Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finska Riddarhuset - Prime. Ett skärgårdsminne, upptecknadt af A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
\ | hvarjemte vid första landtdag medstånden skulle
inbjudas att |; inlösa tre fjerdedelar af huset,
då det skulle förvandlas till landt-j: ständernas
gemensamma hus.
|j Yid 1863 - 1864 års landtdag afslogs
dock detta förslag
j af borgare- och bondestånden, och beslöts derpå,
att denna | fråga skulle förfalla.
j| Institutionen äger en
jungfrustiftskassa, hvilken år 1863
|| uppgick till 138,730 mark, och från hvilken årligen
utdelas il femtio pensioner.
l Öster om senatshuset ser man finska
riddarhuset, med en
1 öppen planterad plats framför sig samt på alla fyra
sidorna ; omgifvet af gator, resa sig. Byggnaden,
i modern stil, tager sig, fristående som hon är åt
alla håll, ganska fördelaktigt ut. Någonting allt
för massivt och tungt hvilar dock öfver det hela,
derigenom att den nedra våningens fönster äro allt för
låga och sammanträngda, i förhållande till de fasta
murarnes yta, samt sålunda icke stå i harmoni med den
öfra våningens höga och luftigare fönsterrad. Äfven
i det inre är nedra etagen sam-
mantryckt och tung, men trappan och den öfra
våningen, i synnerhet den prydliga riddarsalen,
erbjuder en vackrare och gladare anblick. Väggarne
i riddarsalen upptagas af alla nu lefvande och
introducerade finska adliga ätters vapensköldar,
och här försiggår ståndets landtdagsförhandlingar,
vanligen bevistade af talrika åhörare, hvilka hafva
sin plats å de gallerier, hvilka omgifva tre sidor
af salongen. I förrummet fängslas uppmärksamheten af
en oljemålning i stora dimensioner, föreställande
det ögonblick, då Kejsar Alexander II öppnar 1863-
1864 års landtdag å rikssalen i Helsingfors. Taflan
är utförd af Ekman och figurerna å densamma äro
porträtter. Den nedra våningens särskilda lokaler
äro uthyrda för allmänna verk och inrättningar,
såsom Föreningsbanken, Ilypoteksföreningen med mera.
Ritningen till riddarhusbyggnaden är gifven af
arkitekten Chiewitz, som i den nedbrunna nya teatern
härstädes afgaf ett annat vackert prof på sin konst
och sin skicklighet.
F. B.
Prime.
Ett skärgårdsminne, upptecknadt af A.-E.
L
II.
ligger någonting hänförande skönt uti att betrakta
hafvet. Hvilken underbar känsla af fröjd fyller
icke ^\ vårt bröst, när den fria, vida vattenduken
utbredes för våra blickar och det endast är himmelen,
som rundtomkring begränsar synkretsen - himmelens blåa
outgrundliga h älf, återspegladt af det outgrundliga
djupet!
Skönt är det stilla, lugna hafvet, när det, liksom
ett uppslaget öga, glänser under den bländande solens
ljusflöden och en drömlik förtrollning sväfvar öfver
dess tysta hemlighetsfulla verld. - Skönt är hafvet,
när yra vindar dansa deröfver, och dess böljor lustigt
och lätt hoppa kring det framilande fartygets bog
eller mot strandens slipade stenar och hviska der,
kring öarna och skären, ett så underbart språk om de
glada, friska äfventyren derute. - Skönt, oändligt
skönt är hafvet, när det mellan strandens träd eller
skärgårdens ögrupper blickar oss till möte och då
man liksom ser en skymt af oändligheten, så tjusande,
men ofattlig, så gränslös, men till- i dragande och
underbar!
Men när det klara ögat grumlas och det sköra
glaset i dess spegel bräckes, när hafvet börjar
sucka och våndas och djupet sjuder och vågorna
svälla allt högre, liksom ville de, lik giganterna,
storma himmelen, - när hafsskummet löses upp i fint,
hvitt puder och hoppar från den ena skarpa vågspetsen
till den andra, fräsande och kokande - och när öfver
allt detta de lössläppta vädren skrika hotfullt och
jem-rande, liksom fördömda andar, hvilka brottas och
förgöra hvarandra: - då är hafvet fruktansvärdt,
majestätiskt. Men då har det äfven sin största
tjusning för det äfventyrliga menniskosinnet. Aldrig
lockar det hågen med starkare makt utom skären,
än då; aldrig känner man sitt bröst fyllas af
| varmare begär att strida med och bekämpa de
vredgade ele- | menterna, än i ett sådant ögonblick.
j
Det är nämligen icke det medgörliga, det jemt
tillmötes- j gående, det undfallande och alltid milda,
som eröfrar vårt j hjerta; nej, det kraftiga, det
till och med uppstudsiga, det i vikande och rörliga,
det stora och oöfverskådliga, lockar det j tusende
gånger mer, uppväckande sympati och beundran. Och
l det är icke det lugna, utan det stormiga och
vredgade hafvet, som tillvinner sig sjömannens och
skärgårdsboens först i dö- ! den slocknande kärlek.
|
Huru många gånger har jag icke, när vädren blåste
upp sin vilda dansmusik för Ägirs döttrar,
klättrat upp på den j ödsliga strandklippan,
hvarifrån ögat kunde öfverskåda de j
rullande böljornas gång och beundra det mest
storartade af j skådespel - en storm på hafvet!
j
En höstdag år - ja, årtalet har verkligen fallit
mig ur minnet, men den tilldragelse jag här går att
berätta stöder sig lika sanningsenligt på verkligheten
för det; det var emellertid för öfver tjugo år sedan
- blef jag vittne till ett sådant skådespel med alla
dess vilda, storartade scenerier, dess gripande och
fasansfulla högtidlighet. Det var i Blekinge skärgård,
nära invid inloppet till Karlskrona.
Under flera dagar hade det blåst särdeles hårdt;
stormen tilltog för hvarje soluppgång, och, utan att
man visste hvarifrån de kommo, började hemska rykten
gå om timade olyckshändelser der ute på sjön.
Alla fiskare hade länge sedan skyndat sig att
söka närmaste hamn, och många seglare hade, mer
eller mindre skadade, nödgats ändra kurs, för att
på Karlskrona redd finna skydd undan den rasande
stormen. Yädret var eljest, efter landtboens begrepp,
ganska behagligt, solen strålade oskymd, luften var
varm och ren, endast en och annan ljus molntapp
jagade fram, lik en flyktande mås, genom rymden,
hvilken hade denna underliga, något ljusa, men ändå
djupa blåa färg, som lika ofelbart som en gulnad lund
antyder, att hösten är inne.
Dragen af min eviga längtan till hafvet och dess
brus och kamp, hade jag efter en lång och tröttsam
vandring kommit till pynten på en af fastlandets
yttersta uddar, som stack in bland skärgårdens tusende
kala och skrofliga klippor, utanför hvars bränningar
hafvets böljor vandra utan rast och ro.
Midt framför mig låg Östersjön öppen. Till venster
skymdes utsigten af en långsträckt bergholme, hvars
åt hafvet vända sida stupade brant i vattnet;
åt landsidan deremot bildade holmen en sakta
sluttande terrass, beklädd som det tycktes, med en
grön gräsmatta och en och annan buske. Berget gaf
nämligen skydd emot de skarpa hafsvindarna, på samma
gång som solens strålar brötos emot dess inre sida
och, så att säga, uppsamlades der till vederqvickelse
för den lilla terrassen.
Holmen, som låg ungefär ett par bösshåll från land och
skilj des derifrån genom flera alnars djupt vatten,
fortsattes åt höger af ett sandref, hvilket bildade
en långsamt böjd kurva utåt det öppna hafvet. Stormen
låg rätt på land, hvarför sjön bröt sig mot detta
ref i våldsamt, men vanmäktigt raseri.
Skärgårdens natur är, som man vet, ytterst fattig. Den
gråa nakna klippan, deri gyttjiga eller stenbundna
stranden möta hvart man än går. Granen och furan
höja sig der aldrig öfver marbuskens ståndpunkt och
tynande lif, och alen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
