Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märta Kolstierne eller Daljunkarens Brud. Historisk skizz från Gustaf I:s tid. Af Wilhelmina Stålberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221 ––-
ste vänner, hade undanbedt sig allt intrång af
andra tjenst- ! villiga personer och reglat dörren
till rummet, der han klädde sig. i
Ändtligen blef dock denna väntan allt för lång.
Gästerna l blefvo otåliga: ett mummel af
oro och undran gick genom j hela samlingen.
Erkebiskopen blef ond och begaf sig i egen
person öfver till tornet, der den väntade bodde.
;
Han bultade på dörren . . . först sakta, sedan
hårdare . . . j slutligen af alla krafter; han
ropade - han skrek, men in- ! gen svarade. Intet
ljud hördes: det var tyst derinne, som i ’ en graf.
|
Heliga Maria! hvad betydde väl detta? Var den unge
mannen sjuk? . . . Var han död? - Än de andra då,
som voro med honom derinne? - Oförklarligt!
Här blef ej lång tid till gissningar. Dörren måste
uppbrytas och man rusade in ...
Hvad fann man då? - Ingenting. Åtminstone fanns der
ingen menniska och icke stort annat heller.
Endast brud- i gumsdrägten låg qvar på en bänk,
såsom ett hån öfver den o vänta n de händelsen.
Brudgummen var försvunnen.
Han och häris tvänne vänner, samt tjenaren, hade
halat sig ned genom det en trappa upp belägna rummets
fönster, hvarest repet, som de begagnat vid flykten,
ännu satt qvar vid fönsterposten. Den vägen var
väl vald; ty denna sida af slottet vette åt en
smal, nästan otillgänglig gränd, full med grus och
Orenlighet, och der ingen plägade färdas fram.
Den förfärliga upptäckten kunde icke döljas. Snart
visste hvarje menniska i slottet - ja, i hela
staden och deri nästgränsande trakten, att jungfru
Kolstiernes brudgum hade rymt - och det på sjelfva
bröllopsdagen. - Hvarföre visste ingen och man
förlorade sig i tusen olika gissningar.
Snart skulle dock den besynnerliga gåtan på ett
förfärligt sätt lösas; ty redan innan qvällen
och medan gästerna ännu voro qvar, anlände till
biskopsgården några oväntade och objudna gäster. De
voro konungens af Sverige utskickade, tre bland
hans förnämsta och trognaste adelsmän, åtföljda
af en fogde från Dalarna och en från Vestmanland,
samt en talrik skara af vakt, komne för att gripa
Daljunkaren, hvilken de helt öppet förklarade för en
ärelös tjuf, den der länge nog drifvit sitt ofog och
som nu ändtligen vore mogen för repet.
Man föreställe sig, om man kan, hvilken
uppståndelse, hvilket förfärligt väsen, detta skulle
åstadkomma. Erkebiskopen beskylldes af de svenske
för att hafva undanskaffat brottslingen, hvilken,
enligt deras påstående, troligen blifvit i tid
varnad af sina anhängare - såsom också fallet var,
nämligen hvad varningen beträffar, och det var nära,
att ett blodigt handgemäng kommit att uppstå mellan de
svenska knektarne och biskopsgårdens besättning. Snart
lyckades dock den gamle prelaten öfvertyga de
uppretade om, att deras misstankar voro orimliga;
ty hur skulle han väl velat gifva sin systerdotter åt
’Daljunkaren, om han trott honom vara en bof. Och öm
han fått veta^ hvem den föregifne Sturen egentligen
var - skulle han ej då velat förekomma hans flykt,
om ej af annat skäl, så af hämd, för det den nedrige
understått sig att drifva gäck med en bland Norges
förnämsta prelater och dess familj.
Lysningar efter den förrymde utfärdades åt alla
håll, och en stor belöning var utfästad för
hans gripande. Men Daljunkaren hade lyckats
få försprång och kom, såsom vi veta af j häfden,
lyckligen öfver till Hamburg.
Snart begåfvo sig konungens af Sverige utskickade
längre bort, på sin upptäcktsresa efter den förrymde,
och det blef åter tyst vid erkebiskopens hof.
Den plötsliga förändringen, den hastiga öfvergången
från sorg till glädje, och - vi måste tillägga -
äfven förskräckelsen öfver det djup af förnedring,
hvari hon varit nära att råka, hade emellertid
skakat den stackars Märtas fina nervsystem så,
att hon sjuknade, ja, betedde sig som en vansinnig.
Häftigt började hon rifva af sig först kronan,
som hon kastade på golfvet och trampade under
fötterna, sedan alla de dyr- j bara smyckena,
dem hon kringströdde öfverallt, liksom hade j
de varit eländiga sopor. Och då man hulpit henne
af med j den granna klädningen, lades hon till sängs
och började yra. samt tärdes i flera dygn af en
svår feber. j
Intet sinnestillstånd kan emellertid liknas vid
fru Wen- , delas under dessa bedröfliga
dagar. Moderskärleken höjde ändtligen sin
röst inom henne; hennes dotter, hennes enda
barn sväfvade nära grafvens rand, och det var hon,
hon sjelf, den hårda, den fåfänga modren, som
hade bragt henne dit. Hvar var nu den
lysande utsigten att blifva konungens af
Sverige svärmoder och se allas hjessor vördnadsfullt
böjas inför henne? - Och nu att hafva envisats,
grymt envisats att blifva svärmor åt en för detta
stallpojke, en lumpen tjuf, en full- j! klappad
skälm af första rangen - att så hafva låtit
draga sig vid näsan! ... O, det var ju
djupet af all förnedring. ,, Huru skulle hon
väl hädanefter våga se någon i ansigtet? ... ’ Huru
skulle hon kunna uthärda alla dessa blickar, som
helt säkert skulle med skadeglädje riktas på henne?
Erkebiskopens sinnesförfattning var ej mycket
olik hans systers, och de ängslades i
kapp öfver utgången af Märtas i sjukdom.
,;
Under flera dygn förblef denna utgång oviss, tills
ändtli- j gen en lycklig händelse verkade, hvad
inga läkemedel förmått. ;j
Waldemar stod plötsligt vid den sjukas säng. Han
hade helt oförmodadt anländt och fått veta, att
Märta låg farligt sjuk. Då, utan att låta anmäla
sig, utan att begära lof af : någon, rusade
han in i hennes rum och stod för hennes blickar,
innan ännu någon tänkt på att hindra honom derifrån.
’.\
Liksom ett trollslag verkade detta oförmodade
återseende och förtjusningen dervid till patientens
fullkomliga och snara förbättring. - I första
ögonblicket reste hon sig upp i san- ! gen och slog
sina armar om den älskades hals, och det så hårdt,
att det fordrades flera personers förenade krafter,
för att kunna lossa den ljufva bojan. Fru Wendela och
erkebiskopen tyckte ganska illa vara öfver uppträdet;
dock - hvad ville de göra?
Det var ej längre såsom en fattig, beroende adelssven,
med två tomma händer och lefvande af andras gunst,
som Waldemar uppträdde vid biskopens hof. Nej, konung
Gustaf hade, till belöning för det nit, han visat
och den tjenst han gjort honom, dubbat honom till
riddare och gifvit honom ett bland de betydligare
svenska slotten i förläning. - Det var således i
känslan af sin nya värdighet, Waldemar uppträdde och
med ädel tillförsigt anhöll om Märtas hand, den han
nu tyckte sig vara fullt värdig, icke tviflande på
hennes morbroders samtycke.
Men hvem målar hans bestörtning, hans förtviflan,
hans raseri, snart sagdt, då den mot konung Gustaf
oförsonlige prelaten, harmsen öfver att berättelsen
om dennes död saknat all grund, svarade ett ännu
bistrare och föraktligare nej till den unge mannens
anhållan, än någonsin förra gången? Med en rnan, som
öfvergaf det stolta, fria Norge för det usla, fattiga,
förstörda, af tusende eländen sönderslitna Sverige
. . . en man, som för en kättare, en inkräktare, en
tyrann, sådan som Gustaf var, förrådde sin fosterfar,
sin enda välgörare - en man, som icke blygdes att
tjena denne samme konung, prestförtryckaren och
religionsföraktaren - med den ville prelaten visst
icke befrynda sig, och han rådde således den unge
mannen att ännu en gång skynda sig bort, men att
sedan aldrig visa sig i Trondhjem.
Förgäfves föreställde Waldemar honom, att något
förräderi af hans fosterfar och välgörare ju ej kunde
komma i fråga, enär denne icke lydde under konungens
af Sverige domvärjo, utan var en den norska kyrkans
sjelfständige furste och således fullkomligt i skydd
för Gustafs hämd. För det andra hade han af sin pligt
som svensk uppmanats att, om möjligt, skydda landets
konung för en öfverhängande fara och slutligen -
hvilken tjenst hade han ej gjort erkebiskopen, genom
att lyckligen förekomma hans beslägtande med en så
van fräjdad person, som Daljunkaren.
Erkebiskopen invände dock, att detta sistnämda skett
af hämd och afund mot en medtäflare och ingalunda för
att göra sin välgörare en tjenst, hvilket väl ock var
rätta förhållandet. - Det var försynens skickelse,
menade prelaten, som afstyrt Märtas sammanvigande
med Daljunkaren, om hvilken han dock ännu envisades
att tro, det han icke på långt när vore så brottslig
och gemen, som man ville göra honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
