Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXX. Gustaf den Stores deltagande i tretio-åriga kriget. - Det fria ordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smälta för söderns strålar. Aldrig har likväl en
spådom slagit olyckligare ut, eller öfvermodet fått
en svårare stöt. »Snömajestätet» hade icke allenast
icke smält - af den lilla obetydliga flingan hade
blifvit en mäktig lavin, som krossat allt i sin
väg. Så hade det ena landet, den ena fästningen efter
den andra fallit i Gustaf Adolfs händer; Collbergs
intagande hade gjort honom till fullkomlig herre
öfver Östersjöns tyska stränder. Flera tyska furstar
hade ingått förbund med honom. Nu, i slutet af året
1631, ansåg han sig vara tillräckligt stark, för att
våga ett fältslag mot den fruktansvärde, hittills
oöfver-vunne Tilly, på en gång Bayerns, ligans och
kejsarens general, en man, som grånat i vapen och
berömde sig af att aldrig hafva njutit qvinnogunst,
smakat vin eller lidit nederlag.
Tilly sjelf och de flesta af hans fältöfverstar
hade inom förskansningarne velat afvakta fienden;
men hans närmaste man i befälet, Pappenheim, som
gällde för kejserliga arméens tappraste krigare,
genomdref den åsigt, att man skulle på öppna fältet
möta svenskarne. Så snart derföre dessa syntes
i antågande, ordnade Tilly sin här på den stora
slätten norr om Leipzig nära byn Breitenfeld, med
artilleriet på sluttningen af en ås och solen samt en
stark nordvestvind på ryggen. Fotfolket uppställdes
i 17 stora hopar, och på flyglarne rytteriet. Tilly
sjelf anförde centern, Pappenheim den venstra flygeln
och grefve von Ftirstenberg den högra. Hela denna
härmassa - omkring 40,000 man - bestod i allmänhet
af storväxta, kraftiga, i många fälttåg härdade
kämpar, vana vid den nog- j grannaste ordning i
fältrörelserna.
Gustaf Adolf, hvars styrka utgjordes af 22,000 man
egna trupper samt 15,000 man sachsare, anviste dessa
sednare, under Arnheim, deras plats på venstra sidan
om svenskarne, hvilka han uppställde efter den af
honom sjelf uppfunna slagordningen på tvenne linier:
kavalleriet fyra, infanteriet sex man högt. Konungen
kommenderade sjelf högra flygeln, Gustaf Horn
den venstra och öfverste Teuffel centern. Öfver
andra linien förde Johan Baner, Hepburn och
Hall befälet. Framför centern placerades en mängd
kanoner under Torstensson, äfvensom flera batterier
läderkanoner framför hvarje brigad. Mellan alla
kavalleri-sqvadroner voro plutoner af mu-sketerare
instuckna, som med en fruktansvärd eld kunde mottaga
hvarje anfall.
Efter det att härarne sålunda blifvit uppställda, red
konungen kring bland lederna, talte några uppmuntrande
ord och j begaf sig slutligen till centern, der han
med blottadt hufvud | och sänkt värja i en kort bön
anropade härarnes Gud om sina ! vapens seger. Nu
började de förenade svenskarne och sach- | sarne att
röra sig framåt och de kejserligas kanoner att spela,
j hvilket snart besvarades af motståiidarnes, men
med 3 skott j för 1. Som krutröken och dammet likväl
alldeles insvepte j svenskarne i moln och förhindrade
deras rörelser, beslöt konungen att draga sig åt höger,
för att få vinden på sidan. Pappenheim, som ville
förekomma denna rörelse,
störtade sig i spetsen för hela sitt rytteri på
Svenskarnes högra flygel. Här kommenderade konungen
sjelf, och under honom Johan Baner. Sju gånger
förnyade Pappenheim sitt anfall, och sju gånger blef
han lilibakaslagen; hvarpå hans ryttare slutligen
utbredde sig i vild flykt, dragande med sig sin
förtviflade anförare.
Yid samma tid, som Pappenheim började sitt anfall
på svenskarne, hade Tilly framryckt med sina stora
tertier mot sachsarne, hvilka han med skäl icke
tilltrodde att kunna hålla stånd mot hans segervana
trupper; de råkade också snart i förvirring och flydde
hals öfver hufvud med sin kurfurste i spetsen. Endast
ett par regementen värjde sig manligen mot öfvermakten
och räddade dymedelst sachsarnes vapenära.
Sedan sachsarne blifvit slagna, anföll Tilly med sina
segrande trupper Svenskarnes venstra flygel under
Horn. För att ej öfverflyglas af den mångdubbelt
starkare fienden, drog sig den tappre fältmarskalken
något tillbaka, men afvärjde dock de kejserligas
anfall med nästan förtvifladt mod. Konungen, som såg
att Horns svaga styrka började svigta, beordrade till
hans hjelp fotregementerna Witzthum och Hepburn samt
från sin segrande högra flygel Westgöta ryttare. Då
fienden häftigt anföll de till Horns understöd
framryckande infanteriregementena, gaf öfverste
Hepburn befallning att öppna lederna, hvarpå ett
kulregn från de innanför dolda läderkanonerna sträckte
hela leder af de angripande till marken. Ändå ville
icke Tillys krigare gifva sig. Då verkställde konungen
med sin flygel den svängning, som han från stridens
början ämnat, bemäktigade sig dervid Tillys artilleri
på höjden och besköt dermed fienden sjelf samt föll
slutligen med sin flygel honom i flanken. Nu förlorade
de kejserliga modet och upplöste sig i den vildaste
flykt. Förgäfves sökte Tilly att hejda de flyende;
han sårades och var nära att blifva tillfångatagen
af en i svensk tjenst varande tysk ryttmästare,
"Långa Fritz» kallad. Endast fyra af Tillys bästa
fotregementen, gamla be-pröfvade krigare, som ännu
aldrig skådat ett nederlag, höllo stånd vid kanten
af en skog mot de förföljande svenskarne, ända tills
det natten bröt in och skiljde de stridande åt.
Så hade svenskarne efter 5 timmars blodigt arbete
tillkämpat sig en fullständig seger. Ungefär tiotusen
lik betäckte valplatsen, af hvilka största delen
utgjordes af österrikare; af sachsarne stupade
2000 man, Svenskarnes förlust uppgick till endast
700. Fiendens hela artilleri, en mängd fanor och
standarer, krigskassan jemte många andra dyrbarheter
blefvo segrarens byte. Så stort var de kejserligas
nederlag, att Tilly på sin flykt till Hålle och
Halberstadt icke förmådde bringa tillsammans mer än
600 man; - och så var den ha’r förintad, som helt
nyligen varit en skräck för Tyskland.
-
Det fria ordet.
Kejsare och kungar sågos förr regera,
vädjande till bilor, list och våld och hot, läto
sig af rätt och lagar ej genera, gjorde hvad dem lyste
uppå jordens klot. Prester, potentater gjorde liksom
de, och de värste voro sjelfva påfvarne.
De förtryckta folken fingo allt fördraga, bidande
som fången på sin frihets dag. Såld den svage var,
som vågade att klaga; krossad blef han genast med
ett enda slag. De, som hade makten, hade också rätt,
Och en hvar bevisade det på sitt sätt.
Men till skräck för våldet och tyranners skara, som
i neslig träldom höll en fåvitsk hop, Gutenberg fann
upp den konsten underbara
att ge kropp åt tanken. Mäktigt ljöd hans rop: Varde
ljus! En blixt ur mörka molnen sköt, som okunnighetens
täta töcken bröt.
Snart det fria ordet flög kring vida verlden; löst
blef fj ettrad ande, snillets gudamakt, som man ej
betvingar med de dragna svärden, som ej hejdas kan af
kulor eller vakt. utan tränger djerft in uti kungasal
och till kojan ned uti den djupa dal.
Denna makt, den växte, liksom när man kastar stenen
uti hafvet. Först en liten ring ses på ytan
bildas, men den vidgas, hastar småningom det hela,
stora verldshaf kring. Så det fria ordet trängt
kring jordens rund, folken upplyst, troner skakat i
dess grund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
