Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder XXXII. En döende stormakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
nas dem af de nya konungar, som de ville tillsätta
både i Danmark och Sverge.
I närheten af Lauenburg vistades då
hos konung Gustafs svärfader en yngling,
som syntes skickad från himlen att upphöjas till
Sverges konung. Det var Sten Sture den yngres
och Christina Gyllenstjernås son Svante Sture.
Genom list lockades den unge Sturen till Mollen,
en liten Lauenburgsk stad, som Lubeck hade i
förpantning, och der togs han till ; fånga och
fördes till Lubeck. Först här fick den intet ondt
anande ynglingen reda på, hvad man ville och hvad
man for- j drade af honom. I lifliga ordalag
framställde Meyer för honom, , hvad Lubeck hade
i sinnet mot Sverge och konung Gustaf. »Eder
vilja vi göra till en mäktig herre i Sverge!" sade
fre- j staren och varnade tillika Svante för
konungens hat; »han ; ginge i Lauenburg sin undergång
till mötes, ty hertig Magnus hade fått i uppdrag att
bringa honom om lifvet.»
Med ädel värdighet svarade Svante: »Jag är en ungman
| och kan icke inlåta mig i något företag emot
min konung och : mitt fädernesland; jag skulle
då tillskynda min moder, min slägt och mina
vänner en evig sorg och bedröfvelse, bringa dem i
förderf och afhända mig sjelf allt mitt arf och eget
i Sverge!» - Meyer ville knappt tro sina öron,
men tog för gifvet, att den unge herrn lät tala
vid sig, och sade derför: »Vi herrar af Lubeck
äro rika och mäktiga nog; misten j något i Sverge,
vele vi gifva eder fyrdubbelt igen, och skulle vi
icke få öfverhanden öfver konung Gustaf, det Gud
förbjude, så i vele vi skrifva honom till, att han
skall låta eder komma till edert igen, eller vele
vi fejda med honom så länge, tills han
gifver eder det.» De stolta orden utöfvade dock intet
in- | flytande på herr Svante, och då sprang Meyer
upp och utropade: »Velen j ej i Guds namn,
så skolen j det i djefvulens!»
Bref sändes i Svante Stures namn till Sverge, hvari
dess j inbyggare uppmanades att gripa till vapen
och afskudda sig konung Gustafs tyranniska regemente,
och under brefven satte ; ie Sturens sigill,
som de låtit förfärdiga, och allt derunder
l sökte de med dyrbara skänker och smicker vinna
fången. Men denne var orubblig i sin trohet mot sin
konung och sitt land. När slutligen Lybeckarne sågo,
att af honom intet var för dem att hoppas, läto de
honom på den lauenburgske hertigens be- i medling
återvända till Lauenburg. Svante Sture gaf då de
erhållna skänkerna tillbaka.
Men Wullenweber och Meyer uppgåfvo icke derför sina
planer, kämpande både med makt och med svek för att
sätta dem i verket. Deras ansträngningar äro dock
att betrakta endast som dödsryckningar och tjenade
endast att påskynda den mäktige hansestadens fall.
Det såg för en tid ut, som om de tyska uppkomlingarnas
- Wullenwebers och Meyers - djerfva planer att omskapa
förhållandena i norden och för alltid grundlägga
sin stads öfvervigt på Östersjön skulle krönas med
framgång. De inre striderna i Danmark efter konung
Fredriks död er- j bjödo ett ypperligt tillfälle
att inblanda sig i detta rikes angelägenheter, och
Lubeck begagnade sig deraf med mycken framgång. Man
var ännu icke i detta rike ense om, hvilken som
skulle blifva konung, då den lubska hären inbröt
i Holstein, hvarest den aflidne konungens äldste
son var hertig. Liibec-karne stodo i förbindelse
med borgmästaren Ambrosius Bog-Under i Köpenhamn och
Jörgen Kok i Malmö, hvilka satte sig i spetsen för den
rörelse, som utgick från Danmarks borgare och bönder;
dessa ville å sin sida våga ett försök att befria
sig från adelns och presternas tryckande ok. Hela det
krig, som nu började, har fått namnet grefvefejden,
emedan en grefve Chistoffer af Oldenburg var anförare
för lubska hären, men kunde lika väl kallas så,
emedan det fördes lika mycket mot de privilegierade
stånden, som mot den eller dem, hvilka dessa stånd
ville uppsätta på tronen. Ty de verldsliga herrarne
ville hafva Christian, den äldste af konung Fredriks
söner, prelaterna åter en yngre, vid namn Johan,
till konung. »I de dagar» - skref en så godt som
samtida dansk historieskrifvare - »var det icke godt
att vara eller heta adelig; vanligen hördes de orden:
man skall slå ulfvarne ihjäl, så blifva
der inga ungar efter dem. Många fruar och fröknar
förklädde sig som bönder och sökte på detta sätt
frälsa sig.»
Grefve Christofers infall i Holstein var blott
förställning. Sedan han dermed förmått Christian att
blotta Seland på krigsfolk, gick han alldeles oväntadt
öfver på denna ö, der han landsteg midsommarafton
1534. Köpenhman öppade sina portar, Malmö fördref
sin adeliga besättning och inom kort hade Fyen och
de öfriga öarne samt Skåne underkastat sig grefven,
som mottog deras hyllning i den fångne konung
Christians namn. Denne konung, som i vår historia bär
tillnamnet Tyrann, hade gjort sitt namn kärt för den
danske bonden, och derföre begagnade sig Itibeckarne
deraf, för att vinna borgrarne och allmogen på sin
sida. Äfven på Jutland utbredde allmogen fasa bland
adeln och prelaterna, hvilka till slut, tvungna af
nöden, valde prins Christian till Danmarks konung. Men
detta val var till en början utan all betydelse,
ty nästan hela riket hörsammade grefve Christoffer.
Den nyvalde konungen befann sig utanför Lubeck, som
han belägrade, då han fick underrättelse om sitt val
till konung, och skyndade genast till Jutland; det
var i Augusti 1534. I November slöt han sedan fred
med Lubeck, men endast såsom hertig af Holstein, så
att både han och Lubeck skulle kunna med mera kraft
fortsätta kriget i Danmark. För den unge Christian
voro dock Utsigterna de mörkaste, och både han och
hans rådsherrar skrefvo till konung Gustaf i Sverge
och anhöllo om hans hjelp. Christian lyckades komma
öfver på Fyen, men då kom en liibsk flotta och lade
sig i sundet mellan denna ö och Jutland, och en annan
liibsk flotta kryssade i Öresund och beherrskade
farvattnen deromkring, så att konung Christian var
fullkomligt instängd och kunde icke komma ur fläcken.
Så stodo sakerna, då den svenska flottan under
Måns Svensson (Some) och Erik Flemming den 30 April
lemnade Stockholm, att komma den betryckta danske
konungen till hjelp. De svenska skeppen voro stora
och väl utrustade. Störst var amiralskeppet, »Stora
Kraf vein», som kunde föra tusen knektar ombord och
dessutom en besättning af 300 man. Det hade så många
kanoner, som 4 af de andra skeppen tillsammans. Näst
»Krafvein» kom Kampermannen, så Brynten, - tillsammans
11 stora örlogsfartyg, utom 4 lastdragare. Utom denna
flotta hade Gustaf redan på hösten föregående året
sändt en här på 5000 man till Halland och Skåne,
hvilken der stred med stor framgång emot Danmarks
fiender.
Vid Gotland förenade sig en preussisk flotta och de
skepp hvilka konung Christian med svenska penningar
lyckats utrusta, med den svenska flottan, hvarpå kosan
ställdes vesterut. Tre holländska fartyg anhöllos,
och man fick af dem veta, att den lubska flottan låg
vid Bornholm, sex och tjugo segel stark, hvaribland 9
stora örlogsskepp. Amiralskeppet hette Mikael. Denna
flotta var jemte den, som låg i sundet vid Fyen,
Lti-becks stolthet och hopp. Med dessa flottor skulle
de nu i grund krossa det danska riket, och sedan
skulle ordningen komma till Sverge.
De förenade flottorna fortsatte sin segling i angifven
riktning, beredda till slag; och under en häftig
storm, då vågorna gingo skyhöga, fingo cle sigte på
de lubska skeppen. Dessa hade icke så snart märkt
den hotande faran, förr än också de ordnade sig till
strid, sökande att vinna fördelen af vinden, hvilket
dock icke lyckades, och då satte de till alla segel,
för att fly undan inåt sundet.
I den förfärliga stormen vågade man icke förfölja
de un-danilande Lybeckarne. Men på Stora Krafvelns
kommandobrygga stod hög och stark Måns Svensson,
och han gaf befallning »att hissa de mesta segel,
som föras kunde i den flygande storm». Alla sågo med
häpnad segelmassan utveckla sig, men ingsn mer än
Kampermannen vågade följa exemplet Jätteskeppet sköt
fart genom de vredgade böljorna och skummet yrade
skyhögt kring dess väldiga bog. Hvad tänkte han på,
amiralen, der han stod och ofrånväudt såg efter de
försvinnande Liibeckarne, under det att Krafveln
allt mer och mer aflägsnade sig från den flotta,
han tillhörde. Denna var redan långt bakom, man kunde
knappt från Krafvelns däck se mast-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
