Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vedergällningen. Novell af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda hade ryktet derom snart hunnit äfven
till föremålet för tvisten.
Så snart Hilma erhållit prostinnan Hjelms tillstånd
dertill, skyndade hon till prestgården, för att täfla
med den gamla i ömma omsorger för den sårade.
Tanken på, att den unge sjöofficeren erhållit denna
bles-syr för hennes skull, väckte hos Hilma det
lifligaste intresse för honom, och medan minnet
af ryttmästaren och hennes första, nästan barnsliga
tycke för denne helt och hållet bleknade, framträdde
Albert Hjelms bild för hvarje dag allt klarare i
hennes själ. Att hon ägde hans hjerta, det hade mer
än en varm blick, mer än en förstulen handtryckning
sagt henne.
Försynens skickelser äro ofta underbara. Så hade
ur duellens blodiga utsäde den kärlek spirat upp,
som förenade dessa båda hjertan.
Hvad åter ryttmästaren beträffar, så förenade sig med
hans oro för den sårades tillstånd en obestämd fruktan
för den okände sångaren, i hvilken han dunkelt anade
ett redskap för försynens straffande hand.
Det var således med allt annat än glada känslor
baron Arthur påföljande lördag begaf sig till kyrkan,
der vigseln med stor högtidlighet skulle försiggå.
En strålande sol på den högblåa sommarhimmeln lyste
vänligt öfver kyrkogården, der
»Den landtliga kyrkan Stod hvitmenad i morgonens
sken.
.... och vindeiv och bäcken Susade glädje och frid.»
Tyst och stilla bidade den på kyrkogården församlade
menigheten, som till största delen bestod af grefvens
och rytt-mästarens talrika underhafvande, ankomsten af
det förnäma brudparet, och när de väntade slutligen
visade sig, blottades alla hufvuden, medan i tysthet
alla blickar nyfiket betraktade de unga.
Förgäfves sökte Arthur Falkensvärd påtrycka sitt
ansigte en glad prägel; det stela leende, hvarmed han
besvarade mängdens helsning, hade blott föga likhet
med den sällhet, en brudgum borde erfara vid målet
för sitt hjertas önskningar.
Han hade under den förflutna natten plågats af en
obehaglig dröm. Han hade sett sin fader vid sin sida,
blek och sträng, och den gamles röst hade tillropat
honom ett hotande: »Vedergällningen väntar dig!»
Han hade vaknat med förskräckelse, men somnat å
nyo och hört en legion ugglor skria i hans öron:
»Vedergällningen, vedergällningen!»
Då han nu såg allas ögon fastade på sig, föreföll det
honom, som skulle i alla dessa blickar hafva legat
en tyst hotelse.
Med blicken sänkt mot marken och mekaniskt helsande
åt sidorna, skred han således fram till templets port
vid sidan af sin sköna brud, då plötsligt en uggla
med ett gällt skrän lyftade sig ur en remna i muren
och flög fram tätt öfver hufvudet på brudgummen, för
hvars ögon nattens hemska dröm med ens stod klar och
lefvande, medan ett sorl af förskräckelse lopp genom
den vidskepliga bondhopen.
Då brudparet och deras gäster ändtligen inträdde i
kyrkan och sången af socknens skolungdom, som var
placerad på orgelläktaren, mild och oskuldsfull
blandade sig med orgelns högtidliga toner, gick en
rysning genom ryttmästaren, som för första gången
efter den gamle hofmarskalkens död beträdde det heliga
rummet.
En stjernprydd excellens förde brudgummen fram till
altaret, medan bruden ledsagades af sin fader; och
så började den högtidliga akten, som förrättades af
prosten Hjelm.
Under ceremonien hördes genom kyrkdörrarne ett
doft sorl från den der utanför stående hopen,
och oaktadt grefve Törnkrona, socknens mäktige
patronus, sände ljungande blickar mot fridstörarne
och genom flera bud anbefallde dem tystnad, tycktes
sorlet snarare till- än aftaga. Man började ana,
att något vigtigt tilldragit sig, och hos mer än en
af bröllopps-gästerna uppstego mörka aningar.
Ändtligen var akten slutad och det förnäma sällskapet
beredde sig att lemna kyrkan.
Ju närmare brudparet nalkades utgången, desto mera
tilltog oväsendet, och då slutligen ryttmästaren med
sin unga brud
syntes på trappan, ljöd en och annan hotelse honom
till mötes, tilldess slutligen en stark stämma midt
i hopen ropade ett ljudligt: »ned med fadermördaren!»
Blek och försagd ryggade baron Arthur ett steg
tillbaka, då han midt på gången blef varse kronofogden
och länsmannen jemte ett par fjerdingsmän och bakom
dessa hofmarskalkens kammartjenare, hvilken han nu
igenkände, sedan denne aflagt bindeln och det stora
skägget, som förut gjort honom oigenkännelig.
Lika mycket som hofmarskalken i lifstiden varit älskad
af sina underhafvande, för hvilka han varit en verklig
far och af hvilka han derföre lifligt saknades, lika
mycket hade ryttmästaren genom en hårdhet och ett
förtryck utan like gjort sig hatad af godsets folk,
och med knapp nöd hade han undgått tvenne forsat,
genom hvilka bönderna hade sökt göra sig af med sin
tyranniske husbonde.
Omedelbart efter brölloppet hade brudparet ämnat
anträda en utländsk resa, men då kapten Ek hade fått
kunskap derom, hade han hos kronofogden gjort anhållan
om ryttmästarens häktande, och efter ett förberedande
förhör med de båda vittnena hade rättvisans tjenare
begifvit sig till kyrkan, dit de emellertid kommit
för sent för att förhindra vigseln.
Deras ankomst till kyrkogården hade väckt folkmassans
lifliga nyfikenhet, och sedan bönderna af Johan
erhållit upplysning om orsaken till deras närvaro,
hade det gamla hatet? till ryttmästaren erhållit
ökad näring och väckt folkets lust att hämnas deras
älskade gamle husbondes död.
Kronofogden, som iakttagit massans uppretade
sinnesstämning och var angelägen om att förekomma
utbrottet deraf, steg hastigt fram till baronen,
som ännu ej hemtat sig från sin häpnad, och yttrade
med sänkt röst:
»I lagens namn arresterar jag er, såsom anklagad för
fadermord.»
Vid dessa ord svek ryttmästaren all hans
sjelfbeherskning och, liksom träffad af åskan,
vacklade han mot kyrkans vägg, oförmögen att yttra
ett ord till svar.
Liksom man flyr en pestsmittad, drog sig vid
kronofogdens ord den lysande krets, som omgaf
brudgummen, skyndsamt ifrån honom och lemnade hastigt
kyrkogården, medförande den af-svimmade bruden.
»Bemanna er nu, herr baron, och låtom oss begifva
oss härifrån», yttrade kronofogden sakta. »Folkets
sinnesstämning är hotande, och ett dröjsmål skulle
kunna medföra fara för ert lif», och han fattade
dervid under armen ryttmästaren, som mekaniskt följde
honom.
Länsmannen sökte emellertid fåfängt att röja väg genom
den tätt packade bondhopen, hvilken hotande slöt en
tät krets omkring den häktade och hans följeslagare
under vilda rop: »ned med fadermördaren!»
Förgäfves bjödo kronofogden och hans biträden till
att skydda fången, förgäfves sökte den vördnadsvärde
kyrkoherden genom förmanande ord lugna den retade
massan, hundrade armar sträcktes ut emot fången och
sleto honom ifrån rättvisans tjenare, som gjorde
förtvifladc, men fåfänga försök att återtaga sitt
byte.
En retad folkmassa liknar en våldsam ström; den
bryter sig oemotståndligt fram och krossar allt,
som kommer i dess väg.
Med i hast anskaffade vapen, såsom trädgrenar och
stenar, misshandlade hopen med ständigt växande raseri
sitt offer, tilldess att ryttmästaren sjönk ned och
gaf upp andan.
Så träffades slutligen på detta tragiska sätt
fadermördaren af den länge fördröjda vedergällningen.
Ej långt efter denna grymma tillämpning af lynchlagen,
af hvars utöfvare flera träffades af lagens arm,
firades Hilma Eks förlofning med löjtnant Hjelm.
Den sköna Amalia Törnkrona, som sålunda på samma gång
blifvit maka och enka, af bidade knappt sorgårets
slut, förrän hon gaf sin hand åt en af sina fordne
beundrare och skyndade att genom en utländsk resa
undandraga sig den sorgliga uppmärksamhet, för
hvilken hon under denna tid varit föremål inom den
fashionabla verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
