Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder XXXII. En döende stormakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder
XXXII.
En döende stormakt.
,-nder hela den tidrymd, som i historien fått namn af
medeltiden, intager i det nordliga Europas statssystem
det så kallade Hanseförbundet en sådan plats, att det
förtjenar namn af stormakt. Men när de gamla väldena
föllo och nya förhållanden i alla riktningar inträdde,
då drogos hörn-tjenarne undan äfven detta välde,
och det föll ifrån sin storhet. Det är eget att se -
och företeelsen visar sig öfverallt i historien -
huru svårt det är för en samhällskraft, vare sig
stor eller liten, att inse, när dess tid är ute, när
den har fyllt sin mission. Tiden brusar den förbi,
och der står den med sina gamla minnen, fördomar och
anspråk, och har liksom svårt att begripa, hvarför
samma mått af kraft icke medför samma mått af verkan,
men mätande kraften icke efter det nya, som är, utan
efter det gamla, som varit. Och under inflytandet af
denna missräkning öfvergår den i en slags yrsel, och
vidtager mått och steg, som påskynda dess fullkomliga
undergång, i stället att återföra den fordna makten
och glansen.
Knappast visar sig detta någonstädes så tydligt
som hos hanseförbundets hufvudstad, Lubeck, vid
början af 16:de århundradet. Redan långt tillbaka
under medeltiden hade litet emellan försök blifvit
gjorda att anknyta handelsförbindelser mellan de
nordiska rikena och andra makter, såsom England,
men i synnerhet Nederländerna, och såsom naturligt
var hade hansan på allt sätt satt sig deremot, allt
för väl inseende att derigenom dödsstöten skulle
gifvas åt deras egen handel. Denna grundade sig
ensamt på import till Skandinavien af andra länders
produkter och export af Skandinaviens, men alldeles
icke på egen produktion eller egna råämnen. En
sådan handel kunde bära sig, så länge hansan hade
privilegium på uteslutande handel med Skandinavien,
hvilket var fallet under hela medeltiden. Men så
kom det 16:de seklet, med sina nya uppfinningar,
sin reformation och sina upptäcktsfärder till nya
verldsdelar - allt egnadt att öka synvidden för
folken och rikta deras blickar utåt och utöfver den
gamla synranden. De nordiska staterna började se bort
till de länder, hvarifrån hanse-städerna hemtat sina
varor, och dessa önskade ingenting hellre, än att
finna nya omsättningsorter för sin handel. Redan
1526 upprättades ett handelsfördrag mellan Sverge
och Nederländerna, och i den saken att undandraga sig
hansestädernas tryckande handelstvång voro Gustaf I
och konung Fredrik den I i Danmark fullkomligt ense.
När nu de holländska skeppen började mera än förr
segla i de nordiska farvattnen, förlorade man i Lubeck
så godt som
all sans. Der hade vid denna tid en vid namn
Wullenwéber i blifvit borgmästare och en grofsmed,
vid namn Meyer, blifvit i hauptman. Båda voro
skickliga folkledare, men synnerligast Wollenweber,
som genom sin vältalighet ledde hopen, hvart han ,
ville. På grund af en gammal lag, som tillät ett
oftare skeende ombyte af medlemmarne i rådet,
lyckades han derifrån l aflägsna alla gamla och
bepröfvade rådsherrar, hvilka genom i sin erfarenhet
i någon mån kunnat lotsa statsskeppet fram
genom de okända bränningar, hvari det nu befann sig.
I deras ; ställe fylldes den liibska senaten af idel
obetydliga män, utan den minsta insigt i offentliga
värf, men lydiga verktyg för sina herrsklystna
ledare.
j Nu utrustades en flotta af 24 skepp,
att med våld ute-
I stänga holländarne från Östersjön, och
sändebud afgingo till
både Sverge och Danmark. På rådhuset i Stockholm
lemnade
| konung Gustaf det svar, att han icke ville gå in
på deras for-
! dringar, och påminte Itibeckarne om deras oredliga
förhållande,
! då han fördref Severin Norrby från Gotland, men de
lemnade
l alla sina löften för denna hjelp ouppfyllda.
Till följe af detta
svar steg förbittringen i Lubeck öfver alla
bräddar. Man
skickade konung Gustaf ett skarpt svar, hvari
han så godt
som befalldes att låta sin flotta förena sig
med den liibska.
»Konungen borde akta sig» - så utlät man sig i Lubeck
helt
öppet - »de samma som med 100 mark hulpit
honom till
Sverges rike, ville ock vara de, som med 500
mark skulle
komma honom derifrån igen. Detta var tacken, för
det de hade
gjort en oxdrifvare till konung.» Detta tal
hade naturligtvis
afseende på den hjelp konungen fått, när han, förklädd
i bond-
kläder, med de saxiske oxhandlarne anlände till
Lubeck 1519
om hösten. Lybeckarne inskränkte sig dock ej
blott till hot,
utan läto belägga med qvarstad på allt svenskt gods
i Lubeck,
hvilket åter hade till följd, att Gustaf gjorde det
samma med
lubeekarnes gods i Sverge, och tillika upphäfde på
en gång alla
deras handelsprivilegier.
Då inträffade konung Fredriks i Danmark död i April
1533, och derigenom öppnade sig för Wullenwéber
och Meyer ett ypperligt tillfälle att inblanda sig
i nordens angelägenheter och vända dem till sin
fördel. Stora, omstörtande planer hvälfde sig inom
deras hufvuden, och de tänkte på ingenting mindre,
än att underlägga sig hela Östersjön och betrygga
sitt välde genom att bemäktiga sig Helsingör och
Helsingborg vid Öresund, Bergen i Norge, och Kalmar
med Öland i Sverge samt Gotland. Dessa grundstenar
för hansestadens välde skulle lem-
Sv. Fam.-Journ. 1867. - 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
