Mikaelsgrottan i Tellemarken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
har blifvit använd för religiösa bruk, derom vet
man intet. Den sägen, att hon redan i den hedniska
tiden skulle hafva blifvit begagnad af de första
kristna för hemlig gudstjenst, skall icke vara
grundad. Deremot vet man, att hon under den katolska
medeltiden varit helgad åt erkeengeln S:t Mikael,
hvars dyrkan isynnerhet skall hafva ägt rum på berg
och i grottor. Att hon haft sin egen prest, är utan
allt tvifvel, alldenstund hon, enligt anteckning
i Oslo’s jordebok, år 1398 ägde sina sär-skildta
gods, hvaribland gårdarne ’Gisholdt’ och ’Dale’ i
Me-lums socken, annex till Solums prsestegjeld, inom
hvilket grottan är belägen. Dessutom ägde hon flera
i Hitterdals praeste-gjeld belägna hemmansdelar,
skänkta af en ’Thord på Amdal’ samt af biskop
Östeins företrädare, biskop Jon, som bodde här i
trakten. Dessutom skall hon hafva blifvit rikligen
försedd med fromma gåfvor, såsom vaxljus och andra
till själens salighet bidragande offer. Hon har varit
i stort anseende såsom vallfartsort för botfärdiga
syndare, och många underverk skola enligt sägnen
hafva tilldragit sig under detta enkla, heliga
kyrkhvalf. Man tror, att den svåra uppstigningen samt
den ännu svårare och farligare nedstigningen skulle
hafva varit orsak dertill, att man på den tiden ansåg
det för en större förtjenst att besöka denna kyrka, än
de öfriga lättare tillgängliga. Under reformationens
våldsamma införande har S:t Mikaelskyrkan varit
en sista tillflyktsort till andaktsöfningar för de
katoliker der i trakten, hvilka ej ville afsvärja
sig fadrens tro. Man antager också, att de med
afsigt hafva gjort vägen dit ännu obeqvämare,
för att afskräcka förföljarne från att komma dit
upp. Den siste munken vid namn ’fader Sylvester’,
skall hafva aflidit i grottan och vara begrafven
i en, innanför dess bakvägg befintlig, nu mera
sammanstörtad mindre öppning, hvarest man tror att
kyrkans sakristia varit belägen. Yisst är emellertid,
att från grottans bakgrund, isynnerhet från taket,
framsipprar vatten ur det för öfrigt torra hvalfvet,
hvilket gifver anledning till den förmodan, att en
sådan inre grotta verkligen existerat, och att genom
dess sammanstörtande utåt, remnor uppstått inne i
fjället, från hvilka vattnet nu framkommer.
Vid reformationen, som infördes genom kungligt
maktspråk, blefvo kyrkogodsen indragna och till
en del fördelade bland andliga och konungens
gunstlingar. Man beröfvade äfven S:t Mikaelskyrkan
dess egendomar; dess prydnader bort-togos och presten
förjagades. Det oaktadt fortfor den att vara i
stort anseende för helighet och undergprande kraft,
alldenstund folket ännu hyllade den gamla läran
och det förjagade presterskapet. Ännu mot slutet
af sextonde århundradet, säger A. Munch i ’Norsk
Illustreeret Kalender för 1853’, var allmogen mycket
katolsk sinnad, och isynnerhet var vidskepelsen ganska
stark i dessa delar af landet. De luterska presterna
hade derföre ännu en hård strid att bestå, ehuru de
hade makten på sin sida; men makten missbrukade de
emellertid i sin religiösa ifver och skadade derigenom
den nya läran, i det de gjorde den hatad hos folket.
På denna tid var en herr Povel Ringkjöbing - så
kallad efter sin födelsestad - prest i Solum och
Melum. Han var en energisk och kraftfull man, som,
innan han blef prest, hade varit krigare och kunde
bruka svärdet lika så väl som bibeln. Nu var han en
ifrig reformationsprest och outtröttlig i att förfölja
och utrota qvarlefvorna af det katolska elementet i
sitt pr&stegjeld. Han var ofta våldsam i sin ifver
och var derföre fruktad af sina sockenboar, oaktadt
han i grunden menade väl med dem. S:t Mikaelskyrkan,
som, fastän hon var ödelagd såsom kyrka, mer och mer
kom i rop för helighet och hade blifvit allmogens
favoritställe, var honom till mycken förargelse. Ännu
vallfärdades man dit från både nära belägna och
aflägsna trakter; ja till och med långt uppifrån
högfjällen infunno sig gudfruktiga. Herr Povel använde
alla medel för att hejda detta afguderi, såsom han
kallade det, och var sjelf ofta uppe i grottan och
bortjagade de pilgrimer, han der träffade, samt
bortkastade de minnen, som blifvit qvarlemnade af
dem. Men allt detta ville icke hjelpa; det stränga
förbudet mot att besöka S:t Mikaelskyrkan förökade
endast lusten att vallfärdas dit, och aldrig har
detta tempel
varit i större anseende än just nu, då man derom
berättade den ena underbara historien efter den
andra. Många, som rott der förbi, påstodo, att de
vissa högtidsaftnar sett ett klart sken och hört
högtidlig sång utströmma derifrån, och den tron
utbreddes nu, att det var heliga aflidnas själar,
som höllo messa derinne.
Detta var för mycket för herr Povel; han ville
till hvad pris som helst förvissa sig om hvad som
försiggick i den mystiska grottan, men han kunde icke
få någon att ro sig dit. Ingen vågade nattetid nalkas
S:t Mikaelsfjället, och det skulle vara en förmätenhet
att försöka komma dit upp vid den tiden på dygnet; då
borde andarna få hafva kyrkan i fred. Då herr Povel en
mörk höstnatt kom från ett besök hos en em-betsbroder
i Holden och dervid blef rodd öfver sjön, fick han
omsider syn för saga. Det utströmmade verkligen ett
klart ljus från grottan. Roddarkarlarne föllo på knä
i båten och frammumlade böner. Herr Povel befallde
dem ro honom intill fjället; men de kunde hvarken
genom böner, hotelser eller löfte om god betalning
förmås dertill. De rodde af alla krafter förbi den
nattetid fruktade helgedomen, fästande föga afseende
vid den förbittrade prestens vredesutbrott.
Herr Povel hade emellertid nu fått i sitt sinne, att
han vid första lägliga tillfälle skulle begifva sig
dit upp, och han utställde vakt, som skulle tillsäga
honom, då ljuset åter visade sig. En båt låg ständigt
klar för hans resa; men*att anskaffa roddare, var
ingen lätt sak. Slutligen lyckades han öfvertala
tvänne män ifrån köpstaden att mot hög betalning
vara honom behjälplig med ’att bryta den heliga
fjällkyrkans nattliga frid’. Det dröjde ej länge innan
han fick underrättelse om, att ljus visade sig från
Mikaelsfjället, och herr ’Povel beväpnade sig med sin
bibel och sitt goda svärd och be-| gaf sig åstad,
oaktadt hans husfolk korsade sig och försäkrade,
att han aldrig skulle komma tillbaka med lifvet.
Det var en stilla, stjernklar natt och nymånen lyste
svagt. Märkvärdigt nog var det just natten före
S:t Mikaelsdag, således fjällkyrkans skyddsengels
högtidsdag. Sakta gick färden öfver det lugna vattnet;
snart voro de i närheten af S:t Mikaelsberget, och
på ett egendomligt sätt blandade sig det röd-aktiga,
svaga ljusskenet från grottan med stjernornas skimmer
i vattnet. Då de kommo närmare inunder grottan, tyckte
de sig höra svaga, långt utdragna toner, der uppifrån,
liksom en bäfvande klagan från fjällets inre; men
detta så svagt och obestämdt, att de nästan trodde,
att det blott var nattvinden, som for fram mellan
klippremnorna. Båten lade till inunder klippväggen,
presten steg i land och befallde sina ledsagare att
följa med; men nu hade förskräckelsen bemäktigat sig
äfven dessa. Då de blickade upp efter den svindlande
stigen, som knappast syntes i halfmörkret, vägrade
de bestämdt att följa - han kunde ju ropa, om deras
hjelp skulle behöfvas. Herr Povel klättrade då upp
ensam, oaktadt hvarje steg var lifsfarligt i det
bedrägliga, svaga månskenet. Men presten var ganska
noga bekant med stigen, och han hade ett skarpt öga,
en säker fot samt en orygglig viljekraft. Han skred
så småningom uppåt, och allt efter som han nalkades
öppningen, erhöll han hjelp af ljuset från grottan;
detta var dock icke starkt och tycktes komma från
bakgrunden. Han urskilde också nu bättre de toner,
som ljödo derifrån, och han igenkände tydligen i
dem katolsk kyrkosång. Nu hade han blott ett steg
öfrigt - och han befann sig i grottans öppning samt
skulle nu omsider få se, hvad der försiggick. - Men
i samma ögonblick försvann ljuset och han stod der
i ett djupt mörker, som det svaga månskenet utifrån
knappt förmådde genomtränga på några få fots afstånd
från ingången.
Det dröjde något, innan herr Povel hann att samla
sina tankar; grottans ogenomträngliga mörker, som
i sitt sköte kunde dölja mången förfärlig gestalt,
mången hotande fara, kom hans mod att vackla. Men i
den fasta öfvertygelsen, att han gick i sitt lofliga
kall, tog han mod till sig, drog sitt svärd, tryckte
bibeln till sitt bröst och skred fram under det mörka
hvalfvet, i det han med hög röst uppstämde Luthers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
