Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ströftåg på ön Java.
- En flickas historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tummar sitt förklä’ och bryter helt visst
Lavendel en qvist,
Tar den i munnen och svara ej vill,
Men — står still.
Kaffe och öl,
Lifva båd’ ungmö och dräng,
Här tåls ej söl,
Dansen går åter i fläng,
Kinderna purpras och bröstet det häfs
Och lustigt det lefs,
Ända tills månan på himmelens pell
Bådar qväll.
Då par om par
Söker en tufva i lund,
Lika godt hvar,
Blott de få språka en stund,
’Förkläden’ är dem en obekant lyx,
J fröknar, hvad tycks?
De fria helt enkelt: ’säg vill du mig ha?’
— Och få ja.
Så går det till
Uti Guds fria natur,
Trasten sin drill
Spelar i ångande fur,
Bäckarne glittra och skogen står grön
Kring krusiga sjön;
Och än öfverallt finns af Eden en bit —
Skynda dit!
Lea.
En flickas historia.
(Forts. och slut fr. sid. 164.)
Pappa blef orolig, mina väninnor, ibland dem
Amanda, samlades omkring mig, för att betyga sitt
deltagande, och mina beundrare gåfvo sin oro
öfver mitt helsotillstånd tillkänna i mer eller
mindre fadda ordalag.
Hu, hvad alla dessa menniskor föreföllo mig
afskyvärda. Deras falskhet harmade mig så, att jag
kände en innerlig lust att utbrista i tårar.
Wilhelm var den ende, som icke frågade efter,
antingen jag var frisk eller sjuk.
Ändtligen var balen slut och gästerna borta.
Wilhelm nalkades för att säga god natt.
»Nå, var det roligt att spela sjuk?» frågade han.
Han gick, utan att jag bevärdigade honom med ett
svar. De tillbakahållna tårarna störtade nu utför
mina kinder. Jag gret så, som ett barn gråter, då
man beröfvar det en kär leksak. De voro bittra dessa
tårar, ty de voro ångerns.
Min far blef förskräckt, då han fick se mig så
upprörd. Han ville genast sända efter en läkare,
men min mor lugnade honom och försäkrade, att endast
sömn och hvila behöfdes för mitt återställande. Pappa
kysste mig med öm oro, och så blefvo mamma och jag
allena.
Jag kastade mig om hennes hals och snyftade högt.
»Min älskade flicka, hvad är det, som egentligen
bedröfvar dig?» sporde mamma.
»Och det frågar du?» utropade jag. »Är det icke
jag, som framkallat dessa orättvisa anmärkningar om
dig? Hade jag lyssnat till dina råd, skulle dessa
menniskor aldrig hafva anklagat dig. Mamma, mamma,
kan du förlåta det onda jag gjort dig?»
Att upprepa min moders ord är öfverflödigt. Hon
försökte försona mig med hvad man sagt genom att
förklara, att det låg en viss sanning deri. Hon hade
verkligen förtjenat dessa anmärkningar och sökte
bevisa det genom att säga:
»Det är tyvärr sant, att jag icke förstått att rätt
handleda dig. Dotter till en fattig handtverkare,
som hade föga tid att egna åt sina barn, fick jag
växa upp utan någon annan undervisning, än den, jag
erhöll i en skola, der det betalades 12 skilling i
veckan. Då jag blef fullvuxen, sade man, att jag
såg bra ut. Jag trodde derpå, och mitt förstånd
förvillades deraf. Det skulle hafva blifvit det ännu
mera, om jag icke lärt känna och älska din far. Han
var då en ung, rik och ansedd köpman; jag var en
fattig, fåfäng och ouppfostrad flicka. Jag blef hans
hustru. Tacksamhet och kärlek fästade mitt hjerta vid
honom. Genom att blifva en god hustru sökte jag att
löna honom, för hvad han gjort för mig. Min behagsjuka
riktades nu endast på att behaga honom. Jag lefde
blott för hans glädje och lycka. Du, vårt enda barn,
var din fars ögonsten. Att se fel hos dig var ett
lidande för honom. Jag saknade också mod att påpeka
dina karakterslyten. Jag önskade visserligen rätta
dem, men förmådde det icke. Din behagsjuka plågade mig, men jag tänkte enfaldigt
nog: »När Laura får ett allvarligt tycke, skall hon
förändra uppförande. Kärleken till en man, skall göra
min flicka till en klok och förståndig qvinna.»
Icke kärleken i denna mening åstadkom denna
förändring: men väl kärleken till mina
föräldrar. Dock, detta skedde icke på en dag.
Jag tillbragte natten utan sömn. För första gången
insåg jag, att jag ej var utan fel och bad till Gud
om förmåga att blifva en god dotter.
Morgonen grydde, och jag helsade honom med de
vackraste föresatser. Jag var nästan glad till sinnes
vid tanken på all den glädje, jag skulle bereda mina
föräldrar, då jag hädanefter skulle lefva uteslutande
för dem.
Med en viss skyndsamhet började jag kläda mig och
trädde fram till den kära spegeln.
Alla mina tankar togo ögonblickligen en annan
riktning. Ordet – ful ljöd för mitt minne. Jag började
granska mina anletsdrag. Egenkärleken gjorde mig ej
längre blind; jag såg mitt ansigte, sådant det var,
icke sådant jag ville, att det skulle vara. Det stod
klart för mig, att jag var ful.
Att så der se den ena efter den andra af sina käraste
illusioner försvinna var mer, än hvad jag kunde bära.
Baler, fester, nöjen och förlustelser, allt hade
förlorat sitt behag. Hvad hade också jag, en ful
flicka, att göra i sällskapslifvet, der endast
min faders rikedomar kunnat tillvinna mig någon
uppmärksamhet.
Sedan jag nu blifvit öfvertygad om, att naturen icke
begåfvat mig med fägring, ansåg jag för en gifven
sak, att jag i allt var raka motsatsen af hvad man
smickrat mig med att vara.
Ifrån att vara öfverdådigt glad, blef jag folkskygg
och misstänksam. Jag undvek sorgfälligt alla unga
män, klädde mig ytterst enkelt och stannade hemma,
då mina föräldrar foro bort. I min ensamhet begret
jag då mina försvunna drömmar.
Min far blef förtviflad öfver min förändring;
min älskvärda mor sorgsen. Hon gjorde allt för att
försona mig med hvad hon ansåg vara anledningen till
min förändring, utan att ana, det hennes Laura var
så upptagen af sjelfvisk sorg öfver sin förlorade
skönhet, att allt annat var för henne glömdt.
En dag sade pappa vid middagsbordet:
»Laura är sjuk, jag skall i morgon sända bud efter
doktorn. Något måste göras för flickans helsa, fortfar
det länge så här, grämer jag mig till döds öfver dig,
mitt barn.»
Han såg på mig med en så kärleksfull blick, att det
skar mig i hjertat. Det var åter jag, som gjorde
lifvet tungt för en af dem, hvars glädje jag borde
vara.
Min blick flög från pappa till mamma. Hennes
ansigte var äfven sorgset. Förr voro båda så glada
och lyckliga. Hvad hade framkallat denna förändring?
Min fåfänga, min oförståndiga sorg öfver förlusten
af en skönhet, som jag aldrig egt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0178.html
