- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
199

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier vid vägen. Heder och skam.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

herrlighet och icke hålla sitt goda samvete falt för slem
vinning ...»

r>Fy! Trybom talar som en menniskoföraktare! Han har
ett alldeles bakvändt begrepp om de ämnen, han inlåter
sig på, det skall jag i förtroende låta honom veta.»

»Det förstår sig! Man kan så tycka vid herms år, men
när man haft näsan så pass länge som jag i affärerna,
har man nog lärt sig känna qvaliteten på de gängse
varorna.»

»Godt och väl, men ännu en gång, hvem är den
der menniskan, som jag frågat efter och hans
följeslagerska sedan? Hon tycktes hvarken gammal eller
oäfven till utseendet, efter hvad jag kunde märka,
vid det floret blåste åt sidan, då hon skulle hjelpa
den kullkörde.»

»Gammal eller oäfven! Det var ett tal, det! Hon
var för några år sedan nummer ettan af stadens unga
mamseller. Jag har sett henne dansa på mången bal,
och spelat upp mången vals, der hon sväfvat som en
lärka. Öfverallt skulleyion vara med, bevars! Och hon
hade aldrig sin fot från golfvet, från första till
sista svängen. Ungherrarne stimmade omkring henne,
sä de kunnat dansa ihjäl henne. Det var på den tiden,
det!»

»Men något namn lär hon väl icke på den tiden
haft?»

»Jo, bevars! De kallade henne allmänt för Bella Rosa,
annars hette hon Louise.»

»Det var f-n så upplysande! Trybom är då verkligen
underkunnig, när han vill låta det komma i dagen»,
sade jag för att med ironiens vapen gissla honom till
besvarande af min ofta upprepade fråga. »Det har ändå
sina fördelar att hafva ett fädernenamn.»

»Hi, hi, hi!» skrattade han. »Så-å, herrn tycker
det! Nå, efter det skall så vara, så heter hon
Rosenstoff, efter sin far, som ni ser henne dagligen
följa. En dotter af prima sort, ska’ herrn veta.»

»Rosenstoff», upprepade jag och kom genom ett ganska
naturligt begreppsslut till den anmärkningen: att
lyckan icke tycks lemnat mycket stoff till rosor
hvarken på hans eller hans dotters bana.

»Det går föga rättvisare till med rosorna och törnena
här i verlden, än med hedern och skammen», genmälte
Trybom.

Varnad af det färska exemplet, afhöll jag mig från
att genom en direkt fråga förråda min nyfikenhet
och såmedelst fördröja eller tillintetgöra dess
tillfredsställande, utan sade i stället, för att på
politiska vägar vinna mitt mål:

»Trybom har då verkligen föresatt sig att i dag se
allting i svart.»

»Jag säger det sådant det är! Husch! Det är riktigt
rysligt, att så mycken orättvisa kan ha framgång här i
verlden! Hvad tror herrn om den stackars mannen, som
går och stapplar, som han ginge till döden? Att han
kunnat åka i vagn lika väl som den andra käxen? Ja,
bevars! Sitta lika styf i nacken som han, om han velat
vara lika kålsupare med honom i öfrigt. Och dottern,
stackars barn, hade kunnat vara en präktig fru,
om han så velat ha det.»

»Nu fruktar jag Trybom talar mer än han så noga kan
känna till», fortfor jag småretande.

»Jaså, herrn tror det?! Nå, då ska han få veta det
från början till slut, så får han höra, om jag pratar
mera än jag känner till.»

Härvid drog han upp sin klocka, såg på den och
sade:

»Har ännu en timma på mig, innan banken öppnas,
men hur är det med herrn?»

Ehuru jag icke med fullt skäl kunde disponera öfver
min tid, voro mina göromål för tillfället dock icke
af den angelägna art, att en timmas dröjsmål hade
något att betyda, hvarföre jag förklarade mig ej
hafva någon brådska. Han tog då till orda:

»Rosenstoff började, helt ung, sin bana som
kontorsbiträde hos en aktad firma här i staden. En
mera stadgad och stadig ungherre får man leta
efter. Sina göromål skötte han med ordning och
noggranhet. Aldrig såg man honom sällskapa med rumlare
och dryckesbröder. Aldrig kom han med nattvak i ögonen
eller slöa sinnen på kontoret. Frisk och kry var han
som aborren i vattnet. Fryntlig och vänlig mot

alla; också var han omtyckt och afhållen af en
och hvar, från och med principalen till och med
kontorsbetjenten, hvilken på den tiden var jag,
hvarigenom herrn kan förstå att jag hade tillfälle
lära känna honom. Blef han så kontorist och fick sitta
vid pulpeten. Efter några år fick han anbud af herr
Knepin att komma på hans kontor. Som vilkoren voro
vida fördelaktigare än de som kunde bjudas honom på
den plats han innehade, och som han tillika kommit
på giftastankar, beslöt han antaga tillbudet. Att
Knepin förstod, hvad han dugde till, det bevisade han,
då han efter någon tid anförtrodde honom kassan och
vidare lät honom ingå i någon del af affärerna. I
många år var allt godt och väl. Rosenstoff hade
gift sig och hade en dotter, henne, som ni vet så
troget följer honom och som jag redan omtalat för
er. Knepin hade en son, som var löjtnant på ett
husarregemente, och likaledes en vacker gök. De unga
tycktes se på hvarandra med goda ögon och ha sigte på
framtiden. Herrskapet Rosenstoff åtnjöt ett anseende,
lika stort som herrskapet Knepin, och umgicks
öfverallt i de finaste hus i staden. Men bäst som det
gick som bäst, stötte det på i viken. Den ene förstod
att rädda sig, men den andre stannade på grund.»

»Hade han icke samma möjlighet?» frågade jag. »Om
han haft samma lust; men det var, hvad som fattades
honom. När Knepin såg, att det var färdigt gå
omkull, gjorde han Rosenstoff det förslaget, att göra
ett pro-forma-köp af det stora bruket Stubbhamra,
med inventarier och lösören, som det stod, för att
rädda det undan kreditorerna, till åter-I tjenst
hvarför han föreslog att draga sig ifrån den
grenen af | affärerna, hvari Rosenstoff var
inbegripen, öfverlåta den åt honom ensam och
sålunda göra slut på kompaniskapet. På det sättet
skulle bägge stanna på det torra och vänskapen
stadfästas genom de ungas giftermål. Men den
ene ville inte höra på det örat. »Rent spel och
allom lika rätt!» tänkte han. Men bäst han tänkte,
spelade den andre ett annat spel, och så fick den
stackars herr Rosenstoff se, hvad det kostar att
vara ärlig. För honom gick det rakt i grunden med
både hustru och barn. Och allt detta lade han så
vid sig, att han aldrig kunnat repa sig. Han går
nu som en hamn, som herrn ser, och de stackars
fruntimren äro de, som uppehålla huset.
Frun bakar tébröd och mamsellen syr på symaskin.
För några år | sedan skulle det, snart sagdt,
varit en skam att icke lefva | med herrskapet
Rosenstoffs, och nu syns det, som vore det en j skam
att kännas vid dem. Så går det här i verlden!»
j Den gamle vaktmästaren vände sig åt sidan,
torkade med

af vighanden bort en tår ur sitt öga, tog en pris ur
sin dosa, sökte klara upp sin röst, som blifvit vek,
och återtog i en annan stämma:

»Men den andre, han sitter i smöret till hakan på
Stubb-hamra, hvaraf han hetes vara disponent,
är lika kavat som någonsin, åker i vagn med näsan
i vädret, som herrn kunnat se; ty hvem, om inte
han, var det, som körde omkull den stackars herr
Rosenstoff? Nu har herrn hört hela historien
och kan alltså, förstå om jag talar mera än jag
vet och har reda på.» »Men hur fick Knepin behålla
Stubbhamra?» frågade jag, Trybom var nu så i
gång med sin berättelse, att han, utan att
inlåta sig på några omvägar, fortfor:

»Jo, se, han förstår att drilla sakerna, den
karlen! I draget förlofvade löjtnanten sig med
en rik enka, och befanns, då fadren slog vantarne i
bordet, ägare till bruket. Der lefver och regerar
nu Knepin, som vore han den rätte ägaren, - hvilket
han väl också i sjelfva verket är - medan sonen |
är bosatt ner åt Småland eller Skåne, jag minnes
ej så noga! Det vissa är, att på Stubbhamra lefves
och kalaseras, som vore hvar dag den sista.
För en tid sedan ville han ha mig ut j till
Stubbhamra att passa upp vid en fest, som han
ställde : till vid invigningen af ett skolhus, men
den. som inte kom, var jag. Ingen menniska drar
sig för brukspatron Knepin, som l han nu kallas,
utan vederfares honom sådan heder, som hade han deii
rättfärdiges gerningar gjort. Och nu skulle det
vara roligt veta, om herrn tycker det ser mindre
svart ut, än jag, när frågan är om rosor och törnen,
och sådant der, som folk räknar för heder och skam?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free