Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedergällningen. Novell af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 251 ––
I detta ögonblick hördes från parken högljudda
röster, som tycktes antyda, att jagtsällskapet var
i annalkande.
»Se der kommer inspektören. Det är han, som går i
spetsen», yttrade flickan, då ett halft dussin jägare
trädde fram på vägen.
"Denne! Det är just baron Arthur Falkensvärd»,
hviskade främlingen och aflägsnade sig med stora
steg.
»Min Gud! Stackars mamsell Hilma!» suckade deri unga
flickan.
Ögonblicket derpå stod ryttmästaren framför henne
och tog brefvet ur hennes hand.
Baron Arthur hade åldrats mycket på de fem år, som
förflutit sedan vi sist sågo honom, och oaktadt han
var i sin bästa ålder, hade han nästan utseende af
en gubbe.
Hans hår hade grånat betydligt, hans ansigte antagit
en brungul färg och hans panna var betäckt med
rynkor. Hans ögonlock voro nästan ständigt sänkta
och från hans mun, tätt sluten under de långa
mustascherna, tycktes löjet för alltid bannlyst.
Med orden: »tack mitt barn!» ämnade han afskeda
bud-bärerskan, då hon hastigt yttrade:
»Jag skall hafva svar!»
Ryttmästaren skyndade att genomläsa biljetten och
svarade i en otålig ton:
»Jag kommer!»
Efter en ödmjuk nigning ämnade den unga flickan
aflägsna sig, men sprang, vid det hon vände sig om,
rakt i armarne på en af jägarne, som sökte röfva en
kyss ifrån henne.
»Nådig herre, för Guds skull släpp mig», bad flickan
med tårar i ögonen; men döf för hennes böner, sökte
hennes angripare under jagtsällskapets högljudda
bifall fullfölja sin afsigt, då en af jägarne, en ung
sjöofficer med öppna och ädla drag, med ett kraftigt
tag i hans krage befriade den unga flickan från hennes
efterhängsne beundrare.
Med harmsen min vände sig denne sednare mot befriaren
och utbrast:
»Hvad d-n är det der för fasoner, Hjelm ? Jag råder
dig att icke göra om det der.»
»Bah! Du fick blott hvad din oförskämdhet förtjenade»,
svarade löjtnant Hjelm skrattande. »Jag ville rädda
dig från ett nytt skeppsbrott på kärlekens ocean,
ser du, min bäste kammarj unkare.»
Kammarjunkaren von X., en liten frodig man med
ett ingenting mindre än martialiskt utseende,
mumlade innanför lapparne något om »upprättelse»,
men vände sig med en förnäm axelryckning från Hjelm
till ryttmästaren med frågan:
»Hm, hm, var din lilla billet-doux till baronen eller
inspektören, he, he?»
»Naturligtvis till inspektören!» svarade ryttmästaren
skrattande.
»Och från någon liten landtlig oskuld?» inföll kapten
Z. med ett ironiskt småleende.
»Rätt gissadt!»
»Hvad är då det der för en ny historia?» frågade Z.
»Åh! det är en ny eröfring, vår Adonis gjort», svarade
kammarjunkaren, »en liten förb- täck sötunge vid namn
. . . ja, hvad f-n var det hon hette nu igen. Jag
har alldeles glömt bort hennes namn.»
»Säg snarare, att du aldrig vetat det», svarade
ryttmästa-reu. »Jag behåller det helst för mig
sjelf.»
»Adjö, kamrater! Jag kommer just nu ihåg, att jag
måste afsända ett angeläget bref i dag», utropade
löjtnant Hjelm och skyndade att begära fram sin häst.
Kort derefter sprängde han bort på den väg, som den
unga budbärerskan nyss tagit.
2.
Något mer än en mil från Falkhem låg Berga, den lilla
egendom, som arrenderades af kapten Ek.
Ek hade i fordna dagar innehaft en ganska bemärkt
plats i samhällslifvet och genom sitt giftermål med
en skön och
1 såsom rik ansedd flicka vunnit inträde i den förnäma
verldens | kretsar, och tycktes hafva att vänta en
den mest lysande fram-j tid, då plötsligen händelser
inträffade, som med ens kullkastade | hans planer
och i ett enda drag totalt omstörtade alla hans |
lefnadsförhållanden.
| Hans svärfader, en stor köpman, som åtnjöt
allmänt för-
troende, gjorde en vacker dag en snöplig
och icke alldeles hederlig bankrutt samt afled
någon tid derefter, såsom det ! påstods, af
förgift, derigenom undgående rättvisans redan
utsträckta hand.
Hans svärson, som ej förmådde uthärda den vanära,
som drabbat hans familj, och, såsom hans ömtåliga
hederskänsla sade, äfven honom sjelf, tog afsked
och drog si^ tillbaka till landet, för att genom
arrenderande af en mindre egendom söka en tarflig
utkomst utom området för stora verldens gisslande
tungor.
Men härmed var det ej slut med den stackars kaptenens
pröfningar. Kort efter dessa sorgliga tilldragelser
dog hans unga maka, vid det hon gaf lifvet åt deras
enda barn.
Yid tidpunkten för vår berättelse hade Hilma uppnått
en ålder af 20 år, och skön och älskvärd som hon var,
utgjorde hon sin faders stolthet och fröjd.
Något senare, samma dag som jagtpartiet ägt rum
på Falkhem, finna vi Hilma i trädgården på Berga,
sysselsatt med läsning.
Den unga flickan var, såsom vi nämt, skön, till
och med mycket skön, men det var ej rosens stolta
prunkande skönhet, det var en älsklig förgät-mig-ej,
och blått som denna var hennes klara öga, hvars
varma blick blygsamt dolde sig till hälften bakom
ögonlockens rika fransar.
I dag voro dock hennes kinder blekare än vanligt,
och kring munnen hvilade ett visst vemodsfullt drag.
Bäst hon så satt prasslade det i buskarne bakom henne,
och med ett lätt språng stod den lilla bondflickan,
som vi sett på Falkhem, framför henne.
»Är du redan hemma, Anna?» utbrast Hilma, och i det
hon sänkte rösten, fortfor hon lifligt: »Kommer han?»
»Ja, det gör han», svarade Anna. »Men vet mamsell
Hilma, jag tycker inte om herr Arthur. Han är visst
ingen bra menniska.»
»Hvad menar du?» inföll Hilma förundrad.
»Den, som narras, förtjenar ej förtroende.»
»Förklara dig.»
»Inte är han någon inspektor inte ...»
»Skulle då mina aningar hafva blifvit en verklighet»,
sade Hilma för sig sjelf. »Han har stundom låtit
undfalla sig yttranden och antagit en ton, som icke
rätt passat in i hans ställning.»
»Han är baronen sjelf.»
»Han har då bedragit mig», utropade Hilma. »Men kanske
du har misstagit dig.»
»Åh! nej. Det var en karl der, som kände baronen, och
då jag utvisade honom såsom inspektören på Falkhem,
sade han mig, att det var baron Arthur sjelf. Dessutom
var han i sällskap med flera förnäma herrar, som jag
sett tillsammans med grefve Törnkrona, bland andra
den der unga vackra sjöofficeren, som vi i söndags
sågo i pastorns sällskap i kyrkan. Han red fatt mig
på vägen och sade, att jag skulle bedja er taga er
till vara för baronen.»
»Det är då sanning», suckade Hilma. »Han är då
förlorad för mig.»
»Ja så mycket säkrare, som han endera dagen skall
gifta sig med fröken Törnkrona», inföll Anna harmset.
»Min Gud! Hvad jag är olycklig!» Den stackars Hilma
gömde gråtande ansigtet i sin näsduk, utan att lyssna
till Annas tröstande ord.
I detta ögonblick hördes tunga steg och en munter
röst, som ropade:
»Hilma, din storrymmerska, hvar är~clu?»
j
Strax derefter framträdde kaptenen till de båda
flickorna, | men stadnade förbluffad vid åsynen
af tårarne i Hilmas ögon och utbrast:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
