Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedergällningen. Novell af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 252––-
"Så, så flickan min, hvad är nu på färde?"
"Jo mamsell Hilmas . . .», stammade Anna, letande
efter en förevändning.
"Mamsell Hilmas, hvad för något?" afbröt henne
kaptenen otåligt.
"Mamsell Hilmas, fågel, lilla ’Titti’ är död", fann
ändtligen Anna en lämplig förklaringsgrund.
"Anfäkta och regera! Hvad är detta för
barnsligheter!" utropade kaptenen tröstande. "Du skall
få två, tre, ja, ett dussin nya Tittiar’, min perla,
bara du strax, som en modig soldat, jagar tårarne på
reträtten."
Kaptenen, en reslig sextioåring med ett manhaftigt
och godmodigt utseende, slöt sin dotter i sina armar
och kysste henne vänligt på pannan.
Det torde, innan vi gå vidare i vår berättelse, vara
nödvändigt att förklara för läsaren Hilmas förhållande
till »inspektören" - alias baron Arthur Falkensvärd-,
ett förhållande, hvarom hon på sin älskares inrådan
lemnat sin far i okunnighet.
Ryttmästaren hade en gång händelsevis kommit i läglig
tid för att rädda Hilma undan en ilsken tjurs angrepp,
och ifrån detta tillfälliga möte daterade sig det
förhållande dem emellan, som å den oerfarna flickans
sida hade sin grund i en verklig eller inbillad
kärlek för sin räddare och hos ryttmästare n blott
i fåfängan att lägga ännu en eröfring till sina nu
mera allt sällsyntare triumfer.
För en så van segrare som Arthur Falkensvärd var
eröfringen af den med verlden fullkomligt obekanta
Hilmas hjerta ganska lätt. Den romantiska dager,
hvaruti hans första uppträdande ställt honom, och
några vackra fraser om beundran och kärlek voro lika
mycket medverkande orsaker till hans seger öfver den
unga flickan, som ofrivilligt dårades af dessa de
första ord om kärlek, som liviskats i hennes öra.
Att ryttmästare!! derjemte uppträdt under ett
föregifvet namn, föranleddes af hans förestående
giftermål med fröken Törnkrona, och att de älskandes
möten ännu ej upptäckts af kaptenen, kom sig deraf,
att de alltid ägt rum på de tider, då kaptenen
begifvit sig till den närbelägna prestgården, för
att spela sitt sedvanliga parti bräde med prosten.
Nu hade emellertid Arthur på flere dagar ej infunnit
sig på den vanliga mötesplatsen, emedan han varit
frånvarande på en kortare resa. och det var af
denna orsak, som Hilma i dag afsändt sin förtrogna
tjenarinna med en förebrående biljett till sin
älskare.
Under dessa omständigheter kunna vi fatta den
förlägenhet, som grep den stackars Hilma, då hon så
oförmodadt öf-verraskades i sin sorg och den lättnad,
som den skälmska Annas lilla osanning beredde henne.
Leende genom tårarne utropade hon:
"Nu är din Hilma åter glad, min far."
"Nå Gud ske lof för det! - Adjö med dig, barn. Jag
går nu till prosten Hjelm."
Med dessa ord lemnade kaptenen de båda flickorna.
Ej långt derefter klättrade Arthur Falkensvärd öfver
trädgårdens staket och stadnade förvånad framför
Hilma, hvars ögon ännu buro spår efter tårar.
"Hvarföre så sorgsen, min älskade?" frågade han och
ville trycka en kyss på den unga flickans läppar,
men Hilma drog sig hastigt undan och svarade:
»Icke så, herr baron! Ni har bedragit mig, då ni under
ett föregifvet namn tillockat er min kärlek ..."
"Nå väl, Hilma, det är sant, att så är, men min kärlek
till dig är derföre icke mindre stark. Du känner ej
de skäl ...»
"Ni misstager er, herr baron. Jag känner äfven dem. Ni
står i begrepp att gifta er med fröken Törnkrona,
medan ni under ett föregifvet namn bedrager mig. w
"Älskade Hilma!» utropade Arthur med sin mest
intagande röst och knäböjde för deri unga flickan,
»kan du förlåta mig, om jag svär, att vigtigare skäl,
än du förmodar, nödgade mig att handla så, som jag
gjort, och att jag älskar dig högre än mitt lif,
att du är den sol, utan hvars strålar
jag ej kan lefva? För en blick ur ditt öga är jag i
stånd att glömma Amalia Törnkrona, vore hon än Venus
sjelf."
"Du är då kommen, för att bjuda mig att intaga hennes
plats», utbrast Hilma blidkad, »att blifva din maka."
"Icke behöfver vår förening helgas af andra band,
än kärlekens och hängifvenhetens.»
"Jag förstår er icke», svarade Hilma, hvars
oskuldsfulla själ nu först intogs af en dunkel aning
om en mindre hederlig afsigt hos hennes älskare.
»Det är sant, att Amalia Törnkrona skall blifva
min maka, men ser du Hilma, jag har aldrig älskat
henne. Det är blott dig jag älskar, och till och med
vid min makas sida skall jag alltid tänka blott på
dig."
»Det är således er älskarinna jag skulle blifva, herr
ba-roii", utropade Hilma med sårad stolthet. »Nu
först har jag lärt rätt känna er låga karakter,
och jag tackar innerligt Gud, som öppnat mina ögon.»
»Hilma, älskade Hilma, hvarföre dessa hårda ord?»
inföll ryttmästare!! bedjande och gjorde ett försök
att fatta hen-! nes hand, men den unga flickan
stötte honörn föraktligt ifrån sig och fortfor med
en kraft, hvaraf hon ej tycktes mäktig: »Lemna
mig, herr baron! Från detta ögonblick äro
vi fullkomligt främmande för hvarandra», och
med dessa ord ! fattade hon Annas arm och ämnade
aflägsna sig från ryttmä-| staren, som med blandade
känslor af harm och blygsel tog ett j steg efter
henne, då plötsligen kapten Ek trädde mellan dem j
och med dundrande röst vände sig till ryttmästaren
med orden: j »Ni är en usling, herre,
ovärdig det namn, ni bär och
det stånd, ni tillhör, då ni, liksom en tjuf om
natten, smyger j er in hos mig, för att beröfva mig
det dyrbaraste, jag äger.» l Den vredgade
gubben höjde hotande det väldiga spanska
j rör, han bar i handen, och en mindre behjertad
man, än Ar-| thur Falkensvärd, skulle hafva ryggat
tillbaka för den kraft, l som ännu tydligen bodde
i den gamles herkuliska gestalt. l Hilma
skyndade dock att fatta sin faders höjda arm och
| förekomma det slag han ämnat baronen.
j »Gå», fortfor kaptenen, »och visa
er aldrig mera för
j mina ögon, så vida ni ej vill blifva tuktad som
en hund.» l Vår ryttmästare, som onekligen
befann sig i en ingenting
| mindre än behaglig belägenhet, var dock ingalunda
feg, och ! han svarade derföre kallblodigt:
| »Ni har edra grå hår att tacka för,
att jag icke med
i värjan i hand affordrar er upprättelse för dessa
förolämp-| ningar.»
| »Det är då ett skäl», inföll härvid
Albert Hjelm, den
i unge sjöofficeren, i det han steg fram på
platsen, »som icke l kan gälla mig, då jag nu
förklarar kapten Hjelms ord för ! mina och är
villig att antaga din utmaning. i »Nå väl,
du skall få höra af mig», mumlade ryttmästaren
| med ett blixtrande ögonkast på sin oväntade
motståndare och i lemnade med stolta steg trädgården.
l »Kom nu i mina armar, du lilla
bedragerska», utropade
l kaptenen, i det han hjertligt omfamnade Hilma,
"Och låt oss i innerligt tacka Gud, som vakat öfver
dig, min älskade flicka.» ! Såsom läsaren
troligen redan anat, var det Albert Hjelm,
| prostens brorson och för någon tid på besök i
prestgården, ! som mött kaptenen på vägen och under
föregifvande, att pro-| sten ej var hemma, förmått
Ek att vända om i rattan tid, för att öfverraska
ryttmästaren under hans besök. Vår unge löjtnant,
som redan blifvit intagen af Hilmas älskliga väsen,
hade af sin heder känt sig manad att omintetgöra
den lättsinnige | baronens planer, hvilket också,
såsom vi sett, lyckats. ! Lemnande far och
dotter att i ensamheten fira en förso-
| ningens och tacksamhetens fest, begaf sig vår
löjtnant till Tör-! neborg, der grefve Törnkrona
samma afton skulle gifva en ly-| sande fest.
3.
1 Törneborgs gods var en af de största
possessioner och grefven sjelf en af do rikaste
män i landet.
Grefvens enda barn, den sköna Amalia, var derför
ett af de mest eftersträfvansvärda partier, och
en svärm af friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
