Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
så väl af unga adelssvenner, som simpla
krigsknektar. - Med detta lysande följe red han öfver
till Wermland.
Här märkte han dock genast, såsom bekant är, att
det ingalunda gick så lätt, som han hade tänkt sig,
enär värmlänningarna icke visade ringaste håg att
göra uppror mot sin laglige konung. Utom sig af harm
öfver det lika oförmodade som allvarliga motstånd,
han rönte, företogo Daljunkaren och hans män sig
det orådet att härja och bränna, hvarhelst de foro
fram. För hvarje bondgård, der de togo in, och hvars
ägare rent ut sade dem, att de voro upprorsmakare,
till hvilkas tal ingen ville lyssna, eller att de
önskade sitta i ro och ej äfventyra lif och välfärd
för hvad som icke rörde dem, hämnades den falske
Sturen och norrmännen med att påtända antingen sjelfva
boningshuset, eller en lada, en halmstack o. s. v. På
sådant sätt belystes deras väg af mordbrandseldar,
hvar de foro fram.
De lil*a förskräckta som förgrymmade vermlänningarne
beslöto genast att sätta en gräns för detta grymma
ofog. De gingo man ur huse, allt hvad stridbara
män hette, och så hade de snart samlat en här, som
tappert jagade de främmande våldsverkarne tillbaka
öfver gränsen in i Norge.
Det var således icke såsom segervinnare och hjelte
den förmente Sturen återsåg sin brud, efter tre
veckors frånvaro. Den arma Märta, som var i dödlig
ångest öfver sin Waldemar och ej visste, hvart han
tagit vägen, samt var så tärd af sorg öfver både
hans och sitt olyckliga öde, hade så när dånat af
förskräckelse, då hon såg Daljunkaren, sitt lifs onda
genius, återkomma så snart och vilja göra sin rätt
till hennes hand gällande.
Icke alldeles så lätt gick det nu för bedragaren, att
komma i samma gunst hos den unga flickans anhöriga,
som han förra gången varit. Erkebiskopen tyckte
alldeles icke om hans beteende i Wermland och sade
honom det helt öppet, menande, att han väl bordt med
vältaliga ord söka förmå bönderna till försvarande
af hans rätt, såsom den framlidne riksföreståndarens
son, men att det deremot varit ytterst både oklokt och
orättvist, att nedbränna husen öfver deras hufvuden,
tillika med allt deras förråd, för det han ej förmått
ändra deras öfvertygelse om pligterna mot en lagkrönt
konung.
Sjelfva fru Wendela var långt ifrån tillfreds med sin
blifvande mågs uppförande, hvarjemte hon grämde sig
öfver den motgång, han rönt, börjande att nu först
besinna, huru det kanske torde falla sig svårt nog för
honom, att göra sina lagliga anspråk fullt gällande;
ty att de voro lagliga, var något, hvarpå hon intet
ögonblick tviflade.
Och Märta? - hon visade ännu större afsky för
»mord-brännaren», som hon kallade honom, ehuru
icke just i hans närvaro, men väl då han var
frånvarande. Emellertid fann dock fru Wendela för
godt, att ännu en gång stå på ynglingens sida och att
nu åtaga sig hans försvar, menande att .fruntimren
alls ingenting förstodo af hvad till krig hörde,
och att må hända alla medel vore lofliga, då de ledde
till ett stort mål.
Denna jesuitiska sentens gick dock ingalunda in i
Märtas vackra hufvud, och icke heller i fru Wendelas
eget, om vi skola vara rätt uppriktiga; men hon -
hon såg dock ännu alltid Daljunkaren såsom Sverges
blifvande konung, och tillfället att blifva denne
konungs svärmoder ville hon visst icke släppa ur
händerna.
Redan några få dagar efter Daljankarens återkomst
till erkebiskopens hof erhöll denne sednare ett bref
från Sverge, deri det stod, att konung Gustaf blifvit
hastigt död och att hans svåger, grefven af Höja,
sträckte sin hand efter Sverges krona, Besagde bref
var ej undertecknadt, och erkebiskopen visste således
ej hvad han skulle tro om sannfärdigheten af den
stora och vigtiga underrättelse, det innehöll. Men
snart spred sig likt en löpeld nyheten om den svenska
konungens plötsliga frånfälle och var snart i hvar
mans mun, så att Sturens sak deraf fick en annan,
en för honom ljusare färg. Ty nu vore dock lian
den rätte arfvingen till kronan, och ingalunda den
utländske grefven, som dessutom visat sig vara en
förrädare mot Gustaf.
Daljunkarens första åtgärd var nu att åter göra ett
anfall på Dalallmogens sinnen. Han ville tillskrifva
den ett bref i sådana ordalag, att det ju måste
slå an; men som han ej sjelf var skrifkunnig, så
begärde och erhöll han af erkebiskopen det löftet,
att dennes slottskaplan skulle få skrifva efter
hans diktamen. Och hufvud att diktera hade den unge
skälmen.
Brefvet började i följande pompösa ordalag:
»Jag Nils Sture, högmäktig herre, Herr Stens, fordom
Sverges riksföreståndare, äkta och rätta son, helsar
eder alla, som bygga och bo i Sillers Dalar, Öster-
och Vester-Dalarno och bergslagen, kärliga med Gud
och Erik konung»*).
Derefter började han belasta konung Gustaf med
beskyllningar, så många och så stygga, att sjelfva
Christian tyrann stod som en ljusens engel mot
vidundret Wasa. Yidare sade han sig mena, att då
besagde inkräktare och ogerningsman nu vore död, kunde
väl han (den förmente Sturen) icke annat vänta, än att
hans redlige landsmän - och framförallt de för sin
trohet mot rikets rättmätiga och rättvisa styresmän
utmärkta dalamännen - väl skulle erinra sig hans
aflidne fader och för hans förtjensters skull gifva
spiran i sonens hand, hellre än i en utländsk herres,
främmande för deras seder och behof. Han lofvade att
städse blifva dem en nådig regent, samt att alltid
hafva sin ädle faders regering till rättesnöre **).
Ännu mycket mer i samma stil innehöll detta
bref, som var ett inbegrepp af falskhet, lögn,
hyckleri, trolöshet och hädelse, ty Guds ord och namn
missbrukades vådligen, till fosterlandets skada och de
enfaldiga menniskornas förderf. Det var sannerligen
ett mästerstycke i sitt slag och gjorde ock sin
behöriga verkan, åtminstone till en tid.
Daljunkaren hade inom Sverges landamären vida flera
med-hållare, än han sjelf visste eller hade hoppats;
ty alla de med Gustaf missnöjda omfattade hans sak,
ej så mycket af missledd öfvertygelse, utan fast mer
af illvilja. Ty få voro väl de, af den mera bildade
klassen, som ej begrepo, att denne yngling ej var
någon Sture, om ock bönderna läto inbilla sig, att han
så var; men de omfattade dock med ondskefull glädje
hvarje medel att störta Gustaf, dertill intalade af
de hämdfulla presterna, som funno sig hafva så många
skäl att hata honom.
Emellertid hade Waldemar Adlerbjelke rest natt och
dag igenom, för att så fort som möjligt hinna till
Sverge. Han ville, om det lät sig göra, skaffa sig ett
samtal med konung Gustaf, den han betraktade såsom
sin konung, eftersom han sjelf, den unge mannen,
var infödd svensk och emedan han af hela sin själ
beundrade och högaktade Wasa såsom sitt tidehvarfs
störste man. Fullt medveten af, att det största och
skamligaste bedrägeri förenades i Norge och Dalarne,
ville han, så mycket i hans makt stod, förhindra
detta bedrägeris vidare framgång och bidraga till
dess snara uppdagande.
Yi vilja ingalunde fördölja - hvad ock läsaren
länge sedan måtte hafva gissat - att den unge mannen
äfven för sin enskilda del var angelägen om den unge
bofvens, den sig så kallande Nils Stures, afslöjande
inför både konung och folk. För sig sjelf hoppades han
ej mer på Märtas ägande, men naturligtvis brann han af
ifver att frälsa henne från den fasansfulla olyckan,
att med äktenskapets heliga band blifva fastked-jad
vid en förbrytare, den der ovilkorligen måste, förr
eller senare, befordras till välförtjent straff.
Hade Waldemar kunnat ana, det Daljunkaren var en
förrymd tjuf, stammande från samhällets lägsta klass,
hur mycket mera förskräckt skulle han ej då varit,
hur skulle ej hans hjerta då varit ännu tusen gånger
mer uppfyllt af ångest öfver henne, hvars välfärd var
honom vida kärare än hans egen. Men deri unge mannen
var, liksom alla andra, bedragen af den förmente
Sturens aristokratiska utseende, ridderliga hållning
och fina manér och kunde omöjligen komma på en annan
tanke, än att Daljunkaren, ehuru skälm, likväl var
en ung adelsman, född och uppfostrad i de finaste
kretsar.
För att från Trondhjem komma ända ner till Stockholm,
fordrades penningar - och mycket penningar ändå. Att
Waldemar icke ägde några, veta vi redan, helst han
med stolthet
*) Olof Celsius, Konung Gustaf I:s Historia, påg. 379.
**) Rent historiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
