Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Godt hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Godt hufvud.
’fta hör man sägas: »den eller den är duglig till
mycket; han har ett godt hufvud», eller ock: »han
är olämplig till allt, ty han har icke godt hufvud -
han är dum»; men hvad menas då i allmänhet med dessa
uttryck?
En menniska kan hafva ett godt minne för allt hvad hon
läser, ser och hör, men kan sakna kombinationsförmåga
och konsten att tillämpa de inhämtade kunskaperna;
hon kan trots sina kunskaper vara hvad man kallar
opraktisk i det borgerliga lifvet, framlefvande
således ett mera ideelt än verkande lif, väl vetande
hur allt har sett ut, huru hvarje sak tillämpas,
huru skarpsinnigare tänkare visat, att en viss
orsak bort eller framdeles skall gestalta sig, men
utan förmåga att egentligen gagna med sitt vetandes
skatter. Dessa minnesmenniskor äro ett mellanting
emellan teoretici och praktici, men utan att äga
någonderas användbarhet, och de blifva endast ett eko
af dem de hämtat sina tankar ifrån, hvarföre de ofta
betecknas med namnet »lefvande lexika». Men nekas
kan icke, att de hafva en art godt hufvud.
Andra hafva jemte godt minne äfven förmåga att
uppfatta och fruktbargöra alla intryck; dessa
personer kunna gagna mycket, äfvensom om de icke
besitta så stor beläsenhet. Vanan att tillämpa
en eller flera väl genomtänkta principer skärper
omdömet, så att de oftare komma sanningen närmare,
än de, som hafva djupare bildning. Förefinnas åter
dessa grundliga studier, så blifva deras domslut
särdeles tillförlitliga, ty då äro resultaterna
grundade på idéens sanna uppfattning och regelrätta
utförande. Sådana menniskor blifva derför intelligenta
personligheter, och få missförhållanden undgå deras
skarpa blick.
Af ett tredje slag äro de, som uteslutande äro
teoretici, de uppfatta en tanke mer eller mindre
snabbt, göra långa, praktfulla, stundom med stor
ansträngning hopkomna kalkyler på papperet, träffa
ofta det rätta, och då de icl^e göra det hafva
de förmåga att talangfullt försvara äfven det,
som är fjermare från sanningen. De utgå vanligen i
verlden som mer eller mindre lyckade skriftställare,
vältalare och poeter, som hänföra sin publik och
sitt auditorium med en underhållande fraseologi,
som är beundrans-, om än icke efterfölj ansvar d för
den i det borgerliga lifvet verkande och arbetande
individen. Uteslutande teoretici besitta vanligen
goda bokstudier, som ytterligare förädlas af deras
personliga talang att behandla ett visst ämne; de
uppträda gerna som reformatorer i hvars och ens genre;
de citera dervid många kända och okända författare;
de äro värdefulla elementer i staten, då de uppkalla
och hålla vid lif sakrika diskussioner öfver både
stora och små frågor, - men komma de in på det
praktiska gebitet, så nödgas de merän-dels erkänna,
att de med all sin höga bildning äro underlägsna dem,
som endast trampat praktikens mödosamma stråt.
Ett fjerde slag är derföre dessa handlingens och
utförandets inan, som öfver stora hinder, till och
med stundom utan tillfälle till ens elementarstudier i
sitt fack, vanligen vägledda endast af ett naturligt
förstånd, likväl banat sig väg till den opartiskes
högsta erkännande; de äro män, som med ytterligt små
resurser förskaffat sig en aktningsvärd ställning,
eller äro på väg att göra det; kännande sitt eget
värde öfverskatta de derför ofta detta och underskatta
den litterära bildningen och dess representanter. Men
en riktig praktikus är sällan helt och hållet
oemottaglig för de teoretiska forskarnes resultater;
endast då polemik kommer i fråga, upptaga de kampen
med dessa på ett sätt och med en tillförsigt till
egna åsigters riktighet, som icke kan blifva annat
än välgörande för utgången, då begge partierna jemka
med sig, öfvertygade, att det bästa blifver det,
som härflyter af begges samarbete. Nog hafva dessa
sträfsamma menniskor, hvar och en efter sin art,
äfven godt hufvud, fastän de vid utförandet taf det,
som andra uttänkt, gå en längre och mödosammare väg,
uppfylld af irrgångar och misstag, än de, hvilka
hvarjehanda ginvägar stå till buds. Det stora, kanske
aflägsna målet för deras arbete blifver alltid -
det riktigaste; och när de, mången gång med sällspord
energi,
vinna det, så framstå de i en glans, som uthärdar
jemförelse med hvarje annan framstående förmåga.
Ett femte slag af goda hufvuden äro de
s. k. fantasterna. De svärma för allt både godt och
ondt, både stort och smått; de hafva en onaturlig
svada ständigt till hands, hvilken kommer öfver den
olycklige åhöraren som ett störtbad, - intet möt-skäl
duger, ingen logik kan hämma deras allt nedbrytande
ordström, de måste tala eller förtvifla. De gå
antingen långt i sin väg eller stanna i medömkan eller
glömska som – origi-naler; händer detta sednare,
så skänka de verlden sitt förakt, för det de anse
sig oförstådda, och blifva då stundom misantroper.
Alla menniskor, som icke höra till idioternas
beklagansvärda klass, kunna derföre anses hafva godt
hufvud. Men skilnaden dem emellan består uti olika
uppfostran, sysselsättning, umgänge, lefnadsvanor
ra. m, samt om det valda vitae genus är det för den
eller den individen lämpligaste i en felaktighet
häruti är yttersta orsaken till att det säges om en
ifrågavarande person, att »han är dum eller har intet
hufvud» ; men ställ honom på en plats, der hans anlag
och egenskaper fritt och naturenligt kunna göra sig
gällande, eller ombilda, om det är möjligt, de frön i
karakteren, som i passande jordmån lemna säker skörd,
och i 99 fall af 100 skall hans förståndsgåfvor kunna
mäta sig med, om ej öfverträffa deras, som häckla
honom för hans dåliga hufvud.
Häraf följer ingalunda, att man kan proklamera
alla dem för genier, som stå öfver idioter i
skarpsinnighet. Tvärtom äro gradationerna mångfaldiga,
ehuru flertalet gerna vilja räkna sig till snillena,
vore de än helt vanliga medelmåttor. Det verkliga
snillet vet sjelf knappast af, att det intager en
upphöjdare ställning än andra tänkande menniskor,
hvarföre ock denna ove-tenhet karakteriserar den sant
genialiske, något som ordspråket: »i det lugnaste
vattnet gå de största fiskarne» tyckes antyda. Mån’
tro det icke ligger ett oeftertänksamt skryt uti att
anse sig sjelf skarpsinnigare än andra, hvars förmåga
härutinnan man icke pröfvat, och hvilkas egenskaper,
utvecklade på ett annat sätt, än som skett, må hända
kunnat gifva helt andra resultater. Man ställer sin
individuella ståndpunkt och sitt enskilta tycke som
centralpunkt för allt förstånd i verlden, utan att
man kan hända visat sig kunna uträtta ens något mycket
hvardagiigt. »Jag tycker», säger man, och härmed får
åhöraren vara nöjd, äfven om den tyckande behagar
tycka, att Gud varit bra dum, som skapat verlden
sådan den är, och icke sådan de skulle velat hafva
den. »Jag tycker» är alltså det Alexanderssvärd, som
på ett raskt och gint sätt af hugger den Gordiska
knuten af medmenniskors förståndsgåfvor, så att
fragmenterna aldrig mera skulle kunna sammanfogas,
åtminstone icke af den univcrsalvise förespråkaren,
om icke det lyckligtvis funnes andra, som icke tänka
lika intolerant och sjelf-kärt, så att en persons
s. k. goda eller dåliga hufvud blifver underkastadt
tvist och just derför undgår det ödet att moraliskt
af hugga s.
En menniska kan intaga en framstående plats som
statsman, konstnär, vältalare, vetenskapsman,
näringsidkare m. m., och på alla fält för menskligt
vetande och arbete kan snillets elektricitet urladda
sig, för att gifva bestämd form och färg åt en
viss idé; men ingen kan vara allsidig. Är det då
icke orätt, att upphäfva sitt eget ringa jag till
absolut förkastelsedomare öfver en persons förstånd,
hvilket, af försynen gifvet till slag-tets förädling,
bör vara för högt att nås af sjelfklokhetens
miss-firmanden. Erfarenheten gifver vid handen,
att den. som på en ort varit ansedd för inskränkt,
på en annan och under andra förhållanden blifvit
bedömd alldeles motsatt. Är icke detta ett bevis på,
att omständigheterna på det förra icke varit gynnsamma
för de slumrande anlagens utbildning, under det att
gynnande sådana förefunnits på det sednare ? Personen
är den samme, men omdömet olika.
Det är derföre antagligt, att aila hafva godt hufvud,
fastän endast ett fåtal hafva lyckats välja det,
som de af naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
