Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier vid vägen. Heder och skam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, jag medger det, så framt jag icke ansåge d-etta
förhållande vara ett undantag från den allmänna
regeln."
»Jo, jag tackar! Den allmänna regeln är, att den
rike äras och den fattige föraktas; de lyckade
knepen blundar man för eller nedtystar dem, då ett
misslyckadt ärligt handlingssätt hvarken vinner
erkännande eller uppmuntran.»
Den gamle vaktmästaren urladdade ännu sin harm öfver
verldens »upp- och nedpåvända gång» i några mustiga
anmärkningar, hvarefter han ånyo såg på sin klocka,
och fann att han icke hade mera tid att »prata bort»
för denna gången.
Hans berättelse hade emellertid gjort ett djupt
intryck på mig, och jag frågade mig i tankarne:
»Är det då verkligen så illa bestäldt här i verlden
med rätt och orätt, som det, af denna historia vill
synas? Hafva då redligheten och rättrådigheten intet
gällande värde, eller bringa de inga positiva förmåner
till sina innehafvare ? Äro dygd och brott endast
klingande ljud, utan basis inom vårt eget medvetande,
eller tomma sägner från en längesedan föråldrad
sagotid ? Är deras betydelse begränsad af våra begrepp
om de praktiska företagens ändamålsenlighet och de
materiella fördelarnes ernående? - - -Jag invecklade
mig i en labyrint, ur hvilken jag icke fann någon
utgång. Jag tände då min cigarr (cigarren är en
verksam afvisare för allt tankegrubbel) och begaf
mig till mina göromål för det återstående af dagen.
Förgick härefter någon tid, utan att jag vid den
vanliga timman såg hvarken Rosenstoff eller hans
dotter gå förbi mitt fönster. Hade de inställt sina
promenader eller valt en annan väg ? Jag visste det
icke, men jag kände en önskan att ännu en gång få se
dem. De hade i mina ögon vunnit ett visst intresse
genom den historia Trybom berättat.
En afton, då en ung läkare af mina vänner kommit
att helsa på mig, meddelade jag honom den. Han hade
visserligen hört något »glunkas» derom för några år
sedan, men saken hade snart fallit i glömska, och
någon egentlig reda derpå hade han aldrig haft. Under
det vi sprakade härom, inträdde Trybom och sade,
i det han vände sig till min gäst:
»Gud ske lof, jag träffade doktorn! Det är fråga om
ett menniskolif, men intet arfvode! Nej, dör han,
så vet Gud hur de ska’ kunna få honom i jorden,
mycket mindre ge doktorn något för’et. Nå, hvad säger
doktorn?»
»Att jag i första rummet skulle vilja kurera Trybom
för krångel i tal, vore han inte för gammal och det
onda för inbitet!»
»Hi, hi, hi! Med mig har det ingen fara, så länge!»
skrattade Trybom.
»Hvem är den sjuke, och hvar bor han?» frågade min
vän.
»Han heter Rosenstoff och bor på Träskgatan.»
»Rosenstoff?» frågade jag.
»Ja, ser herrn, den knuffen tog! Herrn minnes, han
blef kullkörd här utanför häromdagen. Då jag hjelpte
honom upp, klagade han ej, sade sig bara hafva fått
en stöt i venstra sidan, den han icke ansåg betyda
något. Han ville ej en gång tilllåta mig följa sig
hem. Men hur det var, lär det onda tagit till, och i
dag fick jag höra, att han var illa sjuk. Jag gick
då för att höra, hur det var med honom. Som herrn
vet, kände jag honom af gammalt. Jag funderade väl
en stund, om det kunde synas näsvist af mig att göra
mig så närgången och om jag dermed kunde såra honom,
men så tänkte jag. att han är för gammal och erfaren
räkenskapsförare att upptaga menniskors afsigter
och handlingar i rasande kolumner. Alltså gick
jag. Det var hög tid, kan jag tycka. Elfte timman,
kära doktor!»
Doktorn tog sin hatt och käpp.
Jag har alltid haft en viss smak att se lifvet i
dess mångartade skiftningar och menniskorna under de
vexlande ödenas olika inflytande. Detta jemte det
intresse, jag fattat för den omtalade sjuke, ingaf
mig en stark håg att åtfölja doktorn. Han biföll det,
lofvade att föreställa rnig som en embetsbroder,
med hvilken han ville rådgöra.
Yid inträdet i Rosenstoffs hem funno vi allt inskränkt
till den yttersta torftighet. Ordning och sparsamhet
tycktes utgöra enda rikedomen. Två rum och kök var
hela lokalen. Luften
var dock ren och frisk, och linnet i hans bädd
groft, men hvitt som nyfallen snö. Bredvid honom satt
hustrun, under det dottern sysslade på ett annat håll
i rummet. Symaskinen stod öfvertäckt, som hade den
på länge ej varit i bruk. Vid vår åsyn fastade den
sjuke en frågande blick på oss. Min vän redogjorde
för anledningen till vårt besök och ville känna den
sjuke på pulsen. Denne drog undan handen och sade:
»Jag tackar er, men låt mig få dö!»
»Om ni kan räddas?»
»Låt mig få dö!»
»Det är stridande mot min pligt!»
»Er pligt?!––––- Hvem har pligter mot mig?»
»Om ingen annan, så ni sjelf! M har hustru och en
dotter!»
»För hvilka jag sedan länge icke varit annat än en
frätande kräfta. Gör er intet omak för mig! Det är
så ljuft att från denna mörka stridsplatsen se mot
en verld af ljus och frid! Låt mig få dö!»
Hustrun gjorde en vink åt oss och vi följde henne
in i andra rummet. Här tackade hon oss med tårar i
ögonen för vårt oförtjenta deltagande, mön öfvertygade
oss derjemte, att hennes man icke skulle begagna
sig deraf. Hon kände honom och fruktade, att en
fortsatt enträgenhet skulle plåga honom. Min vän
ansåg sig icke böra gå längre och vi aflägsnade oss,
förbehållande oss likväl rättigheten att påföljande
morgonen efterhöra hans tillstånd. Då vi kommo,
funno vi hustrun och dottern badande i tårar. Mannen
hade dött ett par timmar förut. Yi gingo fram och
betraktade honom. Den flydda anden hade qvarlemnat ett
lugn på, de stelnade dragen, som visade den försmak
han känt af den frid han gått till möte.
»Ser han ej lycklig ut?» sade enkan. * Lef va redligt
och dö nöjd! var det valspråk hans hela vandel
bekräftat», tillade hon och tryckte en kyss på hans
kalla panna.
Jag tyckte mig, då jag lemnade detta dödsläger,
sätta foten på utgångsvägen af den labyrint, hvari
jag alltsedan Try-boms berättelse irrat. Jag skulle
snart hinna slutet. Brukspatron Knepin både skänkt
stadens skarpskyttekår tolf gevär och en trumma,
hvilken storartade gåfva stått omtalad i alla Sverges
tidningar och hvarför han skulle ytterligare betackas
genom en deputation af kåren, h vilken j äg blef
vald att anföra. Antingen patronen var okunnig om
dess ankomst eller icke, hade han till middagen
bjudit sällskap och tillät oss icke att återvända
utan att hafva öfvervarit den. Yid bordet hade jag,
som ett slags hedersgäst, fått plats på värdens
ena sida. Måltiden var utsökt och sinnesstämningen
lifvad. Yid en paus i glädjen omtalade jag för Knepin,
låtsande en fullkomlig okunnighet om de mellan
honom och Rosenstoff fordom rådande förhållandena,
denne sednares död, orsakerna till densamma och
de medellösa omständigheter, hvari han lemnade sin
enka och dotter. Min värd bleknade och blef stum för
några ögonblick. Derpå hängaf han sig åt en nästan
vild munterhet, Tömde glas på glas, uppmuntrande
gästerna att följa hans exempel, gycklade öfver de
allvarsammaste ämnen och öfverskred alla gränser för
det berättigade skämtet. Det var samvetsqvalets mask,
som vred sig under förtviflans glädjeansträngningar.
Påföljande dagen kom min vän doktorn och berättade,
att han på natten fått bud att komma ut till
Stubbhamra. Brukspatronen hade fått en kongestion åt
hjernan. Hans kroppstillstånd var hopplöst och hans
själstillstånd förtvifladt. Mellan stunder af dvala
vaknade han upp till en spöklik förskräckelse för
döden. Gång efter annan framstammade han Rosenstoffs
namn. I ett ögonblick af full redighet begärde han
papper, penna och bläck. Han fick det och skref med
darrande hand: »Tiotusen riksdaler till Rosenstoffs
enka och dotter.» Doktorn, som anat ett vigtigt
förehafvande, hade kallat vittnen för att giltiggöra
det. Härefter lugnade sig den sjuke något och upp-gaf
efter en stund andan.
Doktorn hade knappast talat ut, innan Trybom visade
sig i svart frack, hvit halsduk och handskar,
framlemnande sorge-brefvet om Knepins död,
tilläggande:
»Nu står den rike mannen och Lazarus inför honom,
som ej ser till det, som verlden hedrar eller skämmes
vid. Gud vare den aflidnes själ nådig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
