Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nikolaikyrkan i Helsingfors.
- Fyra veckor i Gräfenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
senatsbyggnaden och vestra af universitetet, reser sig på en grund af
hälleberg, samt uppburen af en terrass med sextioett fots höjd
öfver hafvet, Nikolaikyrkan. En kolossal trappa af granit leder
upp till terrassen. Templet beherrskar från sin höjd hela staden
med alla dess rika, omvexlande utsigter; dess form är det
grekiska korset, med portiker af den korintiska ordningen. I
zink gjutna statyer af de tolf apostlarna pryda frontonerna.
Grundade anmärkningar hafva gjorts och kunna göras emot
stilen och de arkitektoniska proportionerna, hvilka anmärkningar
äfven torde hafva gifvit anledning till åtskilliga försök till
förbättringar, som dock föga uträttat; men allt detta oaktadt
utgör likväl denna tempelbyggnad utan gensägelse en af
hufvudstadens förnämsta prydnader. Redan på betydliga afstånd
från staden, såväl från lands- som sjösidan, ser man den blå,
stjernbeströdda domen å det mellersta tornet framskimra.
Kyrkans inre är enkelt, högt och ljust, samt prydt af en
altartafla, föreställande Kristi grafläggning, af professor Neff
vid akademien för de fria konsterna i S:t Petersburg. Till
kyrkans förnämsta prydnader hör äfven en förträfflig orgel med
femtiofyra stämmor.
Ritningen till byggnaden är uppgjord af intendenten öfver
byggnaderna i Finland, Engel; kyrkan uppfördes med
statsmedel och skänktes åt församlingen, samt åtnjuter till sitt
underhåll ett årligt statsanslag af femhundra tunnor spannmål.
Kyrkan inrymmer ungefär tretusen personer.
Förutom Nikolaikyrkan äger Helsingfors ännu en äldre
luthersk kyrka, uppförd år 1826 och inrymmande vid pass ett
tusen femhundra personer, en tyska församlingens kyrka,
beräknad för 500 åhörare, uppförd af sten och invigd på årsdagen
af slaget vid Lützen, eller den 6 Nov. år 1864, tvänne grekisk-ryska
kyrkor, äfvenledes uppförda af sten, samt slutligen en
katolsk kyrka, hvilken invigdes år 1860 och är byggd af sten.
F. B.
*
Fyra veckor i Gräfenberg.
En väninna till min mor och en passionerad förespråkerska
för kallvattenkurer tillskref mig för någon tid sedan,
att läkaren hade tillrådt henne en kur i Gräfenberg,
hvilket, som alla kallvattenkuranstalters vagga, också borde åstadkomma
de kraftigaste verkningarne.
Hon uppfordrade mig nu att göra sig sällskap och
njuta af den friska bergsluften, om jag också ej vore
böjd att deltaga i hennes kur. Jag samtyckte gerna,
och så begåfvo vi oss en herrlig julidag åstad.
Jag förbigår den egentliga resan, såsom af föga
intresse för läsaren. Anlända temmeligen nära vår
bestämmelseort, till den lilla staden Freiwaldau,
försäkrade en teologie professor, oss att man derifrån
kunde promenera till Gräfenberg på en qvarts timma,
hvarföre vi föredrogo att fortskaffa oss till fots
och skicka sakerna med vagnen, enär vi efter det
långa åkandet föreställde oss den lilla turen som
rätt angenäm. Men huru förtörnade voro vi icke på
vår rådgifvare, då vi i de tunga res-kläderna måste
klättra uppför den långa, branta vägen.
Derunder mötte vi åtskilliga herrar i grå
segeldukskläder, utan väst, halsduk eller hufvudbonad,
med en parasoll i handen och ett dryckeshorn på
ryggen, hvilket föreföll oss ytterst besynnerligt,
innan vi fingo veta, att alla kurgäster gingo så
klädda.
Då vi helt echaufferade ändtligen hunnit fram och
efterfrågade det beställda logiet, fördes vi af
inspektören till det s. k. brädhuset, hvilket ligger
högre än de öfriga byggnaderna och med frånsidan
stödjer sig emot berget. Här ledsagade han oss till
ett rum på nedra botten, hvari vattnet rann ned från
väggarne och der öfver hufvud icke det ringaste tecken
till treflighet eller komfort stod att finna. Han
tröstade oss emellertid dermed, att under salig
Priessnitz’ tid hade furstar och potentater logerat
här, samt att efter åtta dagars förlopp några rum i
första våningen blefve lediga, då vi kunde välja oss
ett utaf dessa,
Yi skådade nu litet grand omkring oss och voro
förtjusta öfver den undersköna nejd, som låg framför
oss. Rundt omkring höga bergsryggar, bland hvilka
till höger Altvater mäktigt höjde sig, alla krönta
med skog, och vid våra fötter slingrade sig vägen
ned i dalen, der man såg Freiwaldau med dess hvita
hus och långt bort till venster åtskilliga byar samt
den lilla staden Johannisberg.
Klockan kunde vara vid pass 7, då vi genom en
klockas larmande ljud underrättades om, att tiden
för aftonmåltiden var inne. Yi begåfvo oss ned i
kursalen, och här funno vi tre långa, väldiga bord,
rikligt försedda med groft bröd, smör och åtskilliga
terriner mjölk, åt hvilken kost gästerna gjorde all
möjlig heder. Man anvisade oss platsen vid mellersta
bordet, och jag lick nu rådrum att betrakta de
talrika gästerna samt deras olika ansigtstyper,
under det att ljud från alla möjliga
språk: tyska, franska, engelska, spanska,
italienska, ungerska o. s. v. susade om hvarandra,
så att det ordentligt gick omkring i hufvudet på mig.
På borddukarne låg svart vaxduk, som i en viss
ordning tvärsöfver var afdelad med kritstreck, så att
sällskapet genom dessa streck blef indeladt i vissa
grupper om sex eller åtta personer, hvilka superade
tillsammans.
Vi drogo oss snart tillbaka, uttröttade som vi
voro efter resan och .med erhållen kännedom om, att
badhustrun skulle väcka oss nästa morgon redan klockan
fyra. Hon infann sig också punktligt samt medförde ett
vått lakan, hvari hon inhöljde fru H., som derefter
ytterligare invecklades i en tjock yllefilt, så att
blott en del af ansigtet var synligt. Derpå aflägsnade
menniskan sig, men återkom om en qvart, hjelpte min
inpuppade väninna på fötterna, hängde kappan öfver
henne och förde henne i badet.
Jag följde naturligtvis med och såg, huru den arma
fru H., sedan hon hastigt och lustigt blifvit befriad
från sitt omhölje,
måste stiga i en djup, halfrund bassin med vatten,
hvarefter den obarmhertiga badhustrun flera gånger
doppade ned henne och borstade hela kroppen. Yattnet,
hvilket medelst rör ledes ned från berget till hvarje
af kurgäster bebodt hus har under
hetaste sommaren en värme af blott 7 grader R. hvarföre ett sådant
bad för den profane utgör en högst oangenäm
öfverraskning; dock skall det verka mycket
kraftigt. En österrikisk kapten berättade oss, att
han genom sjukdom varit så aftynad och svag, att man
måst bära honom inpackad i sängkläder från Freiwaldau
upp till Gräfenberg. Yäl hunnen upp, hade intendenten
Ögonblickligen låtit kläda af honom och tre gånger
efter hvarandra doppa honom ned i badet, hvarpå han
efter hvart särskildt dop togs nästan liflös upp och
blott genom stark borstning kom till sig igen. Till
och med efter en längre tids förlopp hade han måst
uppbjuda hela sin manliga och militäriska stolthet,
för att vid neddoppningen i det kalla badet icke
skrika till; dock bekom det honom utmärkt väl, och
han kände sig liksom pånyttfödd.
Återkommna till vårt rum, ryckte Pepi, badhustrun upp
fönstren, och fru H. måste nu ställa sig i närheten af
dem och duktigt låta frottera sig, hvarefter vi gjorde
litet toalett och med glasen i hand stego upp för
berget från den ena källan till den andra. Dessa porla
silfverklara fram ur bergen, och nästan allesamman äro
de mer eller mindre dyrbart infattade på bekostnad af
tacksamma kurgäster. Det ligger någonting underbart
i denna rikedom på källor, af hvilka man räknar mer
än åttatio, den ena lika klar och kall som den andra.
Vägen leder på flera ställen uppför berget genom tät
barrskog, och jag fann det redan högst nervstyrkande
att i den friska morgonluften inandas den balsamiska
doften af furor och granar. Sedan vi promenerat en
dugtig sträcka, vände vi om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1867/0206.html
