Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Camera obscura. - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anbragte en konvext slipad lins, bilden på skärmen
blef tydligare, mera symmetrisk och större, men
omvänd, så att menniskorna stodo på hufvudet, träden
på grenarne, husen på taken etc.
Med undantag af denna olägenhet var bilden på
skärmen alldeles träffande och hade samma färger
som föremålen, hvilka den framställde, och formen
blef alltid riktig, antingen öppningen var rund,
fyrkantig eller trekantig.
Fig. 1 gifver oss en temmeligen tydlig föreställning
om det inträngande ljusskenet. I jemförelse med
solbildens omfång är öppningen blott en punkt; det
oaktadt föres solbilden, ehuru i förminskad skala,
fullständig in i kammaren. Emedan ljuset inströmmar i
sned riktning, faller bilden i oval form på golfvet;
dock rättar solbilden sig aldrig efter öppningens
tillfälliga form, så vida skärmen, som skall upptaga
bilden, ej föres allt för nära öppningen.
Så väl för att i dess rätta läge kunna se de i
det mörka rummet framställda bilderna, t. ex. ett
landskap, ett monument,
en lefvande grupp o. s. v., som äfven för att, till
och med då ljuset infaller i sned riktning, gifva dem
naturliga proportioner, konstruerades en apparat,
hvarom fig. 2 gifver oss en föreställning. Något
ofvan öppningen, som förde bilden till det mörka
rummet, anbragtes i sned riktning en spegel, som
återkastade bilden på en midt emot befintlig konvex
lins, liksom hos laterna magica. Under denna lins,
precist i medelpunkten af den från linsen utgående
strålen, befanns på något afstånd en slät skärm, som
i förminskad skala återgaf bilden i dess rätta färg.
De på detta högligen intressanta sätt
reflekterade bilderna visa oss icke blott de
ifrågavarande föremålens former och färger med stor
noggrannhet, utan låta oss äfven tydligen märka dess
rörelser. Experimentet dermed är icke blott i hög
grad roande och lärorikt, utan äfven ganska nyttigt
för dem, som utan möda vilja på en spegelyta betrakta
ett landskap, för att deraf göra en vacker målning.
Historisk skizz från Gustaf I:s tid.
Af Wilhelmina Stålberg.
IV.
Abbedissans visioner och dess följder.
^,’ et var en söndagsmorgon i början af Augusti må-^^U
nåd, en bland de skönaste sommarmorgnar, som naturen
någonsin låtit uppgå öfver den höga norden. Från de
branta fjällen nedsjönk så småningom den töckenslöja,
hvari de under natten varit insvepta, och den ena
bergresen efter den andra blottade sitt hufvud för den
uppgående solen, liksom till hyllning af hennes behag
och till ett tyst erkännande af hennes majestät.
Det dröjde dock en god stund ännu, innan hon
uppträdde i all sin herrlighet; ty hon, den himmelska
drottningen, behöfde, liksom jordens drottningar, tid
att pryda sig, innan hon visade sig för en beundrande
verlds millioner ögon. Purpurklädningen med det
guldsömmade släpet hade hon påtagit och dess ofantliga
veck utbredde sig så småningom öfver horisonten,
der de mjuka bolstrar, hvarpå den herrliga hvilat,
dessa molnbolstrar, skiftande i guld, violett och
rosenrödt, skyndsamt undandrogos af morgonrodnaden
och dess tärnor, hvilka nu helt och hållet försvunno.
Snart anlade solen äfven sin mantel, den gyllene,
färgad i det eviga ljusets flod, som snart utbredde
sig omkring östern, lik en böljande ström af det
klaraste guld, kastande sitt sken öfver den vaknande
naturen och väckte till nytt lif och ny kraft alla
de varelser, som nyss legat domnade under nattens
stjernprydda slöja. - Och fåglarna vaknade och kommo
fram ur sina klyftor, de nordiska fåglarna, som i
bergen bygga och bo, och helsade den gudomliga med
de toner, som skaparen gifvit dem, till uttryckande
af deras glädje och beundran.
Sist påsatte hon sitt oförlikneliga stråldiadem,
och då do första gnistorna deraf varsnades öfver
den högsta fjälltoppen, gick ett jubel genom hela
naturen. När hon nu ändtligen stod der i all sin
glans, den intet menskligt öga förmådde uthärda,
och fjordar och insjöar höllo sina klara speglar för
hennes rodnande anlete och gyllene lockar, och hon,
till tack
Garnera obscura.
Fig. 1. Ljusets inträngande.
derför, strödde myriader diamanter öfver deras rena
yta, och bäckarna började hoppa af fröjd och blommorna
fyllde sina kalkar med den ljufvaste vällukt, då
kände allt, hvad lif och anda hade, att en ny dag
åter hade uppgått öfver jorden.
Men, fastän fåglarna sjöngo och blommorna doftade och
vågorna glittrade och sädesfälten böljade -för den
ljufva morgonvinden och skogar och ängar, lundar och
näs tycktes liksom hafva iklädt sig en ny, en bjertare
grönska, rådde dock en viss förunderlig stillhet
öfverallt. Sjelfva fågelskaran tystnade, sedan den
sjungit sin morgonhymn, och allt bar stämpeln af ett
lugn, som stämde alla sinnen till andakt.
Det var nämligen Söndag - Herrans Sabbath - och en
söndagsmorgon på landet - särdeles om sommaren,
har det egna med sig, att hela skapelsen tyckes
liksom sluta sig närmare intill hjertat af dess
store upphofsman. Alla jordiska sysslor hvila; de
renputsade och högtidsklädda menniskorna gå nu med
tysta, afmätta steg, blickande omkring sig på det
herrliga, som dem omgifver, och de förnimma i sina
själar, under naturens tystnad, återklangen af de
englaröster, som fordom sjöngo:
»Ära vare Gud i höjden, frid på jorden, menniskorna
en god vilje!»
Månne man ej skall beskylla mig för öfverdrift då jag
säger, att menniskorna kände det så, eller tyckte sig
förnimma sådana englaröster den söndagsmorgon jag nu
omtalar? - Jo, visserligen; ty alla menniskor äro icke
goda, skall man invända, och sådana heliga, himmelska
rörelser vakna ej i alla själar. - Dock, må hända
någon gång ändå! . . . Ingen är väl så förkastad, så
djupt sjunken, att ju icke dess i stoftet fängslade
ande någon gång rycker på fjettrarna och tycker sig
vilja sträfva uppåt, till det eviga ljusets hem,
derifrån han är så långt bortviken; och om någonsin
detta skall inträffa, om ock endast för ett ögonblick,
så är det en söndagsmorgon på landet under sommaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
