Print (PDF) - On this page / på denna sida - Elgen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klöfvarna vid fotens upplyftande hastigt slå emot
fotsålan. Vid skyndsamt språng håller elgen sina horn
tillbaka i nästan vågrätt läge och sträcker nosen
i höjden; för den skull snafvar han ofta och faller
lätt omkull; då sprattlar han på ett egendomligt sätt
med benen, för att åter hjelpa sig upp, och sträcker
i synnerhet bakfötterna långt fram. Härpå grundar
sig den fabeln, att djuret ofta skulle besväras af
fallandesjuka och befria sig från denna sjukom genom
att rifva sig blodig bak örat. En elg, som kommit
väl i fart, låter icke hejda sig af någonting, vare
sig skogar, sjöar, floder eller träsk, som ligga i
hans väg. Elgen hör och ser utmärkt väl, men vädrar
dåligt. Han är vida mindre skygg än öfriga till detta
slägte hörande djur; skjuter man utan att träffa
honom, så springer ban ofta endast ett kort stycke
och blifver derpå stående. Med sina likar lefver han
fredligt och sällskapligt. Endast vid parningstiden,
som inträffar i slutet af September eller början af
Oktober, tyckes ban hafva helt och hållet förlorat
sitt fredliga lynne. Då händer det ofta att tvenne
hanar
sammandrabba med yttersta häftighet. Elgen kan vid
denna tiden till och med lätt blifva farlig för
menniskor. I allmänhet förstår djuret temmeligen väl
att försvara sig; sårad, går elgen utan betänkande
löst på jägaren. Skytten måste alltid gå försigtigt
till väga, och i synnerhet vid jagt till fots är
största aktsamhet af nöden. Elgens horn utgöra ett
ganska kraftigt vapen; dessutom begagnar han äfven
fötterna med eftertryck.
Elgkon går drägtig omkring nio månader.
Yid första »sättet» föder hon blott en kalf,
men vid de följande två, vanligen ett par,
sällan af lika kön; - tre före-
Elgen.
komma sällan på en gång. Strax efter det kalfvarne
blifvit af slickade, springa de upp, men vackla hit
och dit såsom berusade och måste stödjas af modern,
så vida de skola flytta sig; men redan på tredje
eller fjerde dagen kunna de följa modern, hvilken de
dia ända till nästa brunsttid, till och med om de
då redan äro så stora, att de måste lägga sig ned
inunder henne. - Elgkons tillgifvenhet och kärlek
för sin afkomma är ganska stor. Hon försvarar till
och med dödade kalfvar.
Utom menniskan har elgen, oaktadt sin försigtighet,
flera andra elaka fiender att frukta, bland hvilka de
farligaste äro vargen, lodjuret, björnen och j arf v
en. Vargen nedlägger el-garna vanligen under vintern,
då snön är djup; björnen brukar merändels endast
smyga sig på enskilta djur och angriper sällan hela
flockar; lon deremot och i vissa fall äfven järfven
störta med en gång på en förbigående elg, hugga sig
fast vid halsen och genombita pulsådrorna. Dessa kunna
betraktas som elgens fruktansvärdaste fiender. Vargar
och björnar deremot måste se sig för; ty ett enda
slag, som elgen tilldelar med en af sina kraftfulla
framfötter, är nog
eftertryckligt för att fälla äfven den största varg
till marken.
Fångad medan han är ^ung, blifver elgen ganska
tam. Mot sin väktare blifver ban mycket vänlig; dock
bör man aldrig tro honom för väl. Han lyder ett honom
tilldeladt namn. kommer, då man ropar på honom, låter
stryka och putsa sig, låter pålägga sig grimma och
föra sig i stallet, men blott så länge det särskilt
behagar honom. Mot samme man, som han nyss följde
helt lugnt och af hvars hand han emottog sitt foder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
