Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ströftåg på ön Java.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 ––
bära mörkare färger an der, vanligen bruna, blå,
till och med svarta; kineser fattas naturligtvis
icke heller här. De kringvandrande handelsmännen
utbjuda här många saker, som icke förekomma i
Batavia, t. ex. präktiga fåglar från Momkkerna och
Celebes, och de vandrande gårkockarne utropa ’deng
deng’. d. v. s. saltadt, i solen torkadt och derpå
kokt buffelkött.
Surabaya har en stor öfvertäckt handelsplats,
som består af tre långa bredvid hvarandra löpande
gångar. Taket hvilar på bambupålar och sluttar
åt båda sidorna, så att sjelfva kanterna befinna
sig blott något öfver en manshöjd från marken. De
särskilda bodarna äro skiljde från hvarandra genom
bambuväggar. Allt ligger om hvartannat i brokig oreda,
och det hela visar en obeskriflig oordning.
Javanesernas stadsqvarter har blott några få murade
hus, alla öfriga bestå af bamburör och blad af
atap-palmen. An-Il märkningsvärd är Javanesernas stora
begrafningsplats. Emellan 11 javaner och malayer
förekommer en stor skilnad vid begraf-lj vandet
af de döda. Malajerna välja begrafningsplatserna
alldeles godtyckligt, än invid boningshuset, än
ute på fältet. Javaneserna deremot lägga stor vigt
vid en väl hägnad begrafningsplats, på hvilken
de särskilda klassernas grafvar äro skiljda från
hvarandra. Der såg herr de Molins den infödde fursten
af Surabaya förrätta sin bön på fadrens grafkulle;
han var ganska enkelt klädd och åtföljdes af en
prest. Solen var just i sin nedgång, blommorna af
cambodj a-växten, med hvilken de flesta grafvar
äro prydda, utbredde en herrlig doft, och allt var
stilla och högtidligt. Utanför begrafningsplatsen
var en betydlig menniskomassa församlad; då radhen,
d. v. s. fursten, passerade fram igenom densamma,
kastade menniskorna sig ned för honom och berörde
jorden med pannan.
I Javanesernas kampong förfärdigas många värderika
saker af koppar, särdeles lådor för betelns bevarande
och vatten-ämbaren; äfven guld- och vapensmederna
lemna vackert arbete, och sarongerna från Surabaya äro
berömda. Surabayas hästar äro också i stort rop, och i
Calcutta, hvarest man vet att uppskatta dem, betalas
de bra. Guenhungs, som uppdragas i bergsbygden, äro
visserligen små, men ganska kraftfulla, snabba och
eldiga, och fördraga det heta klimatet mycket bättre,
än de, som komma ifrån Makassar och Sandalwood-ön. De
hafva tjockt hufvud, rund buk, finbildade, men dock
ganska muskulösa ben, glatt, glänsande hår, äta för
det mesta blott gräs och understundom något ris. Vida
högre värderar man de så kallade sundahästarne,
sorn äro större och mycket snabbare samt försedda
med yfviga manar och svansar.
Bland folket herrskar vidskepelse i hög grad, och
muha-medanismen har icke kunnat utrota densamma. Vi
vilja här berätta en händelse, som tilldrog sig för
några få år tillbaka.
Nära en af Surabayas förstäder ligger ett rätt
snyggt värdshus, som hölls af ett, efter allt
utseende, ganska lyckligt äkta par. Dessa menniskor
befunno sig i välstånd, och deras hus var talrikt
besökt. Visserligen trodde grannarne sig veta,
att icke allt gick rätt till, och att trolleri
hufvudsakligen befordrat välståndet, men man
bekymrade sig icke vidare om sådant prat. Efter
någon tid togo emellertid sakerna en allvarsammare
vändning. En ung flicka hade spårlöst försvunnit,
alla efterforskningar blefvo utan resultat, blott
så mycket hade man sig bekant, att man sist sett l
arnet på det der värdshuset. Nu antog man att flickan
blifvit slagtad derstädes, och vederbörande funno
sig föranlåtna att fängsla de äkta makarne.
Värdshuset blef stängdt, man anställde gräfningar och
fann spår efter förfärliga handlingar. Saken förhöll
sig på följande sätt:
En gång hade en fattig man under en pilgrimsfärd
till Mekka anländt till värdshuset och begärt
herberge. Detta beviljades honom gerna. Han blef qvar
ett par veckor, åt, drack och mådde väl, och sedan
han hvilat ut och hemtat nya krafter, fattade han
åter vandringsstafven. Penningar, sade han, hade han
icke att betala med, men han ville gifva värdfolket
ett godt råd, som vore bättre än guld och silfver. J
kunnen utan möda blifva rika, om j årligen slägten en
mellan sju och tio år gammal flicka och med blodet
bestänken golfvet i edert hus; derpå måste offret
nedgräfvas djupt under huset. J sko-
len snart få se. huru lyckligt eder rörelse
kommer att gå, j skolen blifva rike, aktade af alla
och lefva länge.
De bedårade menniskorna följde snart hans råd
och dödade flera barn. Nu blefvo de dömda att
dö i galgen. Herr de Molins var ögonvittne till
afrättningen. Denna hemska scen vilja vi dock
icke beskrifva, utan blott i korthet omnämna
förberedelserna dertill. De stackars syndarne
beledsagades af ungefär 15 muhamedanska prester; man
och hustru voro hvitklädda och buro blomsterkransar
på hufvudet; äfven hade man fästat blombuketter i
de sammanbundna händerna. Hustrun nickade leende mot
den församlade mängden, men mannen blef, oaktadt den
museimanska fanatismen, vanmäktig, då han varse-blef
galgen, och sjönk i armarna på de båda bödlarne. Den
| verkställande bödeln var en kolsvart neger. Men nu
vända vi j oss bort från denna sorgliga tafla.
Genom staden flyter Kali Moss, som man med rätta
benämner ’Guldströmmen’; han slingrar sig bred och
majestätisk genom trakten, som framställer herrliga
landskaper. Längre inåt landet finner fornforskaren
ett rikt förråd på byggnadsverk från de tider, då
buddhaismen och brahmaismen blomstrade på Java. Islam
har först mot slutet af medeltiden blifvit herrskande
på ön. I det inre af ön ligga hundratals tempel,
till största delen fallna i ruiner eller öfverdragna
af den storartade vegetationen.
Bland folket herrska ännu många
föreställningar från buddhaismens och
brahmaismens dagar, och gamla seder och bruk
hafva bibehållit sig ända till nuvarande tid,
oaktadt islams prester ifra deremot. Dertill hörer
offret, som hembäres Kaiman. Det händer icke
sällan att någon af de här talrikt förekommande
krokodilerna griper en menniska, för att göra sig
en god måltid. Då en sådan händelse inträffat,
ser man | om aftonen en mängd små, af bambu
flätade käppar simma l på strömmen. På hvar och
en är fästad ett par vaxljus tillika med frukter,
läckerheter och blommor. Så förhåller det sig med
Kaimans-offret. Ofta ser man träden behängda med
ett slags kokarder och hvarjehanda brokigt papper.
Javaneserna tro, att de genom dylika offer
kunna blifva välmående eller ! erhålla en mäktig
afföda, och hela familjer vallfärdas i procession
till sådana offerträd. Det yngsta barnet
går i spetsen, derpå komma de öfriga efter åldern,
och fadern sist. | Här må äfven anmärkas,
att döden i allmänhet icke har
i någonting fasansfullt eller sorgligt för
Javaneserna; den ofvan j omnämda mördaren, som
blef vanmäktig, utgör ett undantag. l Vanligen
gå de ganska likgiltigt döden till mötes, och
likgil-i tiga äro de äfven, då andra dö. Man ser
knappast några be-! dröfvade ansigten, hvarken i
’sorghuset’, vid begrafningshög-| tidligheterna
eller på begrafningsplatsen. För museimanen är j
ju döden blott ett nödvändigt slut på det jordiska
lifvet, hvil-| ket i paradiset får en vida angenämare
fortsättning; hvarföre l då sörja och klaga?
De inhemska furstarne på Java hafva nästan alla
blifvit mediatiserade af holländarne, och blott
tvänne af potentaterna ! hafva fått behålla en viss
prakt och anseende af makt och | betydelse.
Dessa äro ’kejsarne’, eller rättare furstarne,
eller | om man så vill, sultanerna af Solo eller
Surakarta och Djokjo-I karta. Men det förstnämda
kejsarriket innehåller blott 112 | qvadratmil och
har vid pass 600,000 bebyggare. Kejsaren l
lärer utveckla prakt, så mycket häris inkomster
tillåta honom, | men han kan ej uträtta någonting,
som ej gillas af den i hans hufvudstad Surakarta
boende holländske residenten. Denne har noga
uppsigt öfver hans mått och steg, liksom England på
fastlandet i Ostindien låter bevaka de mediatiserade
radschas. Kejsaren af Solo är på samma gång verldsligt
och andligt öfverhufvud och har titeln susahunan;
han bor i sitt präktiga ’kra-ton’, palats.
Kejsarriket Djokjokarta är ännu mindre,
ett fragment af det gamla och fordom mäktiga riket
Mataram. Vid båda hofven herrskar en utomordentligt
sträng etikett. Man berättar, att tjensteandar
måste utbreda mattor för herrskarnes fötter,
der de framgå, på det de ej må beröra jorden.
Också bru-! kas ett eget slags nådebevisning, som
sannolikt icke är bekant i för de europeiska hofvens
ordenskommissioner. Kejsarne på Java ! utdela inga
örn- eller elefantordnar, inga påfågelsfjädrar, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
