- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VI, årgång 1867 /
262

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brunkeberg i äldre tider. Af G. Thomée. - På jernvägen. Af M. S. Schwartz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var berget icke bebyggdt; endast vid vestra foten
deraf låg det af Magnus Ladulås uppförda Clara
kloster, och på de öfriga sluttningarne hade stadens
borgerskap sina »kålgårdar». I sandberget funnos djupa
hålor, fordom bebodda af eremiter, sedan tillhåll för
röfvare och stigmän, hvilka dock redan af jarl Birger
blifvit utrotade, hvarefter han lät fylla hålorna med
sten och jord. På berget funnos vårdkasar, hvilka
tändes, när en fiende nalkades, och att på dess
högsta topp se galgar uppresta med deri hängande
förbrytare, var icke någon ovanlig syn. Ännu vid
slutet af 1600:talet befanns öfverst på berget ett så
kalladt vårdtorn, hvarifrån en väktare, allmänneligen
kallad »Jepe på Berget», utropade timmarna efter ett
formulär, som uppgifves hafva haft följande lydelse:

        "Klockan är tio slagen!
        Gud bevare Stadena,
        Ladugårdslandena,
        Brunkebergena med!
        Klockan är tio slagen"!

Ännu på 1600:talet var Brunkeberg föga bebygdt;
sedan gick det fortare med afröjningen. Redan 1732
stod icke mer qvar, än en kulle af 80 fots höjd,
60 fots bredd och en omkrets af 300 steg; äfven
denna är nu försvunnen; bergets sand och sten hafva
blifvit begagnade till att dermed fylla vattendrag
och vikar, till att jemna gatorna och torgen samt
till grundläggning för de byggnader, som nu uppstått
på det fordna sandberget och i dess omgifningar. Och
den skog som fordom betäckte Norrmalm, är försvunnen;
likasom berget, men har, likasom det, måst lemna rum
för en bland Stockholms rikaste och praktfullaste
stadsdelar.



På jernvägen.
af M. S. Schwartz.

»Karolina, ser du den ståtliga frun bredvid
kaminen? det är Johns mamma», sade Albertina
D. till en ung flicka, som stod vid hennes sida.
Det var i väntsalen vid Stockholms södra
jernvägsstation.

Karolina hann ej få ögonen på den anvista personen, ty
i detsamma ljöd klockan, och dörrarne
öppnades. De resande och deras vänner, som följde
med att säga farväl, strömmade ut på perrongen.
Man sprang, man trängdes, man skuffades, och om
hvartannat hördes:

»Här är plats.»

»Nej, här är upptaget.» o. s. v.

Karolina, åtföljd af sin väninna och hennes man,
stannade vid en damkupé, i hvilken den nämda
frun redan befann sig. Johns moder steg upp.

Hon och ett par andra damer upptogo nästan hela kupén;
så mycket askar, påsar, nattsäckar, schalar och
resfiltar förde de med sig.

»Finns här plats för ännu ett
fruntimmer?» frågade Albertinas man.

Johns mamma gaf ett nekande svar, utan att vända
sig om. Hon var i full verksamhet att instufva
sina reseffekter öfver och under sittplatserna,
dervid biträdd af en ung man, som stod på fotsteget
till kupén.

»Visst är det plats», utlät sig konduktören, som i
det samma passerade förbi; »för att vara fullsatt
måste här vara åtta passagerare.»

Nu blef det en faslig uppståndelse. Askar, schalar,
pirater, korgar och knyten skulle flyttas, för att
lemna rum åt den högst ovälkomna fjerde person, som
skulle in. Sedan hon ändtligen fått plats, tillslöts
dörren; ånghästen lät höra en gäll hvissling, och
tåget var i rörelse.

Damerna satte sig nu till rätta i hvar sitt hörn.
Karolina, som kommit sist och enligt de andras
förmenande gjort intrång i deras rättigheter, blef
föremål för deras blickar.

Den unga flickan var en fager tärna om två och
tjugo år. Hon hade ett fint ansigte, lifliga ögon
och en förtjusande, liten mun, som hade en böjelse
att ständigt le.

Hon betraktade med mycket intresse Johns moder.

Denna var en dam om några och fyratio år, med rak och
stolt hållning, ett väl bibehållet ansigte, som ännu
var vackert, ehuru minen hade något strängt. Hon såg
helt likgiltig ut och kastade endast i förbifarten
ett flygtigt ögonkast på sina reskamrater.

Karolina fann det likväl icke roligt i längden
att granska sin vis-a-vis’ högdragna anlete, utan
knöt af sig sin hatt, framtog en hvit kasimirshufva,
satte den på hufvudet, lindade ihop sin schal i form
af en kudde och lutade sig mot densamma, i
afsigt att sofva eller vaken drömma med slutna ögon.

Vi antaga det sednare, emedan det ena småleendet efter
det andra krusade hennes läppar och det ibland ryckte
till i de sänkta ögonlocken.

Hon var obeskrifligt täck, der hon satt med hufvudet
insvept i den hvita mössan och det friska leendet
lekande på läpparne.

Johns moder, som låtit sina ögon halka öfver de andras
ansigten, lät dem nu stanna på Karolina.

Ju längre den stolta damen betraktade dessa intagande
drag, desto mindre sträng såg hon ut, och den kalla
och klara blicken fick ett vänligt och intresseradt
uttryck.

Tåget hade passerat Nyboda tunnel, då ett besynnerligt
ljud lät höra sig. Det var ett qväfdt jemrande af en
katt eller ett aflägset skrik af ett barn.

Karolina öppnade ögonen och lyssnade. Johns mamma
såg litet orolig ut, och de öfriga damerna sågo sig
omkring.

Jemrandet fortfor emellertid allt jemt. De tre
damerna betraktade hvarandra och äfven Johns moder,
men detta gaf icke någon lösning på gåtan. Slutligen,
då jemrandet icke tycktes vilja taga slut, utbrast
Karolinas sidokamrat:

»Vi hafva bestämdt en katt här eller i kupén
bredvid?»

»Den är här, svarade Johns mamma; jag har verkligen
varit nog dristig att taga min katt med mig. Det
är väl icke något af fruntimren, som misstycker;
då skulle jag öfverlemna henne åt konduktorn; men
jag blefve särdeles tacksam, om hon kunde få stanna.»

Man svarade, att ingen här var rädd för kattor.

»Jag håller det stackars djuret så kärt, att jag icke
har kunnat skilja mig från det», återtog Johns mamma,
»isynnerhet som jag stannar i Skåne en längre tid.»

»Men hvar är då djuret?» frågade Karolina.

»I en korg här under soffan», genmälte ägarinnan.

»Ack, släpp ut henne på en stund», utropade
Karolina. »Befria henne ur sitt fängelse; det vore
så roligt att se favoriten.»

Karolinas ansigte fick ett högst intresseradt
uttryck. Hon såg ut som ett intagande barn, när det
fröjdar sig åt en efterlängtad leksak.

De andra fruntimren förenade sig med Karolina och
bådo för missans befrielse.

Kattens fängelse togs nu fram, locket aflyftades och
fången lemnades i frihet.

Det var en vacker trefärgad katt, som i glädjen öfver
att komma ur korgen flög omkring från den ena till
den andra, strök sig mot dem alla under ett förnöjdt
spinnande.

Karolina höll missan qvar och hade mycket att säga
henne, eftersom hon var en rigtig skönhet.

Samtalet mellan de fyra damerna kom genom denna
händelse genast i gång. Ägarinnan af den fyrbenta
kamraten presenterade sig såsom öfverstinnan Runa. De
andra två voro en fru L. och en fru G. Karolina ensam
uppgaf icke sitt namn, men detta hindrade henne icke
att deltaga i samtalet.

Vid Södertelje instufvades missan åter i korgen;
men så snart tåget åter var i rörelse, tog Karolina
fram henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1867/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free